Många steg på vägen till jourmottagningen

Det löste sig med svampplockningen i dag. För det första så spöregnade det och för det andra vaknade inte B förrän en ambulanssjuksköterska snubblade och ramlade ner i hans säng!

Jag tar det från början. B var extremt trött i dag, inte kontaktbar. Han ville bara sova, inte duscha, inte äta, inte dricka och inte ta sina mediciner. Lite feber hade han också. Jamen så skönt då att han numera är inskriven i hemsjukvården tänkte jag. T från hemtjänsten ringde upp hemsjukvården eftersom jag inte är betrodd att ringa dem själv. Jag måste gå via 1177 eller vårdcentralen har jag fått besked om, men trodde väl att hemtjänsten kunde ringa dem?  Det visade sig att de inte heller var betrodda utan jag som anhörig skulle ringa 1177. Om man inte har någon anhörig då????

Hemtjänsten drog vidare och jag ringde 1177. "Nej, på dagtid ska du ringa vårdcentralen." Då bröt jag ihop, började gråta och frågade om hon skojade. Talade om i vilket skick B var och då tyckte hon att jag skulle ringa 112. Då var hon av med mig, men jag tyckte inte riktigt att det var läge för en ambulansutryckning. B har varit så här förut och kvicknat till senare på dagen. Jag ringde vårdcentralen och en sköterska ringde tillbaka en timme senare. Hon ringde i sin tur hemsjukvården och efter ytterligare en timme dök det faktiskt upp en livs levande sköterska. Hon var utrustad med ett par plaströr för urinprov eftersom jag hade framfört mina misstankar om urinvägsinfektion. Det går inte att få urinprov från en sovande man, så hon kunde inte göra så mycket mer. Hon lämnade rören och sitt telefonnummer i fall jag skulle lyckas senare. Då skulle hon kunna förpassa provet till labbet.

Jag väntade ett par timmar till. Ingen förändring. Då ringde jag 112 och snart kom två ambulansänglar som undersökte B och sa "Då kör vi honom till Falun". "Neeej, han är ju känd här, låg nyss inne på avd.3!" Då ringde P, hon som sen skulle ramla ner in Bs säng,  och fick faktiskt ett löfte av doktor U att komma till jourmottagningen här i Ludvika. Det var då under förflyttningen mellan sängen och båren som P snubblade och ramlade ner i sängen. Då, för första gången i dag yttrade B sig. Han gav upp ett gapskratt! På vägen ut till ambulansen ville han ha något att dricka och jag började ana hur det här skulle sluta.

På jourmottagningen blev B snabbt omhändertagen. Prover togs och snart dök doktor U upp. Det var en riktigt trevlig doktor. Han konstaterade att alla prover var bra, inga tecken på någon infektion, lungorna lät bra o.s.v. Nu ville han bara se att B ville och kunde få i sig vätska för egen maskin. B drack några klunkar vatten och sen fanns det ingen anledning att stanna kvar på lasarettet. Transport hem beställdes, men alldeles innan den kom blev B kissnödig och åstadkom ett urinprov till sist. Som visade sig innehålla bakterier! Det som jag misstänkt och påtalat hela tiden. Som avskedspresent fick vi med oss två piller antibiotika och löfte om fler på apoteket i morgon.

Så åkte vi hem igen, B i sjuktransportbil och jag i egen bil. Jag larmade hemtjänsten att vi var på väg och så drog vi. Jag hade lite otur med rödljus och hamnade på efterkälken. Måtte inte hemtjänsten hinna före mig och gå in med sin nyckel, tänkte jag som hade satt på hemlarmet innan vi åkte till lasarettet. Jag hann precis!

Men ett sånt slöseri med sjukvårdens resurser. Att behöva larma 112 för en urinvägsinfektion. Varför kan inte hemsjukvården göra mer? Varför har de inte tillgång till läkare? En läkare som kan göra hembesök vid behov?  Blir en läkare så mycket dyrare än en ambulans med två sjuksköterskor? Eller som i det här fallet, bara ta del av provsvar och skriva ut recept? Varför, varför, varför?

Falun tur och retur. Igen!

B ligger på lasarettet i Ludvika sedan natten till onsdag. Där blev han inlagd kl. 01.30 och vägen dit var minst sagt lång och krånglig. Det hela började med att B blivit tröttare och tröttare sista tiden. Vi besökte vårdcentralen i torsdags för han hade andra symtom som kunde tyda på magsår. Nu var det inte så, men man kunde konstatera att blodvärdet var väldigt lågt. Med det beskedet åkte vi hem igen med uppmaningen att höra av oss igen om han blev sämre. Det blev han på tisdagen och jag fick inte i honom varken medicin eller vätska. Jag ringde vårdcentralen som tyckte att det var läge att ringa 112.

Sagt och gjort, ambulansen kom med två änglar som känner B sen tidigare. Då piggnade B till och ville komma upp och äta lunch! Ambulansen åkte och hemtjänsten kom. Maten sköt B åt sidan men petade i sig lite äppelmos. Sen var han helt slut och hemtjänsten kom och stoppade honom i sängen igen. De tyckte precis som jag att han verkade vara i riktigt dålig form, så jag ringde efter ambulansen igen och samma änglar kom tillbaka. Deras bedömning var att det var dags att komma in på lasarettet i Ludvika igen och eftersom han är "känd" där skulle det vara rakspår in. Icke sa Nicke!
Man måste skrivas in via jourmottagningen och där sa de att det var fullt i Ludvika, så det var bara att åka vidare till akuten i Falun! Ambulansänglarna har tidigare berättat att på jourmottagningen befattar man sig helst inte med patienter som kommer in med ambulans. Helst ska man komma för egen maskin eller möjligen sjuktransport.

Samma sak sa sjuksköterskan som tog hand om B i Falun.  Där var det massor med patienter på akuten så vi fick vänta och vänta och vänta i sex och en halv timme. Läkaren som till slut undersökte B talade om att det fanns plats i Ludvika så vid midnatt fick han sjuktransport tillbaka. Jag hade tagit egen bil till Falun i fall att han hade blivit inlagd där. Jag kan säga att jag var ingen bra bilförare på hemresan!

B kom in på jourmottagningen i Ludvika och vände kl. 16.00 och låg alltså på hård brits, i ambulansen och i undersökningsrummet, till klockan två på natten, alltså tio timmar, innan han kom ner i en riktig säng. Han är 88 år gammal, har parkinsson, diabetes, stroke och flera tior i bagaget. Han är i riskzonen för att få trycksår och ska helst ligga på luftmadrass. Behöver jag nämna att han blev inte friskare av den här utflykten?

B låg på lasarettet i Ludvika två månader i somras för sin brutna höft, på samma avdelning som han ligger nu. Under den tiden hände det aldrig, vad jag kan minnas, att någon blev utskriven efter klockan fyra på eftermiddagen. På lasarettet i Falun fick de beskedet att det fanns plats halv åtta. Så vad håller de på med på jourmottagningen? Kollar de beläggningen på förmiddagen och sen bryr man sig inte mer? Jag vet inte men sjukt är det! Förutom att de misshandlar en skör patient, belastar de akuten i Falun i onödan och uppehåller en ambulans som kanske hade behövts bättre till någon annan.

Då var det dags igen!

B har varit förvirrad och orolig några dagar och jag misstänkte en ny urinvägsinfektion. Jag tänkte ringa vårdcentralen, men vid lunchen i går dök det upp andra symptom som kunde tyda på en ny tia eller t.o.m. stroke, så jag ringde 112. Ambulansänglarna kom efter en stund och tog de vanliga proverna som inte visade några alarmerande resultat. De tyckte inte att det var läge att köra B till Falun och sedan förmodligen tillbaka till Ludvika. De tyckte inte heller att det var läge att lämna honom kvar hemma, däremot menade de att han borde få komma in för observation. Deras dilemma var att på Ludvikas jourmottagning vill de tydligen inte se några ambulanser, utom sådana som är på väg därifrån för vidare befordran till Falun. Hur som helst ringde de upp jourmottagningen och hänvisade till att B varit inlagd på avd 3 för sex veckor sedan och således var känd där. De blev hänvisade vidare till avd 3 och fick till sist tag på en läkare som hade bakjour och han lovade att B kunde komma dit, men via jourmottagningen för att skrivas in.
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen  åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!

Landstingets märkliga storleksmärkning.

Åksjuk?

I onsdags var vi till öppenrehab på lasarettet för att B skulle få träna förflyttning mellan rullstol och en brits och även att sitta på britsen utan stöd. Det gick inte så bra. Han var inte i bästa form och jag hade funderat på att lämna återbud, men nu vill han ju så gärna... Resan dit och hem gick utan några större omvägar, men vi fick en del väntetid på lasarettet i stället. Allt som allt gick det åt drygt tre timmar för 45 minuters träning. På kvällen var han helt slut och ville inte komma upp och äta. Det fick bli en smörgås på sängkanten.
På torsdagen ville han bara sova, inte äta, inte dricka och inte ta några mediciner. När klockan var 13.30 och jag inte fått i honom någonting, varken fast eller flytande och han bara svarat på tilltal med ilskna grymtningar, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där tyckte att jag skulle ringa efter ambulans och åka till jourmottagningen på lasarettet här i Ludvika. Sagt och gjort. Det kom en ambulans med två änglar som undersökte B, ringde och konfererade med en medicinläkare i Falun som tyckte lika som damen på sjukvådsupplysningen, att det var jourmottagningen och inläggning på lasarettet i Ludvika som gällde.
På jourmottagningen blev det ny undersökning och provtagningar. Sen fick vi träffa en läkare och där blev det nog lite språksvårigheter. Hon trodde tydligen att B vägrade ta medicin och det var inte en anledning att lägga in honom. Jag fick förklara att det handlade inte om att inte vilja ta medicin utan om att han orkade inte ta den. Han var så trött att han orkade inte svälja. Jag gick i gång riktigt och frågade om hon kände till konsekvenserna av att sluta tvärt att ta parkinsonmedicin.
Hon försvann ut från undersökningsrummet och kom sen tillbaka efter en stund. Då skulle B först röntgas för att utesluta en stroke och sen skulle vi åka till Falun! För att läggas in i Ludvika måste en medicinläkare undersöka och på jourmottagningen fanns det bara distriktsläkare. Då hade vi varit där i tre timmar och skulle alltså åka till Falun och förmodligen sen tillbaka till Ludvika. Ambulans rekvirerades och då kände jag att jag skulle inte orka köra fram och tillbaka till Falun i mörkret. Sist vi var till akuten där tog det sex timmar! Om jag följde med i ambulansen och B sen blev inlagd i Falun i stället, skulle jag inte ha någon transport hem. Så dags går det varken buss eller tåg. Vad gör man? Jag ringde taxi och fick en prisuppgift på resa Falun - Ludvika, ca 1700:-. Jag bestämde mig för att så fick det bli. Då dök samma ambulansänglar som skjutsat B till jourmottagningen upp. "Är det ni igen?" undrar jag. "Jo, men vi håller på och diskuterar för vi tycker inte det är humant att B ska åka dit". De stödde sig på det utlåtande de fått när de ringde Falun hemifrån oss och fick sina direktiv.
Det hela slutade med att B lades in på medicinavdelningen här i Ludvika och nu är han väl omhändertagen och får vara kvar minst över helgen. I dag på förmiddagen var han redan lite piggare och han hade fått en gammal lokförare som rumskamrat och de hade massor att prata om!
En fundering som jag har, är om det helt enkelt är för jobbigt för B att åka till öppenrehab för träning i och med att den utflykten med färdtjänst tar minst tre timmar sammanlagt? Om jag har rätt så är det ju rena vansinnet att skicka iväg honom sju mil till och mycket troligt sju mil tillbaka! Jag tycker att man ska skicka akut sjuka patienter med livhotande tillstånd dit där bästa kompetensen och modernaste utrustningen finns. I vårt fall Falun. Det har jag inga problem med, men gamla trötta människor som kanske har en infektion i kroppen, ska man krångla så lite som möjligt med! De ska behandlas mjukt och varligt. Så det så!