Plötsligt händer det!

Det är nästan så att jag inte tror att det är sant! Plötsligt faller allt på plats. Svaret på alla mina och inte minst Bs problem heter Palliativa teamet. Jag trodde att de kommer sista veckorna i livet med morfinsprutan i högsta hugg. Det gör de säkert också, men det fina är att de börjar långt, långt tidigare med hjälp och stöd.

När personalen på hemtjänsten märkte hur besviken jag var på hemsjukvården och hur jobbigt det var, pratade de med sin chef som tyckte att jag skulle försöka få hjälp av Palliativa teamet. Sen gick det undan! Jag ringde Bs husläkare. Jo, han har faktiskt en sån och han skrev en remiss. Nästa dag ringde en sjuksköterska från teamet och undrade om det passade om hon och en läkare kom dagen därpå för en bedömning. Om det passade?! Jag rullade nästan ut röda mattan och hoppades samtidigt att B inte skulle vara för pigg, så att de inte skulle vilja ta sig an honom.

Ingen risk för det, han sov sig genom hela mötet. Vi pratade i över en timme. De ville veta allt om B, medicinskt men även om hans nära och kära, ja allt möjligt. Nu har jag ett enda telefonnummer att ringa, när som helst på dygnet. Jag behöver bara säga vem jag är och de vet allt om oss. Inte ringa 1177, vårdcentralen eller 112 och dra samma historia igen och igen. Inte fundera över om de skjutsar honom till Ludvika eller Falun. Inte sitta timme efter timme på en akutmottagning. Vi kan få hem en läkare och/eller en sjuksköterska när som helst och behöver B sjukhusvård så har de direktintag och särskilda trygghetsplatser.

När jag trodde att det inte kunde bli bättre, berättade de att i teamet ingår även sjukgymnast och arbetsterapeut. Jag berättade hur mycket B saknat sjukgymnastiken och, halleluja, i går ringde sjukgymnasten A och i dag kom hon och arbetsterapeuten M. Båda gamla bekanta, så även om B var väldigt trött när de kom, var han snart med på noterna och tänjde och sträckte på armar och ben. Hemtjänstflickorna kom på slutet av övningarna för att hjälpa B upp till lunchen. De fick veta att det skulle vara bra, om de kunde göra lite uppmjukningsövningar med B, innan de placerar honom i liften. Det skulle de gärna göra, men då måste de få tid för det också.

På eftermiddagen sökte jag vår biståndshandläggare för att få ett beslut på tid för uppmjukningsgymnastiken. Hon var inte anträffbar, så jag skickade begäran via mail. Två timmar senare kom svaret - Absolut!

Allt detta hände inom loppet av fyra dagar! Jag som har stångat pannan blodig för att få stöd och hjälp. Nu är allt tillgängligt bara ett enda telefonsamtal bort och om en vecka ska vi ha ett uppföljningsmöte!

Många steg på vägen till jourmottagningen

Det löste sig med svampplockningen i dag. För det första så spöregnade det och för det andra vaknade inte B förrän en ambulanssjuksköterska snubblade och ramlade ner i hans säng!

Jag tar det från början. B var extremt trött i dag, inte kontaktbar. Han ville bara sova, inte duscha, inte äta, inte dricka och inte ta sina mediciner. Lite feber hade han också. Jamen så skönt då att han numera är inskriven i hemsjukvården tänkte jag. T från hemtjänsten ringde upp hemsjukvården eftersom jag inte är betrodd att ringa dem själv. Jag måste gå via 1177 eller vårdcentralen har jag fått besked om, men trodde väl att hemtjänsten kunde ringa dem?  Det visade sig att de inte heller var betrodda utan jag som anhörig skulle ringa 1177. Om man inte har någon anhörig då????

Hemtjänsten drog vidare och jag ringde 1177. "Nej, på dagtid ska du ringa vårdcentralen." Då bröt jag ihop, började gråta och frågade om hon skojade. Talade om i vilket skick B var och då tyckte hon att jag skulle ringa 112. Då var hon av med mig, men jag tyckte inte riktigt att det var läge för en ambulansutryckning. B har varit så här förut och kvicknat till senare på dagen. Jag ringde vårdcentralen och en sköterska ringde tillbaka en timme senare. Hon ringde i sin tur hemsjukvården och efter ytterligare en timme dök det faktiskt upp en livs levande sköterska. Hon var utrustad med ett par plaströr för urinprov eftersom jag hade framfört mina misstankar om urinvägsinfektion. Det går inte att få urinprov från en sovande man, så hon kunde inte göra så mycket mer. Hon lämnade rören och sitt telefonnummer i fall jag skulle lyckas senare. Då skulle hon kunna förpassa provet till labbet.

Jag väntade ett par timmar till. Ingen förändring. Då ringde jag 112 och snart kom två ambulansänglar som undersökte B och sa "Då kör vi honom till Falun". "Neeej, han är ju känd här, låg nyss inne på avd.3!" Då ringde P, hon som sen skulle ramla ner in Bs säng,  och fick faktiskt ett löfte av doktor U att komma till jourmottagningen här i Ludvika. Det var då under förflyttningen mellan sängen och båren som P snubblade och ramlade ner i sängen. Då, för första gången i dag yttrade B sig. Han gav upp ett gapskratt! På vägen ut till ambulansen ville han ha något att dricka och jag började ana hur det här skulle sluta.

På jourmottagningen blev B snabbt omhändertagen. Prover togs och snart dök doktor U upp. Det var en riktigt trevlig doktor. Han konstaterade att alla prover var bra, inga tecken på någon infektion, lungorna lät bra o.s.v. Nu ville han bara se att B ville och kunde få i sig vätska för egen maskin. B drack några klunkar vatten och sen fanns det ingen anledning att stanna kvar på lasarettet. Transport hem beställdes, men alldeles innan den kom blev B kissnödig och åstadkom ett urinprov till sist. Som visade sig innehålla bakterier! Det som jag misstänkt och påtalat hela tiden. Som avskedspresent fick vi med oss två piller antibiotika och löfte om fler på apoteket i morgon.

Så åkte vi hem igen, B i sjuktransportbil och jag i egen bil. Jag larmade hemtjänsten att vi var på väg och så drog vi. Jag hade lite otur med rödljus och hamnade på efterkälken. Måtte inte hemtjänsten hinna före mig och gå in med sin nyckel, tänkte jag som hade satt på hemlarmet innan vi åkte till lasarettet. Jag hann precis!

Men ett sånt slöseri med sjukvårdens resurser. Att behöva larma 112 för en urinvägsinfektion. Varför kan inte hemsjukvården göra mer? Varför har de inte tillgång till läkare? En läkare som kan göra hembesök vid behov?  Blir en läkare så mycket dyrare än en ambulans med två sjuksköterskor? Eller som i det här fallet, bara ta del av provsvar och skriva ut recept? Varför, varför, varför?

Jag är en bromskloss och glädjedödare

Vad gör man när mannen och man själv mer och mer lever i olika verkligheter? I dag hade jag avlösning på förmiddagen och när jag kommer hem får jag höra att B varit väldigt orolig hela tiden. Han hade åkt tåg, var han helt övertygad om, och tappat bort en portfölj innehållande 1500 kronor på stationen i Sala. Nu ville han att vi skulle åka dit och hämta portföljen och han var väldigt olycklig över de förlorade pengarna. Ja, vad gör man? Jag föreslog att vi (jag) skulle ringa och fråga om portföljen och pengarna hade hittats. Sagt och gjort, jag fejkade ett samtal som gick ut på att portföljen hittats med pengarna kvar. Nästa problem var att undvika en resa till Sala, alltså hade en truck kört över portföljen, så den var inget att ha längre. Pengarna skulle de sätta in på B´s konto.

Nu är det bara att hoppas på att det här är glömt i morgon och att B inte vill kolla sitt konto. I så fall får jag göra en omdisponering mellan kontona så det ser ut som om pengarna kommit in. Rent och skärt bedrägeri! Inte alls kul!

Då var det i alla fall temporärt ur världen när nästa problem dyker upp. B vill att vi ska åka ut och plocka svamp i morgon. "Jag kan sitta i bilen och läsa medan du plockar". Jag skulle vilja höra beställningscentralens svar när jag beställer färdtjänst till svampskogen och begär att de ska vänta där medan jag plockar svamp. Så menar naturligtvis inte B, han tror att han kan åka i vår bil. Det är då jag måste påminna honom om att det inte går, att rullstolen inte går in i bilen. Att han inte kommer in i bilen. Hans ögon då när det sjunker in och han är tillbaka i den bistra verkligheten. Jag vill inte vara den som måste säga "Det går inte". Jag vill inte vara den som måste ringa fejkade telefonsamtal. Gode Gud, låt det spöregna imorgon!

Vem vill jobba i hemtjänsten?

När B låg på lasarettet nyligen och jag pratade med samordningssjuksköterskan inför B´s hemgång, berömde jag hemtjänsten för att den fungerar bra. Även om det dyker upp en hel del vikarier så kommer de alltid tillsammans med någon som är van. Aldrig två nya.

Sen dess har det hänt en del. I torsdags efter nattningen av B berättade en av tjejerna med gråten i halsen att hon fått sparken och jobbar sista dagen på måndag. Fått sparken, inte uppsagd. Som vikarie har man ingen uppsägningstid. Varför det då? Vad har hon gjort för fel? Har hon misskött sitt arbete, har hon varit otrevlig mot sina vårdtagare? Nej, hon har jobbat för länge som vikarie, så arbetsgivaren riskerar att bli tvungen att ge denna kompetenta, duktiga tjej fast anställning. Hu så hemskt, fast anställd personal, de kan man ju inte göra som man vill med. Att hon vid sidan av jobbet läser till undersköterska och blir färdig till jul spelar ingen roll. Att undersköterskor är en bristvara har man ingen tanke på, ingen som helst framförhållning.

Fredag morgon är hon här igen och hjälper B med morgonbestyren, omtänksam som vanligt och skojar med honom trots att hon har haft en sömnlös natt. Det kallar jag arbetsmoral!

I kväll kom nästa smäll. Då kom L, glada, roliga L och tackade för den här tiden. Hon har också fått sparken. Hon har 17 års erfarenhet av hemtjänsten sen tidigare, sen var hon egen företagare i tio år och nu har hon jobbat i hemtjänsten igen, tillräckligt länge för att riskera fast anställning.

Man tar hellre in nya vikarier som de fast anställda (och även de vikarier som ännu inte fått sparken) ska lära upp. Sen brottas man med hög sjukfrånvaro! Någonting är fundamentalt fel och helt sjukt. Det drabbar den fast anställda personalen. Det drabbar vårdtagarna. Det drabbar anhörigvårdarna. Det räcker nu!

Tillsammans med L i kväll jobbade E som läser till undersköterska. Vi uppmanade honom att inte stanna där utan fortsätta plugga till läkare. Bli hjärnkirurg och lobotomera ledningen för hemtjänsten!

Hemma igen

I förrgår kom B hem igen, inte efter två dagar som jag först optimistiskt trodde. Nio dagar tog det. Nio dagar av rena bergochdalbanan. Pigg, förvirrad, ej kontaktbar, lite piggare, förvirrad ... Lågt blodvärde, men annars var alla värden bra. Efter några dagar med eget rum fick han flytta till ett rum för två. Någon annan patient hade större behov av eget rum. Det kan jag förstå, men B tål förflyttningar dåligt och efter det stängde han av och åt och drack inte på ett dygn. Någon medicin fick de inte i honom heller. Doktorn hade ett allvarligt samtal med mig angående konsekvenserna om han skulle fortsätta så. Det var inget roligt samtal.

Jag åkte hem som en zombie, såg allt som behövde göras hemma, dammsuga, rensa ogräs, vattna osv. Jag gjorde ingenting av detta. Då ringde telefonen, det var min vän M som hade varit i krokarna och plockat svamp och undrade om jag bjöd på en fika. Då kände jag att det fanns ingen jag hellre ville prata med just då. Hon har varit i ungefär samma situation och vet hur det känns. M kom, vi fikade, vi badade i poolen och vi pratade, pratade och pratade. Tack M!

B trotsade doktorns värsta scenario och piggnade till så sakteliga och i torsdags fick han komma hem. Jag hade fått hjälp att transportera hans rullstol till lasarettet för att arbetsterapeuten skulle få justera den lite, så han skulle få sittande transport hem. Transporten var beställd till kl. 14.00. Jag väntade hemma och B´s son höll honom sällskap på lasarettet. Färdtjänsten kom punktligt men doktorn var inte klar med papperen. Skicka dem med posten tyckte då en gammal postis. Nej, doktorn skulle prata också. Vi pratade med varandra på förmiddagen och hade det tillkommit något så finns det ju telefon. Ny transport beställdes och då fanns det ingen förrän 16.00. Som skulle bli 16.20 i praktiken. Då hade B åkt som en jojo mellan rullstolen och sängen några gånger. Tur att hans säng fanns kvar, för han orkar inte sitta uppe mer än lite drygt en timme i taget.

På fredagen sov han till kl.15.00 helt utmattad. Jag laddade för att ringa lasarettet och fråga vad de sysslade med, men samordningssjuksköterskan hann faktiskt ringa mig först. Sen ringde även doktorn. Nu har de skrivit in i B´s journal att om transporten kommer först så ska han åka. Papper och eventuella samtal kan man lösa sen. Jag öste nog ur mig en hel del frustration ...

Nu är i alla fall B inskriven i hemsjukvården, så när jag är orolig och vill ha en professionell bedömning kan jag ringa dit och någon kommer hem. Skönt!

På lasarettet igen.

Så var det dags igen för några dagar på lasarettet. En sorts 1000-milaservice för B.

I lördags fyllde jag år och jag kan inte klaga på uppvaktandet. Massor av hälsningar på Facebook, några mail och många telefonsamtal. Bäst av allt ett samtal från 11-åriga barnbarnet som annars inte gillar att prata i telefon. B däremot valde att sova bort hela min födelsedag. Jag fick i honom lite juice och ett par piller av den viktigaste medicinen på eftermiddagen och på kvällen åt han lite gröt. Jag fick äta en massa kräftor och skåla med mig själv, men det gick bra det också.

På söndagen var B pigg igen och tur var det för då kom hans dotter och hennes tre barn på lunch. Vi hade väldigt trevligt och B var med i samtalet hela tiden. På måndagen kom grannarna över och grattade i efterskott. Nej, jag fyllde inte jämt, vi har så där trevligt ändå. Vi fikade och pratade, med B parkerad i sin solsäng på altanen. Efter en och en halv timme sa B att han var trött och bad gästerna gå. Det hade de full förståelse för.

Efter de utsvävningarna sov B i 26 timmar. Jag fick inte i honom varken mat, vätska eller mediciner. Först ringde jag hemsjukvården. "Är han inskriven hos oss" undrade sjuksystern som svarade. "Ingen aning. Dina kollegor har varit här och kollat och lagt om ett fult insektsbett tidigare i somras" svarade jag. Nehej, han var inte inskriven, vad nu det innebär. Vi kom överens om att jag skulle ringa 112. Dags att inse att jag alltid ska börja där. Jag ringde och strax kom de och en av ambulanssjuksköterskorna var en gammal bekant. Hon var en av dem som i november vägrade att köra B till Falun och såg till att han kom in i Ludvika. Allt kändes genast mycket bättre.

Efter bara ett par timmar på jourmottagningen var B inlagd på avdelning 3 där han är känd sen gammalt. Fortfarande sovandes! Han som avskyr kyla och skäller på hemtjänstpersonalen om tvättvattnet inte är varmt nog, reagerade inte ens när de tog EKG, trots suddandet med våt och kall gel mot huden.

I dag kom jag till avdelningen vid tiotiden och B sov fortfarande! Eller igen skulle det visa sig. Han hade ätit frukost. Han vaknade till när sjukgymnasten C kom, ännu en gammal bekant. Hon har kämpat mycket med B, först på lasarettet och sen hemma innan det var dags att lämna över till kommunens sjukgymnast i november. Någon sådan har vi inte sett röken av ... C påpekade i alla fall att hon inte sett något inlägg på den här bloggen på länge, så det här är till dig C. Vi saknar dig grymt!

Jag åkte hem, åt lunch, klippte gräset, plockade hallon och tog ett dopp i poolen innan jag åkte tillbaka till lasarettet. Då satt B upp i rullstol och åt middag med god aptit! Han tog också tacksamt emot min medhavda dessert, nyplockade hallon med sprutgrädde. Därefter kaffe med mandelkubb. Jag tror inte han blir kvar så länge den här gången.

Nu återstår en del nya prover och svar på redan tagna. Så här långt ser det mesta bra ut, förutom ett lågt blodvärde. Hemgång redan i morgon eller senast i övermorgon tror jag.

Hur rätt träffar en enkät?

I onsdags gjorde vi en utflykt till vårdcentralen för B behövde spola öronen. Jag hade funderat på att fråga hemsjukvården om de kunde komma och fixa det, men tänkte att det kunde vara trevligt med en utflykt också. Ett test också på hur B skulle orka. Vi kan ju inte bara sitta hemma och försöka undvika att han blir trött. Eller så är det just det vi ska göra?

Jag brukar ha åsikter om hur färdtjänsten fungerar, men den här gången var det jag själv som höll på att trassla till det. Först ringde jag vårdcentralen och fick en tid för öronen, sen ringde jag frissan och fick tid för en välbehövlig klippning av mitt hårsvall och därefter ringde jag beställningscentralen och beställde resan till vårdcentralen. Det var bara det att jag mentalt var kvar hos frissan och beställde resan dit! Som tur var kom jag på misstaget i tid och kunde rätta till det. Det jag inte rättade till var att jag hade tagit till lite nätt med tid. Man beställer vilken tid man ska vara framme så planeras resan efter det och jag hade inte lagt på tid varken för att anmäla oss i receptionen eller för gångtid inne på lasarettet.

Färdtjänsten kom exakt på utlovad tid men sen krånglade det när chauffören skulle spänna fast rullstolen. När vi sen rullade i väg bad jag en tyst bön att vi inte skulle plocka upp någon mer resenär efter vägen och jag blev bönhörd. Vi åkte raka vägen, det var ingen kö till receptionen och vi kom fram till distriktssköterskemottagningen punktligt. B blev omhändertagen direkt och blev renspolad i en halvtimme. Hörselgångarna är som nya och jag behöver inte skrika längre. Skönt för oss båda!

Nu hade vi en halvtimme på oss innan hemresan. Lagom tid för en fika. Vi var lika punktliga nu för vi kom fram till cafeterian exakt på minuten för stängning! Fika fick vi göra hemma och lika bra var det för bilen kom tio minuter för tidigt. Vi hade samma tur igen och fick åka direkt hem utan omvägar. Nu var B riktigt trött, men hemtjänsten kom direkt och hjälpte honom i säng.

Eftermiddagsfikat somnade han ifrån, men sen på kvällen var han hysteriskt trött och gick upp i varv så till slut fick han en insomningstablett för att kunna somna. Då är frågan om en utflykt är värd att han blir så väldigt trött? Är det bäst att allt får gå i sin vanliga lugna lunk här hemma? Själv har han ganska dimmiga begrepp om vad han kan och orkar, så det är jag som måste fatta besluten. Hur ska man veta vad som är bäst i olika situationer? Jag brukar rådgöra med hemtjänstpersonalen. De som varit med från början för tio månader sedan, känner B ganska väl nu och de har erfarenhet av gamlingar. Vilken tur att vi har dem!

I går, torsdag, ringde en kvinna och ville veta hur vi tyckte att färdtjänsten fungerar. Härligt tänkte jag, nu ska de få veta! Alla frågor gällde senaste resan som gått klockrent. Synd att hon inte ringde efter den resan som tog 50 minuter hemifrån till lasarettet. Med egen bil kör jag sträckan på tio minuter ...