Dilemma

I måndags skrevs B ut från lasarettet och i tisdags morse ringde de från ögonkliniken i Falun och undrade om B kunde komma på undersökning kl.15.00 samma dag. De hade fått ett återbud och om vi inte kunde ta den tiden visste de inte när det skulle kunna bli. B sov fortfarande så jag hade ingen aning om hur dagsformen var. Givetvis skulle vi till Falun. Det finns i en ögonmottagning i Ludvika men där är det aldrig någon läkare. För att få lite betänketid tackade jag ja med förbehållet att vi kanske skulle avboka. Sköterskan som jag pratade med hade full förståelse och gav mig ett nummer att ringa i så fall.
Det är såna här gånger det känns som om jag inte räcker till. Hur ska jag kunna veta om det blir för jobbigt? Varför ska jag behöva avgöra det? B tycker att det är jättejobbigt med den här dimman som lägger sig framför ögonen ibland och vill verkligen träffa en ögonläkare. Han har ju väntat så länge bara på att få en remiss, men han vet ännu mindre än jag vad han orkar och inte orkar.
Jag var på väg att beställa sjukresan bara för att få en aning om hur lång tid det skulle ta. Då kom hemtjänsten för att ta upp B till frukosten och jag bad dem om råd. De är ju i alla fall undersköterskor och vana vid äldre människor. Jag fick medhåll i mina farhågor, de tyckte också att det verkade i jobbigaste laget. Den som till slut fällde avgörandet var B själv. Han ville inte gå upp alls!
Så det fick bli frukost på sängen. Sen skulle jag skynda mig att avboka, så att de skulle kunna ringa in en annan patient."Tryck ett för ditt, två för datt och tre för avbokning. Tryck personnummer och telefonnummer. Du kan också lämna ett meddelande efter pipet." Jag pratade in avbokningen och bad att de skulle bekräfta att det gått fram. "Vi ringer upp dig kl.13.00." Då skulle de knappast hinna ringa in någon, men jag orkade inte bry mig mer. Det kom ett samtal punktligt: "Du har ringt oss.." Hon som ringde visste inte varför och hade ingen susning om mitt ärende. Varför har de då alla dessa val?
När jag sen i lugn och ro tänkte över hur ett besök på ögonkliniken i Falun skulle gå till och jag kalkylerade med bästa tänkbara restid, inga väntetider, inga omvägar och en undersökning på ca en timme kom jag fram till fyra timmar. Till det kommer tid för hemtjänsten att ta upp B ur sängen och omvänt 2 x 30 minuter. Då är vi uppe i fem timmar i rullstol och då har vi ingen tid för någon lunch eller fika. No way! Det går bara inte. Och det är ändå ett önskescenario, i verkligheten pratar vi om flera timmar till. Nu ska jag kolla om han kan få liggande transport och det ska tydligen gå har jag läst mig till. Haken är bara att det är den besökta vårdgivaren som ska stå för kostnaden och som ska intyga behovet. I det här fallet har de ju ingen susning om behovet. Jag får kolla vidare, men det tar ju så mycket energi och jag undrar för hundrade gången hur gamlingar utan anhöriga klarar sig?
 
 

Hemma igen

Efter fyra dygn på medicinavdelningen på lasarettet i Ludvika är B hemma igen.  Man hittade inga fel på honom och då har de undersökt ordentligt och tagit alla möjliga prover. Min teori att det helt enkelt är för jobbigt att skumpa runt med färdtjänsten eller sitta uppe i rullstolen för länge och vänta på transport hit och dit ser ut att stämma. Enligt arbetsterapeuten ska ingen sitta i rullstol mer än två timmar åt gången. Sen behöver kroppen vila i horisontalläge. I sängen med andra ord.
Nu har B i alla fall fått vila och blivit ompysslad. De första dagarna var han fortfarande väldigt trött och det kändes tryggt att vara där han var. Det var också skönt att få hjälp när han behövde det och att få vila eller sitta uppe när han ville. Sen satte hemlängtan in och när doktorn vid ronden i morse sa att han kunde få åka hem i dag, utbrast han "SKÖNT!" inför doktorn, två läkarstudenter och några sköterskor.
Hemresan gick bra och hemtjänsten var på plats en minut innan bilen med B anlände. Det gick som på räls skulle man kunna säga. Sen blev det kväll och vi var tillbaka i vardagen och B fick vänta 50 minuter på att få hjälp till toan. Jag undrar om det verkligen var Susanne Lanefeldt som var först med uppmaningen "Kniiip"! Det var nog hemtjänsten eller politikerna som bestämmer deras budget...

Åksjuk?

I onsdags var vi till öppenrehab på lasarettet för att B skulle få träna förflyttning mellan rullstol och en brits och även att sitta på britsen utan stöd. Det gick inte så bra. Han var inte i bästa form och jag hade funderat på att lämna återbud, men nu vill han ju så gärna... Resan dit och hem gick utan några större omvägar, men vi fick en del väntetid på lasarettet i stället. Allt som allt gick det åt drygt tre timmar för 45 minuters träning. På kvällen var han helt slut och ville inte komma upp och äta. Det fick bli en smörgås på sängkanten.
På torsdagen ville han bara sova, inte äta, inte dricka och inte ta några mediciner. När klockan var 13.30 och jag inte fått i honom någonting, varken fast eller flytande och han bara svarat på tilltal med ilskna grymtningar, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där tyckte att jag skulle ringa efter ambulans och åka till jourmottagningen på lasarettet här i Ludvika. Sagt och gjort. Det kom en ambulans med två änglar som undersökte B, ringde och konfererade med en medicinläkare i Falun som tyckte lika som damen på sjukvådsupplysningen, att det var jourmottagningen och inläggning på lasarettet i Ludvika som gällde.
På jourmottagningen blev det ny undersökning och provtagningar. Sen fick vi träffa en läkare och där blev det nog lite språksvårigheter. Hon trodde tydligen att B vägrade ta medicin och det var inte en anledning att lägga in honom. Jag fick förklara att det handlade inte om att inte vilja ta medicin utan om att han orkade inte ta den. Han var så trött att han orkade inte svälja. Jag gick i gång riktigt och frågade om hon kände till konsekvenserna av att sluta tvärt att ta parkinsonmedicin.
Hon försvann ut från undersökningsrummet och kom sen tillbaka efter en stund. Då skulle B först röntgas för att utesluta en stroke och sen skulle vi åka till Falun! För att läggas in i Ludvika måste en medicinläkare undersöka och på jourmottagningen fanns det bara distriktsläkare. Då hade vi varit där i tre timmar och skulle alltså åka till Falun och förmodligen sen tillbaka till Ludvika. Ambulans rekvirerades och då kände jag att jag skulle inte orka köra fram och tillbaka till Falun i mörkret. Sist vi var till akuten där tog det sex timmar! Om jag följde med i ambulansen och B sen blev inlagd i Falun i stället, skulle jag inte ha någon transport hem. Så dags går det varken buss eller tåg. Vad gör man? Jag ringde taxi och fick en prisuppgift på resa Falun - Ludvika, ca 1700:-. Jag bestämde mig för att så fick det bli. Då dök samma ambulansänglar som skjutsat B till jourmottagningen upp. "Är det ni igen?" undrar jag. "Jo, men vi håller på och diskuterar för vi tycker inte det är humant att B ska åka dit". De stödde sig på det utlåtande de fått när de ringde Falun hemifrån oss och fick sina direktiv.
Det hela slutade med att B lades in på medicinavdelningen här i Ludvika och nu är han väl omhändertagen och får vara kvar minst över helgen. I dag på förmiddagen var han redan lite piggare och han hade fått en gammal lokförare som rumskamrat och de hade massor att prata om!
En fundering som jag har, är om det helt enkelt är för jobbigt för B att åka till öppenrehab för träning i och med att den utflykten med färdtjänst tar minst tre timmar sammanlagt? Om jag har rätt så är det ju rena vansinnet att skicka iväg honom sju mil till och mycket troligt sju mil tillbaka! Jag tycker att man ska skicka akut sjuka patienter med livhotande tillstånd dit där bästa kompetensen och modernaste utrustningen finns. I vårt fall Falun. Det har jag inga problem med, men gamla trötta människor som kanske har en infektion i kroppen, ska man krångla så lite som möjligt med! De ska behandlas mjukt och varligt. Så det så!

Olika transporter

Jag trodde att vi hade provat allt. Vi har åkt ambulans, liggande sjuktransport, sjukresa och färdtjänst. Nu har vi provat på skolskjuts också! I fredags var det dags för ett besök på öppenrehab på lasarettet här i Ludvika. När jag beställde sjukresa dit talade jag om att vi skulle vara där 14.30. "Då kommer det en bil 13.40 så är ni där 14.10. Då har ni 20 minuter på er." Det lät väl OK. Bilen kom 7-8 minuter sen. Då var det två skolbarn med. Den första släpptes av på Grottvägen och sen skulle det bli lite sightseeing, sa chauffören och åkte ut till Våghalsen. Smal skogsväg sista biten..  Sen skulle vi hämta en pojke på Junibackens skola. Pojken var förmodligen redan hämtad av någon förälder som inte orkat meddela detta, så vi fick vänta medan chauffören letade och frågade. Inte helt ovanligt fick vi veta. Vi anlände till lasarettet 14.29. Sen tar det en stund att spänna loss och lasta av rullstolen. Det blev språngmarsch genom korridorerna.
Sjukresor, färdtjänst och skolskjutsar går under den gemensamma benämningen "samhällsbetalda resor" och är inte att jämföra med taxiresor. De är kollektivtrafik. Men om jag åker med "vanlig" kollektivtrafik finns det tidtabeller. Jag kan kanske inte åka exakt när jag vill, men jag kan välja en resa som passar någorlunda och inte minst, jag vet tid för både avresa och ankomst och kan göra en bedömning om det är rimligt.
Jag tycker det är vettigt att man kan åka färdtjänst, sjukresa och skolskjuts i samma lilla buss, men det ska inte behöva ta 50 minuter för en resa som tar 7-8 minuter med bil!

Äntligen en remiss!

I dag har vi besökt optikern eftersom B länge har klagat över att han ibland ser väldigt dimmigt. Gråstarren opererades för ett par år sedan, så det är det inte. Husläkaren har avfärdat dimmigheten som ett åldersproblem och vid tidigare synundersökningar har man upptäckt lite efterstarr, men inte nog för en remiss. Där har vi stått och stampat. Nu var det en ny optiker och hon konstaterade att synen var bra, men dimmigheten befogade en remiss. Äntligen! Nu hoppas vi bara att den undersökningen kan göras i Ludvika, så vi slipper åka till Falun...
Det blev en riktigt trevlig utflykt på eftermiddagen. Vi fick en halvimme över både före och efter optikerbesöket och hann hälsa på goda vännerna i fotobutiken, prata en stund med en gammal bekant, köpa fikabröd och ta ut lite kontanter. Än så länge måste man betala färdtjänst och sjuktransporter kontant!
Med posten i dag kom beslutet om bostadsanpassningen som gjordes för två månader sedan. Det var ju intressant att se vad det kalaset kostade. Det som åtgärdades var en liten ramp vid ytterdörren,

dörrbreddning till sovrummet och badrummet samt något de kallar "mindre ombyggnad av badrum". Sistnämnda åtgärd bestod av att de satt upp en svajig hållare för ett duschdraperi. För detta har företaget som utförde jobbet fakturerat kommunen 27 132 kronor. Jo, sen var det hit en elektriker i 30 minuter och flyttade en kontakt... Det vore intressant att se specifikationen på den räkningen! Vi är ju skattebetalare och B f.d. kommunrevisor.

Falun tur och retur

B har varit ovanligt trött och förvirrad en tid nu. Jag har funderat på om han kunde ha någon infektion i kroppen, men urinvägsinfektion var det i alla fall inte. Jag har skaffat provstickor nu, för jag tänker inte åka till vårdcentralen för ett sånt prov i onödan någon mer gång. I går när vi skulle äta lunch och jag hade lagt upp mat till B så var han plötsligt helt borta. Han satt i sin rullstol helt orörlig och tittade rakt fram och svarade inte på tilltal. Jag fick ingen kontakt alls. Då var det dags att ringa 112 igen. Ambulansen kom ganska snabbt och efter att det tagits diverse prover, så bar det av till Falu lasarett. Då hade B kvicknat till lite och svarade enstavigt på tilltal.
Jag slängde den oätna lunchen, petade i mig en banan, packade ner B´s necessär och följde efter. När jag kom fram höll en sjuksköterska på och tog nya prover. "Vi har inte så många patienter nu, så det kommer nog snart en doktor" sa hon. Det lät ju lovande och det dröjde inte länge innan det dök upp en ung AT-läkare. Hon var mycket grundlig, men kunde inte riktigt komma underfund med vad det var för fel. Så dags hade B kvicknat till och var piggare än hade varit på flera dagar. Han hade redan i ambulansen fått syrgas, för att han hade dåligt med syre i blodet och nu fick han dessutom dropp för att få upp blodtrycket som varit lågt. Sen fick vi vänta, vänta och vänta. B talade om att han var hungrig, eftersom han hade missat lunchen hemma, så han fick ett par små smörgåsar och kaffe. Läkaren kom tillbaka och talade om att de hade inga vårdplatser i Falun. "I Ludvika då" undrade jag och jo, där fanns det platser. Det tyckte jag lät som ett bra alternativ, det skulle vara skönt om de kunde ha koll på B ett dygn eller så. "Vi får se vad jag kan ordna" säger läkaren och talar också om att de ska röntga B´s huvud. Mer väntan, nu hade vi varit där i tre timmar. Till slut får han åka iväg till röntgen och är tillbaka ganska snabbt. Sen händer ingenting och ingenting. Nu börjar B bli både trött och orolig. Vi efterlyser doktorn några gånger och efter att det gått nästan två timmar sen röntgen, kommer hon och berättar att röntgen inte visade några förändringar sen sist, att hon konfererat med sin överläkare, att de inte vet vad som hänt B, att det kan ha varit en ny tia även om symptomen inte tydde på det, att alla prover är bra och att det egentligen inte finns någon anledning att lägga in B om vi inte propsar på det. Så dags gör vi inte det, så dags vill vi bara hem. Då har vi varit där i fem timmar. Sjuktransport beställs och det ska inte dröja så länge. En bil är på väg till Falun och befinner sig ca 20 minuter bort. Då åker jag och en sköterska lovar ringa när bilen med Bengt lämnar Falun. Strax efter att jag kommit hem en timme senare, ringer hon.
Jag ringer hemtjänsten och ber nattpatrullen komma om 50 minuter, halv elva. "Kan du inte larma när de kommer?" undrar de. "Nej, chauffören kan inte vänta på er." säger jag och tror att budskapet gått fram. Sjuktransporten kommer punktligt. Ingen nattpatrull... Chauffören undrar om jag kan köra B´s lift. Jag talar om att jag vet hur den fungerar och så lyfter vi B från båren till hans egen säng. Sen larmar jag nattpatrullen om nattningen. De kommer efter 20 minuter. Då ligger B på sängen och mumsar på en rostad macka med murkelpaté och dricker cola till. "Ta det lugnt. Klart du ska ha en nattmacka" tycker nattpatrullen. De är verkligen jättegulliga och stressar inte det minsta och snart ligger B i sängen ombytt och klar för natten.
Eftersom jag vet att dagpersonalen på hemtjänsten brukar ha koll på nattpatrullens besök, tog jag för givet att de visste att B var hemma igen. När klockan var halv tio efterlyste jag dem. De skulle ha kommit nio... De kom strax efter tio och nej, de hade inte fått info om hemkomsten. Min egentid fanns det inte heller några uppgifter om, så den frös inne...
I dag var B piggare än han varit på länge och väldigt sugen på att träna, så vi åkte som planerat till öppenrehab och träffade sjukgymnasten. Det gick riktigt, riktigt bra. Så vad var det egentligen som hände i går? Något gammalt groffs som plötsligt släppte? Syrebrist i hjärnan? Läkarna hade ingen förklaring och själv tror jag inte att det var en tia, för då brukar B vara väldigt trött efteråt och nu var det tvärtom.
I morgon ska jag minsann i alla fall ut på galej. Anhörigträff med info av apotekschefen. Det blir livat. Undrar vad jag ska välja för outfit till det evenemanget?

Mera gnäll

Inte trodde jag, när jag började skriva den här bloggen, att den skulle komma att innehålla en lång rad klagomål på hur hemtjänsten fungerar. Det är inte klagomål på personalen som kommer hit, de gör vad de kan och de är proffsiga och trevliga, men jag funderar mycket på hur deras arbetsorganisation, ledning och interna kommunikation fungerar. Eller inte.
I går kväll kom det en avlösare för att jag skulle kunna gå på vattengympa. För tre veckor sedan avbokade jag de tiderna, eftersom bassängen skulle repareras under resten av hösten. Det är väl inte hela världen om det kommer någon en gång för mycket, men det blev en extra kostnad för kommunen eftersom en extrapersonal var inkallad helt i onödan.
I dag fick jag avlösning som planerat 10.30 - 12.30. Jättebra! Jag kunde storhandla inför helgens besök av barnbarn. Eftersom det kom en kollega och hämtade avlösaren 12.30, föreslog jag att de skulle hjälpa B upp då på en gång, i stället för 13.00, nu när de ändå var två. Nej, det gick inte, det skulle komma några andra om en halvtimme....  När klockan var tjugo över ett anade jag ugglor i mossen och larmade. Tjugo minuter senare kom de och bad så mycket om ursäkt, det hade blivit ett missförstånd. De hade fått uppgift om att B skulle läggas kl.15.00....
Äntligen kunde vi äta lunch 40 minuter sena och rejält hungriga. Då var det ju nästan tur att sjukgymnasten hade blivit förkyld och inte kunde komma kl. 14.00 som planerat. Så dags var vi mitt i lunchen.
Det blir mycket tjat om klockslag det här, men det kan inte hjälpas nu när vår tillvaro är så inrutad. Upp och äta, ner och vila i tvåtimmars pass i stora drag. I början av B´s rehabilitering såg vi fram emot och trodde på att han skulle kunna gå med rollator igen. Efter bakslag med urinvägsinfektion och tia har ribban sänkts till ett hopp om att själv, eller med min hjälp, kunna förflytta sig mellan rullstolen och sängen. Att själv få bestämma när han vill vila och när han vill sitta uppe. Att slippa vara beroende av hjälp sex gånger varje dag. Det drömmer vi om.