Då var det dags igen!

B har varit förvirrad och orolig några dagar och jag misstänkte en ny urinvägsinfektion. Jag tänkte ringa vårdcentralen, men vid lunchen i går dök det upp andra symptom som kunde tyda på en ny tia eller t.o.m. stroke, så jag ringde 112. Ambulansänglarna kom efter en stund och tog de vanliga proverna som inte visade några alarmerande resultat. De tyckte inte att det var läge att köra B till Falun och sedan förmodligen tillbaka till Ludvika. De tyckte inte heller att det var läge att lämna honom kvar hemma, däremot menade de att han borde få komma in för observation. Deras dilemma var att på Ludvikas jourmottagning vill de tydligen inte se några ambulanser, utom sådana som är på väg därifrån för vidare befordran till Falun. Hur som helst ringde de upp jourmottagningen och hänvisade till att B varit inlagd på avd 3 för sex veckor sedan och således var känd där. De blev hänvisade vidare till avd 3 och fick till sist tag på en läkare som hade bakjour och han lovade att B kunde komma dit, men via jourmottagningen för att skrivas in.
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen  åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!

Landstingets märkliga storleksmärkning.

Samtal och samtal

I onsdags hade arbetsterapeuten M och sjukgymnasten C bestämt tid med B och mig, inte för att träna utan för att prata. Jag anade vad som skulle komma. De inledde med bakåtblickar och hur det hade gått med träningen, bra, väldigt bra vissa gånger och en del gånger har B inte orkat gå ur sängen alls. Summan av det hela var att det gick inte framåt och då hade de spelat ut sin roll i B´s framtida vård. Han är därmed överförd från Hemrehab till hemsjukvårdens sjukgymnast. Varav det finns en i Ludvika kommun! Ingen skugga över M och C, samtalet fördes i en positiv anda och de gör det de har ramar till.
B hade ingen bra dag, han var trött och förvirrad och det verkade som om han inte lyssnade överhuvudtaget till det som sades. Han har inte kommenterat det senare heller. Tidigare har han alltid sett fram emot de här besöken (när han inte varit helt utslagen ...) och det har varit roligt. Det har helt enkelt varit trevliga avbrott i vardagen, men det är ju inte syftet med hemrehab. Eller borde det kanske vara det?
En timme senare lyssnade jag på Vetenskapens värld i P1. Rubriken på programmet var Samtalstid ger kraft till äldre. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463186?programid=412 Det handlade om en forskningsstudie som visade på många positiva effekter av något de kallade Reflekterande, kraftgivande samtal med äldre. Distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter hade schemalagda samtal på en timme en gång i veckan med äldre vårdtagare.
Det var oerhört intressant och det träffade mig mitt i solar plexus. När sen B i går inte ville gå upp ur sängen alls och den här dagen började på samma sätt, så gnagde det här programmet i mig och nu börjar jag undra - det kanske finns kraftdränerande samtal också?

Solskenshistoria

I dag hände något som gjorde mig riktigt glad! Jag har en tid gått och retat mig på duschstången som halkat ner mer och mer. I går gjorde jag äntligen slag i saken och skickade ett mail till ansvarige för bostadsanpassningar i kommunen:

Hej!

Min man BS har fått vår bostad anpassad enligt Dnr MMB 2014-000493. Jag blev lite ledsen över att mista badkaret, men vad gör man inte för att mannen ska kunna bo kvar hemma? Ännu ledsnare blev jag när stången till duschdraperiet började hänga på trekvart. Se bifogade foto. Det ser ut att behövas minst en fästpunkt till, så den här skrivelsen är väl att betrakta som en reklamation på det utförda jobbet.
Med vänlig hälsning

ES

  

Jag kollade min mail vid tiotiden i dag på förmiddagen och hittade följande:

 

Hej Elisabet!

Har kontaktat BG AB som utförde bostadsanpassningen i somras för justering av draperistång.
Mvh
AJ
Byggnadsingenjör

 

Det var snabbt tänkte jag. En halvtimme senare ringer det på dörren och där står snickare H! Redo att fixa duschstången. Då passade jag på att fråga om han kunde fixa en tröskelramp till nya altandörren och skicka faktura på den till oss. Det kan jag väl, sa H och tog mått och blåste iväg för att hämta grejer. Han var snart tillbaka och strax efter tolv var allt klart! Jag nämnde det där med fakturan igen och fick till svar att det kostade ingenting! Oj, tack, fick jag fram. Då berättade H att han ringt upp A på kommunen och talat om att vi bekostat en ny altandörr själva och undrade om inte kommunen kunde stå för rampen. Och det gjorde de! Så snabbt och så obyråkratiskt. Jag blir rent lycklig!

 

Hallå larmcentralen!

Det känns som om jag fått en stämpel i pannan där det det står "En sån där som larmar i onödan"! I går fick B en ny rullstol. En noga utprovad, vi har haft två tekniker från hjälpmedelscentralen här i två omgångar. Första gången en timme och i går två timmar. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har också varit med, så det är ett antal timmar som har lagts ned på att få rullstolen riktigt bra och bekväm. Den här rullstolen är en så kallad "aktiv" stol till skillnad mot den gamla som var en "passiv" eller "komfort" variant. Det innebär att B kan rulla omkring på egen hand och vara just "aktiv" på ett helt annat sätt än förut. Han gillar det och far omkring här i huset så det står härliga till. En annan skillnad är att den här kan man inte luta tillbaka och ta en tupplur i om man blir trött. Tanken är att han ska bli piggare och mer alert, men det sker ju inte på stört.

När hemtjänsten hjälpte B upp i kväll så pratade vi om det här och att han kanske inte skulle orka sitta uppe i två timmar. "Det är bara att larma om han inte orkar" svarade de. Klockan sju, när det gått en timme, började B få ont i ryggen och benen. Vi försöker gemensamt att få till en bekvämare ställning och jag masserar rygg och ben. Inget hjälper, han får mer och mer ont. När klockan är halv åtta larmar jag och talar om att B har ont och inte orkar sitta uppe längre, trots att det bara är en halvtimme kvar innan vi ska få hjälp. Jag tänker att det kanske kan gå lite fortare och att B kanske prioriteras före någon som är i bättre form att vänta. "Ni ska ju få hjälp klockan åtta, så de kommer väl snart.." får jag till svar. Då anar jag att hon inte tänker bry sig och ger B två Alvedon som jag vet inte kommer att hinna göra någon nytta innan vi får hjälp.

Hemtjänsten kom punktligt klockan åtta och de hade inte fått något besked om att B hade ont. Tur att det inte kom något annat larm emellan som vi hade fått vänta på! Jag vet inte vad de som svarar på larmcentralen har för kompetens att prioritera vem som har störst hjälpbehov. Däremot vet jag att personalen på hemtjänsten har den kompetensen och kännedomen om sina vårdtagare och borde få göra bedömningen. Inte undanhållas information för att någon "tycker" att det inte är så bråttom. Den här gången handlade det bara om en halvtimme, men trygghetskänslan får sig en törn.

För säkert hundrade gången undrar jag hur de som inte har någon anhörig klarar sig, utan någon som åtminstone försöker lindra och hjälpa?

Frihetens pris - 549 kronor

I dag har jag köpt en babyvakt. Det är den som kostar 549 kronor. Nu kan jag gå ut i trädgården och ändå höra om B ropar på mig. En tid fungerade det med en trådlös dörrklocka där B hade tryckknappen och jag kunde placera "dingdongen" inom hörhåll. Det går inte numera. B´s motorik är inte alltid den bästa och ibland glömmer han knappen och ropar på mig i stället, så på sista tiden har jag inte gått så mycket längre än till postlådan eller soptunnan.

Först letade jag på Blocket, men hittade ingen. Däremot hittade jag en annons där en treåring sålde sina nappar för 5698 kronor! Försigkommet barn! Sen googlade jag och hittade vad jag sökte på Elgiganten. Fint, tänkte jag, då får jag försöka hinna dit på torsdag när jag har avlösning. Hann knappt tänka tanken till slut, när grannfrun tittade in och undrade om jag ville ha något från Rusta eller Coop Extra. Hon var på väg dit. "Du ska inte till Elgiganten också?" undrade jag och det var klart att hon fixade det också. Vad skulle man göra utan goda grannar?

Nu sitter "föräldraenheten" på laddning och i morgon ska jag testa hur det fungerar. Då kan jag kanske kratta lite löv utan att titta in var femte minut. Vaggvisorna hoppar jag nog över...