Det är nästan så att jag inte tror att det är sant! Plötsligt faller allt på plats. Svaret på alla mina och inte minst Bs problem heter Palliativa teamet. Jag trodde att de kommer sista veckorna i livet med morfinsprutan i högsta hugg. Det gör de säkert också, men det fina är att de börjar långt, långt tidigare med hjälp och stöd.
När personalen på hemtjänsten märkte hur besviken jag var på hemsjukvården och hur jobbigt det var, pratade de med sin chef som tyckte att jag skulle försöka få hjälp av Palliativa teamet. Sen gick det undan! Jag ringde Bs husläkare. Jo, han har faktiskt en sån och han skrev en remiss. Nästa dag ringde en sjuksköterska från teamet och undrade om det passade om hon och en läkare kom dagen därpå för en bedömning. Om det passade?! Jag rullade nästan ut röda mattan och hoppades samtidigt att B inte skulle vara för pigg, så att de inte skulle vilja ta sig an honom.
Ingen risk för det, han sov sig genom hela mötet. Vi pratade i över en timme. De ville veta allt om B, medicinskt men även om hans nära och kära, ja allt möjligt. Nu har jag ett enda telefonnummer att ringa, när som helst på dygnet. Jag behöver bara säga vem jag är och de vet allt om oss. Inte ringa 1177, vårdcentralen eller 112 och dra samma historia igen och igen. Inte fundera över om de skjutsar honom till Ludvika eller Falun. Inte sitta timme efter timme på en akutmottagning. Vi kan få hem en läkare och/eller en sjuksköterska när som helst och behöver B sjukhusvård så har de direktintag och särskilda trygghetsplatser.
När jag trodde att det inte kunde bli bättre, berättade de att i teamet ingår även sjukgymnast och arbetsterapeut. Jag berättade hur mycket B saknat sjukgymnastiken och, halleluja, i går ringde sjukgymnasten A och i dag kom hon och arbetsterapeuten M. Båda gamla bekanta, så även om B var väldigt trött när de kom, var han snart med på noterna och tänjde och sträckte på armar och ben. Hemtjänstflickorna kom på slutet av övningarna för att hjälpa B upp till lunchen. De fick veta att det skulle vara bra, om de kunde göra lite uppmjukningsövningar med B, innan de placerar honom i liften. Det skulle de gärna göra, men då måste de få tid för det också.
På eftermiddagen sökte jag vår biståndshandläggare för att få ett beslut på tid för uppmjukningsgymnastiken. Hon var inte anträffbar, så jag skickade begäran via mail. Två timmar senare kom svaret - Absolut!
Allt detta hände inom loppet av fyra dagar! Jag som har stångat pannan blodig för att få stöd och hjälp. Nu är allt tillgängligt bara ett enda telefonsamtal bort och om en vecka ska vi ha ett uppföljningsmöte!
