Åksjuk?

I onsdags var vi till öppenrehab på lasarettet för att B skulle få träna förflyttning mellan rullstol och en brits och även att sitta på britsen utan stöd. Det gick inte så bra. Han var inte i bästa form och jag hade funderat på att lämna återbud, men nu vill han ju så gärna... Resan dit och hem gick utan några större omvägar, men vi fick en del väntetid på lasarettet i stället. Allt som allt gick det åt drygt tre timmar för 45 minuters träning. På kvällen var han helt slut och ville inte komma upp och äta. Det fick bli en smörgås på sängkanten.
På torsdagen ville han bara sova, inte äta, inte dricka och inte ta några mediciner. När klockan var 13.30 och jag inte fått i honom någonting, varken fast eller flytande och han bara svarat på tilltal med ilskna grymtningar, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där tyckte att jag skulle ringa efter ambulans och åka till jourmottagningen på lasarettet här i Ludvika. Sagt och gjort. Det kom en ambulans med två änglar som undersökte B, ringde och konfererade med en medicinläkare i Falun som tyckte lika som damen på sjukvådsupplysningen, att det var jourmottagningen och inläggning på lasarettet i Ludvika som gällde.
På jourmottagningen blev det ny undersökning och provtagningar. Sen fick vi träffa en läkare och där blev det nog lite språksvårigheter. Hon trodde tydligen att B vägrade ta medicin och det var inte en anledning att lägga in honom. Jag fick förklara att det handlade inte om att inte vilja ta medicin utan om att han orkade inte ta den. Han var så trött att han orkade inte svälja. Jag gick i gång riktigt och frågade om hon kände till konsekvenserna av att sluta tvärt att ta parkinsonmedicin.
Hon försvann ut från undersökningsrummet och kom sen tillbaka efter en stund. Då skulle B först röntgas för att utesluta en stroke och sen skulle vi åka till Falun! För att läggas in i Ludvika måste en medicinläkare undersöka och på jourmottagningen fanns det bara distriktsläkare. Då hade vi varit där i tre timmar och skulle alltså åka till Falun och förmodligen sen tillbaka till Ludvika. Ambulans rekvirerades och då kände jag att jag skulle inte orka köra fram och tillbaka till Falun i mörkret. Sist vi var till akuten där tog det sex timmar! Om jag följde med i ambulansen och B sen blev inlagd i Falun i stället, skulle jag inte ha någon transport hem. Så dags går det varken buss eller tåg. Vad gör man? Jag ringde taxi och fick en prisuppgift på resa Falun - Ludvika, ca 1700:-. Jag bestämde mig för att så fick det bli. Då dök samma ambulansänglar som skjutsat B till jourmottagningen upp. "Är det ni igen?" undrar jag. "Jo, men vi håller på och diskuterar för vi tycker inte det är humant att B ska åka dit". De stödde sig på det utlåtande de fått när de ringde Falun hemifrån oss och fick sina direktiv.
Det hela slutade med att B lades in på medicinavdelningen här i Ludvika och nu är han väl omhändertagen och får vara kvar minst över helgen. I dag på förmiddagen var han redan lite piggare och han hade fått en gammal lokförare som rumskamrat och de hade massor att prata om!
En fundering som jag har, är om det helt enkelt är för jobbigt för B att åka till öppenrehab för träning i och med att den utflykten med färdtjänst tar minst tre timmar sammanlagt? Om jag har rätt så är det ju rena vansinnet att skicka iväg honom sju mil till och mycket troligt sju mil tillbaka! Jag tycker att man ska skicka akut sjuka patienter med livhotande tillstånd dit där bästa kompetensen och modernaste utrustningen finns. I vårt fall Falun. Det har jag inga problem med, men gamla trötta människor som kanske har en infektion i kroppen, ska man krångla så lite som möjligt med! De ska behandlas mjukt och varligt. Så det så!