Det känns som om jag fått en stämpel i pannan där det det står "En sån där som larmar i onödan"! I går fick B en ny rullstol. En noga utprovad, vi har haft två tekniker från hjälpmedelscentralen här i två omgångar. Första gången en timme och i går två timmar. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har också varit med, så det är ett antal timmar som har lagts ned på att få rullstolen riktigt bra och bekväm. Den här rullstolen är en så kallad "aktiv" stol till skillnad mot den gamla som var en "passiv" eller "komfort" variant. Det innebär att B kan rulla omkring på egen hand och vara just "aktiv" på ett helt annat sätt än förut. Han gillar det och far omkring här i huset så det står härliga till. En annan skillnad är att den här kan man inte luta tillbaka och ta en tupplur i om man blir trött. Tanken är att han ska bli piggare och mer alert, men det sker ju inte på stört.
När hemtjänsten hjälpte B upp i kväll så pratade vi om det här och att han kanske inte skulle orka sitta uppe i två timmar. "Det är bara att larma om han inte orkar" svarade de. Klockan sju, när det gått en timme, började B få ont i ryggen och benen. Vi försöker gemensamt att få till en bekvämare ställning och jag masserar rygg och ben. Inget hjälper, han får mer och mer ont. När klockan är halv åtta larmar jag och talar om att B har ont och inte orkar sitta uppe längre, trots att det bara är en halvtimme kvar innan vi ska få hjälp. Jag tänker att det kanske kan gå lite fortare och att B kanske prioriteras före någon som är i bättre form att vänta. "Ni ska ju få hjälp klockan åtta, så de kommer väl snart.." får jag till svar. Då anar jag att hon inte tänker bry sig och ger B två Alvedon som jag vet inte kommer att hinna göra någon nytta innan vi får hjälp.
Hemtjänsten kom punktligt klockan åtta och de hade inte fått något besked om att B hade ont. Tur att det inte kom något annat larm emellan som vi hade fått vänta på! Jag vet inte vad de som svarar på larmcentralen har för kompetens att prioritera vem som har störst hjälpbehov. Däremot vet jag att personalen på hemtjänsten har den kompetensen och kännedomen om sina vårdtagare och borde få göra bedömningen. Inte undanhållas information för att någon "tycker" att det inte är så bråttom. Den här gången handlade det bara om en halvtimme, men trygghetskänslan får sig en törn.
För säkert hundrade gången undrar jag hur de som inte har någon anhörig klarar sig, utan någon som åtminstone försöker lindra och hjälpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar