Nu är B hemma igen. Han kom hem i förrgår, dagen efter vårdplaneringen så det gick snabbt. Med sig hem fick han ett par nya mediciner, några piller av varje sort så att han skulle klara första dagarna hemma. I dag hade jag avlösning ett par timmar så jag drog iväg till apoteket för att fylla på medicinförrådet. En av de nya medicinerna fanns inte hemma men killen i luckan erbjöd sig att kolla med lasarettsapoteket om de hade den. Jag förklarade att jag inte skulle hinna dit, att min permis inte räckte till det också. Då kom jag på att jag hade lyssnat till nya apotekschefen på en anhörigträff och där hade han berättat att numera kunde man få medicinen hemskickad. Hur smidigt som helst! Han hade bara glömt att berätta det för personalen ...
Leg receptarien ( det stod så på hans namnskylt) knappade ivrigt på sin dator och visst kunde man få medicinen hemskickad men sen var det ju det där med betalningen. Man kunde inte betala i förväg så det måste bli postförskott och då skulle medicinen gå till Coop för avhämtning. Ännu roligare hade det ju varit om jag hade haft Hemköp som utlämningsställe - 100 meter från apoteket! En kollega (leg farmaceut) tillkallades och efter en del funderande kom han på att de hade ju faktiskt medicinen hemma men 50 mg i stället för ordinerade 100 mg. Jag fick alltså dubbelt så många piller och allt var frid och fröjd. Killarna skulle prata med chefen om hemleveranser och hur det egentligen var tänkt och vi enades om att det nog var tur att vi bara hade varit åtta deltagare på den där anhörigträffen. Trevliga killar var det men där försvann 30 minuter egentid! Jag ska inte gnälla så mycket om det för nu har jag faktiskt beviljats tio timmar i veckan. Nästan dubbelt så mycket som förut!
torsdag 4 december 2014
måndag 1 december 2014
Livet på lasarettet
Nu har B legat på lasarettet i en vecka och i dag hade vi ett vårdplaneringsmöte med samordningssjuksköterskan, biståndshandläggaren och en representant för hemtjänsten. Och så B och jag då. Syftet var att komma fram till hur vi ska ha det i den närmaste framtiden och det har jag funderat en hel del på. Det har kostat en del nattsömn kan jag säga.
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
onsdag 26 november 2014
Då var det dags igen!
B har varit förvirrad och orolig några dagar och jag misstänkte en ny urinvägsinfektion. Jag tänkte ringa vårdcentralen, men vid lunchen i går dök det upp andra symptom som kunde tyda på en ny tia eller t.o.m. stroke, så jag ringde 112. Ambulansänglarna kom efter en stund och tog de vanliga proverna som inte visade några alarmerande resultat. De tyckte inte att det var läge att köra B till Falun och sedan förmodligen tillbaka till Ludvika. De tyckte inte heller att det var läge att lämna honom kvar hemma, däremot menade de att han borde få komma in för observation. Deras dilemma var att på Ludvikas jourmottagning vill de tydligen inte se några ambulanser, utom sådana som är på väg därifrån för vidare befordran till Falun. Hur som helst ringde de upp jourmottagningen och hänvisade till att B varit inlagd på avd 3 för sex veckor sedan och således var känd där. De blev hänvisade vidare till avd 3 och fick till sist tag på en läkare som hade bakjour och han lovade att B kunde komma dit, men via jourmottagningen för att skrivas in.
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!
 |
| Landstingets märkliga storleksmärkning. |
fredag 21 november 2014
Samtal och samtal
I onsdags hade arbetsterapeuten M och sjukgymnasten C bestämt tid med B och mig, inte för att träna utan för att prata. Jag anade vad som skulle komma. De inledde med bakåtblickar och hur det hade gått med träningen, bra, väldigt bra vissa gånger och en del gånger har B inte orkat gå ur sängen alls. Summan av det hela var att det gick inte framåt och då hade de spelat ut sin roll i B´s framtida vård. Han är därmed överförd från Hemrehab till hemsjukvårdens sjukgymnast. Varav det finns en i Ludvika kommun! Ingen skugga över M och C, samtalet fördes i en positiv anda och de gör det de har ramar till.
B hade ingen bra dag, han var trött och förvirrad och det verkade som om han inte lyssnade överhuvudtaget till det som sades. Han har inte kommenterat det senare heller. Tidigare har han alltid sett fram emot de här besöken (när han inte varit helt utslagen ...) och det har varit roligt. Det har helt enkelt varit trevliga avbrott i vardagen, men det är ju inte syftet med hemrehab. Eller borde det kanske vara det?
En timme senare lyssnade jag på Vetenskapens värld i P1. Rubriken på programmet var Samtalstid ger kraft till äldre. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463186?programid=412 Det handlade om en forskningsstudie som visade på många positiva effekter av något de kallade Reflekterande, kraftgivande samtal med äldre. Distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter hade schemalagda samtal på en timme en gång i veckan med äldre vårdtagare.
Det var oerhört intressant och det träffade mig mitt i solar plexus. När sen B i går inte ville gå upp ur sängen alls och den här dagen började på samma sätt, så gnagde det här programmet i mig och nu börjar jag undra - det kanske finns kraftdränerande samtal också?
B hade ingen bra dag, han var trött och förvirrad och det verkade som om han inte lyssnade överhuvudtaget till det som sades. Han har inte kommenterat det senare heller. Tidigare har han alltid sett fram emot de här besöken (när han inte varit helt utslagen ...) och det har varit roligt. Det har helt enkelt varit trevliga avbrott i vardagen, men det är ju inte syftet med hemrehab. Eller borde det kanske vara det?
En timme senare lyssnade jag på Vetenskapens värld i P1. Rubriken på programmet var Samtalstid ger kraft till äldre. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463186?programid=412 Det handlade om en forskningsstudie som visade på många positiva effekter av något de kallade Reflekterande, kraftgivande samtal med äldre. Distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter hade schemalagda samtal på en timme en gång i veckan med äldre vårdtagare.
Det var oerhört intressant och det träffade mig mitt i solar plexus. När sen B i går inte ville gå upp ur sängen alls och den här dagen började på samma sätt, så gnagde det här programmet i mig och nu börjar jag undra - det kanske finns kraftdränerande samtal också?
tisdag 18 november 2014
Solskenshistoria
I dag hände något som gjorde mig riktigt glad! Jag har en tid gått och retat mig på duschstången som halkat ner mer och mer. I går gjorde jag äntligen slag i saken och skickade ett mail till ansvarige för bostadsanpassningar i kommunen:
Med vänlig hälsning
Mvh
AJ
Byggnadsingenjör
Hej!
Min man BS har fått vår bostad anpassad
enligt Dnr MMB 2014-000493. Jag blev lite ledsen över att mista badkaret, men
vad gör man inte för att mannen ska kunna bo kvar hemma? Ännu ledsnare blev jag
när stången till duschdraperiet började hänga på trekvart. Se bifogade foto. Det
ser ut att behövas minst en fästpunkt till, så den här skrivelsen är väl att
betrakta som en reklamation på det utförda jobbet.Med vänlig hälsning
ES
Jag kollade min mail vid tiotiden i dag på förmiddagen och hittade följande:
Hej Elisabet!
Har kontaktat BG AB som
utförde bostadsanpassningen i somras för justering av
draperistång.Mvh
AJ
Byggnadsingenjör
Det var snabbt tänkte jag. En halvtimme senare ringer det på dörren och där står snickare H! Redo att fixa duschstången. Då passade jag på att fråga om han kunde fixa en tröskelramp till nya altandörren och skicka faktura på den till oss. Det kan jag väl, sa H och tog mått och blåste iväg för att hämta grejer. Han var snart tillbaka och strax efter tolv var allt klart! Jag nämnde det där med fakturan igen och fick till svar att det kostade ingenting! Oj, tack, fick jag fram. Då berättade H att han ringt upp A på kommunen och talat om att vi bekostat en ny altandörr själva och undrade om inte kommunen kunde stå för rampen. Och det gjorde de! Så snabbt och så obyråkratiskt. Jag blir rent lycklig!
torsdag 13 november 2014
Hallå larmcentralen!
Det känns som om jag fått en stämpel i pannan där det det står "En sån där som larmar i onödan"! I går fick B en ny rullstol. En noga utprovad, vi har haft två tekniker från hjälpmedelscentralen här i två omgångar. Första gången en timme och i går två timmar. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har också varit med, så det är ett antal timmar som har lagts ned på att få rullstolen riktigt bra och bekväm. Den här rullstolen är en så kallad "aktiv" stol till skillnad mot den gamla som var en "passiv" eller "komfort" variant. Det innebär att B kan rulla omkring på egen hand och vara just "aktiv" på ett helt annat sätt än förut. Han gillar det och far omkring här i huset så det står härliga till. En annan skillnad är att den här kan man inte luta tillbaka och ta en tupplur i om man blir trött. Tanken är att han ska bli piggare och mer alert, men det sker ju inte på stört.
När hemtjänsten hjälpte B upp i kväll så pratade vi om det här och att han kanske inte skulle orka sitta uppe i två timmar. "Det är bara att larma om han inte orkar" svarade de. Klockan sju, när det gått en timme, började B få ont i ryggen och benen. Vi försöker gemensamt att få till en bekvämare ställning och jag masserar rygg och ben. Inget hjälper, han får mer och mer ont. När klockan är halv åtta larmar jag och talar om att B har ont och inte orkar sitta uppe längre, trots att det bara är en halvtimme kvar innan vi ska få hjälp. Jag tänker att det kanske kan gå lite fortare och att B kanske prioriteras före någon som är i bättre form att vänta. "Ni ska ju få hjälp klockan åtta, så de kommer väl snart.." får jag till svar. Då anar jag att hon inte tänker bry sig och ger B två Alvedon som jag vet inte kommer att hinna göra någon nytta innan vi får hjälp.
Hemtjänsten kom punktligt klockan åtta och de hade inte fått något besked om att B hade ont. Tur att det inte kom något annat larm emellan som vi hade fått vänta på! Jag vet inte vad de som svarar på larmcentralen har för kompetens att prioritera vem som har störst hjälpbehov. Däremot vet jag att personalen på hemtjänsten har den kompetensen och kännedomen om sina vårdtagare och borde få göra bedömningen. Inte undanhållas information för att någon "tycker" att det inte är så bråttom. Den här gången handlade det bara om en halvtimme, men trygghetskänslan får sig en törn.
För säkert hundrade gången undrar jag hur de som inte har någon anhörig klarar sig, utan någon som åtminstone försöker lindra och hjälpa?
När hemtjänsten hjälpte B upp i kväll så pratade vi om det här och att han kanske inte skulle orka sitta uppe i två timmar. "Det är bara att larma om han inte orkar" svarade de. Klockan sju, när det gått en timme, började B få ont i ryggen och benen. Vi försöker gemensamt att få till en bekvämare ställning och jag masserar rygg och ben. Inget hjälper, han får mer och mer ont. När klockan är halv åtta larmar jag och talar om att B har ont och inte orkar sitta uppe längre, trots att det bara är en halvtimme kvar innan vi ska få hjälp. Jag tänker att det kanske kan gå lite fortare och att B kanske prioriteras före någon som är i bättre form att vänta. "Ni ska ju få hjälp klockan åtta, så de kommer väl snart.." får jag till svar. Då anar jag att hon inte tänker bry sig och ger B två Alvedon som jag vet inte kommer att hinna göra någon nytta innan vi får hjälp.
Hemtjänsten kom punktligt klockan åtta och de hade inte fått något besked om att B hade ont. Tur att det inte kom något annat larm emellan som vi hade fått vänta på! Jag vet inte vad de som svarar på larmcentralen har för kompetens att prioritera vem som har störst hjälpbehov. Däremot vet jag att personalen på hemtjänsten har den kompetensen och kännedomen om sina vårdtagare och borde få göra bedömningen. Inte undanhållas information för att någon "tycker" att det inte är så bråttom. Den här gången handlade det bara om en halvtimme, men trygghetskänslan får sig en törn.
För säkert hundrade gången undrar jag hur de som inte har någon anhörig klarar sig, utan någon som åtminstone försöker lindra och hjälpa?
tisdag 11 november 2014
Frihetens pris - 549 kronor
I dag har jag köpt en babyvakt. Det är den som kostar 549 kronor. Nu kan jag gå ut i trädgården och ändå höra om B ropar på mig. En tid fungerade det med en trådlös dörrklocka där B hade tryckknappen och jag kunde placera "dingdongen" inom hörhåll. Det går inte numera. B´s motorik är inte alltid den bästa och ibland glömmer han knappen och ropar på mig i stället, så på sista tiden har jag inte gått så mycket längre än till postlådan eller soptunnan.
Först letade jag på Blocket, men hittade ingen. Däremot hittade jag en annons där en treåring sålde sina nappar för 5698 kronor! Försigkommet barn! Sen googlade jag och hittade vad jag sökte på Elgiganten. Fint, tänkte jag, då får jag försöka hinna dit på torsdag när jag har avlösning. Hann knappt tänka tanken till slut, när grannfrun tittade in och undrade om jag ville ha något från Rusta eller Coop Extra. Hon var på väg dit. "Du ska inte till Elgiganten också?" undrade jag och det var klart att hon fixade det också. Vad skulle man göra utan goda grannar?
Nu sitter "föräldraenheten" på laddning och i morgon ska jag testa hur det fungerar. Då kan jag kanske kratta lite löv utan att titta in var femte minut. Vaggvisorna hoppar jag nog över...
Först letade jag på Blocket, men hittade ingen. Däremot hittade jag en annons där en treåring sålde sina nappar för 5698 kronor! Försigkommet barn! Sen googlade jag och hittade vad jag sökte på Elgiganten. Fint, tänkte jag, då får jag försöka hinna dit på torsdag när jag har avlösning. Hann knappt tänka tanken till slut, när grannfrun tittade in och undrade om jag ville ha något från Rusta eller Coop Extra. Hon var på väg dit. "Du ska inte till Elgiganten också?" undrade jag och det var klart att hon fixade det också. Vad skulle man göra utan goda grannar?
Nu sitter "föräldraenheten" på laddning och i morgon ska jag testa hur det fungerar. Då kan jag kanske kratta lite löv utan att titta in var femte minut. Vaggvisorna hoppar jag nog över...
torsdag 23 oktober 2014
Dilemma
I måndags skrevs B ut från lasarettet och i tisdags morse ringde de från ögonkliniken i Falun och undrade om B kunde komma på undersökning kl.15.00 samma dag. De hade fått ett återbud och om vi inte kunde ta den tiden visste de inte när det skulle kunna bli. B sov fortfarande så jag hade ingen aning om hur dagsformen var. Givetvis skulle vi till Falun. Det finns i en ögonmottagning i Ludvika men där är det aldrig någon läkare. För att få lite betänketid tackade jag ja med förbehållet att vi kanske skulle avboka. Sköterskan som jag pratade med hade full förståelse och gav mig ett nummer att ringa i så fall.
Det är såna här gånger det känns som om jag inte räcker till. Hur ska jag kunna veta om det blir för jobbigt? Varför ska jag behöva avgöra det? B tycker att det är jättejobbigt med den här dimman som lägger sig framför ögonen ibland och vill verkligen träffa en ögonläkare. Han har ju väntat så länge bara på att få en remiss, men han vet ännu mindre än jag vad han orkar och inte orkar.
Jag var på väg att beställa sjukresan bara för att få en aning om hur lång tid det skulle ta. Då kom hemtjänsten för att ta upp B till frukosten och jag bad dem om råd. De är ju i alla fall undersköterskor och vana vid äldre människor. Jag fick medhåll i mina farhågor, de tyckte också att det verkade i jobbigaste laget. Den som till slut fällde avgörandet var B själv. Han ville inte gå upp alls!
Så det fick bli frukost på sängen. Sen skulle jag skynda mig att avboka, så att de skulle kunna ringa in en annan patient."Tryck ett för ditt, två för datt och tre för avbokning. Tryck personnummer och telefonnummer. Du kan också lämna ett meddelande efter pipet." Jag pratade in avbokningen och bad att de skulle bekräfta att det gått fram. "Vi ringer upp dig kl.13.00." Då skulle de knappast hinna ringa in någon, men jag orkade inte bry mig mer. Det kom ett samtal punktligt: "Du har ringt oss.." Hon som ringde visste inte varför och hade ingen susning om mitt ärende. Varför har de då alla dessa val?
När jag sen i lugn och ro tänkte över hur ett besök på ögonkliniken i Falun skulle gå till och jag kalkylerade med bästa tänkbara restid, inga väntetider, inga omvägar och en undersökning på ca en timme kom jag fram till fyra timmar. Till det kommer tid för hemtjänsten att ta upp B ur sängen och omvänt 2 x 30 minuter. Då är vi uppe i fem timmar i rullstol och då har vi ingen tid för någon lunch eller fika. No way! Det går bara inte. Och det är ändå ett önskescenario, i verkligheten pratar vi om flera timmar till. Nu ska jag kolla om han kan få liggande transport och det ska tydligen gå har jag läst mig till. Haken är bara att det är den besökta vårdgivaren som ska stå för kostnaden och som ska intyga behovet. I det här fallet har de ju ingen susning om behovet. Jag får kolla vidare, men det tar ju så mycket energi och jag undrar för hundrade gången hur gamlingar utan anhöriga klarar sig?
Det är såna här gånger det känns som om jag inte räcker till. Hur ska jag kunna veta om det blir för jobbigt? Varför ska jag behöva avgöra det? B tycker att det är jättejobbigt med den här dimman som lägger sig framför ögonen ibland och vill verkligen träffa en ögonläkare. Han har ju väntat så länge bara på att få en remiss, men han vet ännu mindre än jag vad han orkar och inte orkar.
Jag var på väg att beställa sjukresan bara för att få en aning om hur lång tid det skulle ta. Då kom hemtjänsten för att ta upp B till frukosten och jag bad dem om råd. De är ju i alla fall undersköterskor och vana vid äldre människor. Jag fick medhåll i mina farhågor, de tyckte också att det verkade i jobbigaste laget. Den som till slut fällde avgörandet var B själv. Han ville inte gå upp alls!
Så det fick bli frukost på sängen. Sen skulle jag skynda mig att avboka, så att de skulle kunna ringa in en annan patient."Tryck ett för ditt, två för datt och tre för avbokning. Tryck personnummer och telefonnummer. Du kan också lämna ett meddelande efter pipet." Jag pratade in avbokningen och bad att de skulle bekräfta att det gått fram. "Vi ringer upp dig kl.13.00." Då skulle de knappast hinna ringa in någon, men jag orkade inte bry mig mer. Det kom ett samtal punktligt: "Du har ringt oss.." Hon som ringde visste inte varför och hade ingen susning om mitt ärende. Varför har de då alla dessa val?
När jag sen i lugn och ro tänkte över hur ett besök på ögonkliniken i Falun skulle gå till och jag kalkylerade med bästa tänkbara restid, inga väntetider, inga omvägar och en undersökning på ca en timme kom jag fram till fyra timmar. Till det kommer tid för hemtjänsten att ta upp B ur sängen och omvänt 2 x 30 minuter. Då är vi uppe i fem timmar i rullstol och då har vi ingen tid för någon lunch eller fika. No way! Det går bara inte. Och det är ändå ett önskescenario, i verkligheten pratar vi om flera timmar till. Nu ska jag kolla om han kan få liggande transport och det ska tydligen gå har jag läst mig till. Haken är bara att det är den besökta vårdgivaren som ska stå för kostnaden och som ska intyga behovet. I det här fallet har de ju ingen susning om behovet. Jag får kolla vidare, men det tar ju så mycket energi och jag undrar för hundrade gången hur gamlingar utan anhöriga klarar sig?
måndag 20 oktober 2014
Hemma igen
Efter fyra dygn på medicinavdelningen på lasarettet i Ludvika är B hemma igen. Man hittade inga fel på honom och då har de undersökt ordentligt och tagit alla möjliga prover. Min teori att det helt enkelt är för jobbigt att skumpa runt med färdtjänsten eller sitta uppe i rullstolen för länge och vänta på transport hit och dit ser ut att stämma. Enligt arbetsterapeuten ska ingen sitta i rullstol mer än två timmar åt gången. Sen behöver kroppen vila i horisontalläge. I sängen med andra ord.
Nu har B i alla fall fått vila och blivit ompysslad. De första dagarna var han fortfarande väldigt trött och det kändes tryggt att vara där han var. Det var också skönt att få hjälp när han behövde det och att få vila eller sitta uppe när han ville. Sen satte hemlängtan in och när doktorn vid ronden i morse sa att han kunde få åka hem i dag, utbrast han "SKÖNT!" inför doktorn, två läkarstudenter och några sköterskor.
Hemresan gick bra och hemtjänsten var på plats en minut innan bilen med B anlände. Det gick som på räls skulle man kunna säga. Sen blev det kväll och vi var tillbaka i vardagen och B fick vänta 50 minuter på att få hjälp till toan. Jag undrar om det verkligen var Susanne Lanefeldt som var först med uppmaningen "Kniiip"! Det var nog hemtjänsten eller politikerna som bestämmer deras budget...
Nu har B i alla fall fått vila och blivit ompysslad. De första dagarna var han fortfarande väldigt trött och det kändes tryggt att vara där han var. Det var också skönt att få hjälp när han behövde det och att få vila eller sitta uppe när han ville. Sen satte hemlängtan in och när doktorn vid ronden i morse sa att han kunde få åka hem i dag, utbrast han "SKÖNT!" inför doktorn, två läkarstudenter och några sköterskor.
Hemresan gick bra och hemtjänsten var på plats en minut innan bilen med B anlände. Det gick som på räls skulle man kunna säga. Sen blev det kväll och vi var tillbaka i vardagen och B fick vänta 50 minuter på att få hjälp till toan. Jag undrar om det verkligen var Susanne Lanefeldt som var först med uppmaningen "Kniiip"! Det var nog hemtjänsten eller politikerna som bestämmer deras budget...
fredag 17 oktober 2014
Åksjuk?
I onsdags var vi till öppenrehab på lasarettet för att B skulle få träna förflyttning mellan rullstol och en brits och även att sitta på britsen utan stöd. Det gick inte så bra. Han var inte i bästa form och jag hade funderat på att lämna återbud, men nu vill han ju så gärna... Resan dit och hem gick utan några större omvägar, men vi fick en del väntetid på lasarettet i stället. Allt som allt gick det åt drygt tre timmar för 45 minuters träning. På kvällen var han helt slut och ville inte komma upp och äta. Det fick bli en smörgås på sängkanten.
På torsdagen ville han bara sova, inte äta, inte dricka och inte ta några mediciner. När klockan var 13.30 och jag inte fått i honom någonting, varken fast eller flytande och han bara svarat på tilltal med ilskna grymtningar, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där tyckte att jag skulle ringa efter ambulans och åka till jourmottagningen på lasarettet här i Ludvika. Sagt och gjort. Det kom en ambulans med två änglar som undersökte B, ringde och konfererade med en medicinläkare i Falun som tyckte lika som damen på sjukvådsupplysningen, att det var jourmottagningen och inläggning på lasarettet i Ludvika som gällde.
På jourmottagningen blev det ny undersökning och provtagningar. Sen fick vi träffa en läkare och där blev det nog lite språksvårigheter. Hon trodde tydligen att B vägrade ta medicin och det var inte en anledning att lägga in honom. Jag fick förklara att det handlade inte om att inte vilja ta medicin utan om att han orkade inte ta den. Han var så trött att han orkade inte svälja. Jag gick i gång riktigt och frågade om hon kände till konsekvenserna av att sluta tvärt att ta parkinsonmedicin.
Hon försvann ut från undersökningsrummet och kom sen tillbaka efter en stund. Då skulle B först röntgas för att utesluta en stroke och sen skulle vi åka till Falun! För att läggas in i Ludvika måste en medicinläkare undersöka och på jourmottagningen fanns det bara distriktsläkare. Då hade vi varit där i tre timmar och skulle alltså åka till Falun och förmodligen sen tillbaka till Ludvika. Ambulans rekvirerades och då kände jag att jag skulle inte orka köra fram och tillbaka till Falun i mörkret. Sist vi var till akuten där tog det sex timmar! Om jag följde med i ambulansen och B sen blev inlagd i Falun i stället, skulle jag inte ha någon transport hem. Så dags går det varken buss eller tåg. Vad gör man? Jag ringde taxi och fick en prisuppgift på resa Falun - Ludvika, ca 1700:-. Jag bestämde mig för att så fick det bli. Då dök samma ambulansänglar som skjutsat B till jourmottagningen upp. "Är det ni igen?" undrar jag. "Jo, men vi håller på och diskuterar för vi tycker inte det är humant att B ska åka dit". De stödde sig på det utlåtande de fått när de ringde Falun hemifrån oss och fick sina direktiv.
Det hela slutade med att B lades in på medicinavdelningen här i Ludvika och nu är han väl omhändertagen och får vara kvar minst över helgen. I dag på förmiddagen var han redan lite piggare och han hade fått en gammal lokförare som rumskamrat och de hade massor att prata om!
En fundering som jag har, är om det helt enkelt är för jobbigt för B att åka till öppenrehab för träning i och med att den utflykten med färdtjänst tar minst tre timmar sammanlagt? Om jag har rätt så är det ju rena vansinnet att skicka iväg honom sju mil till och mycket troligt sju mil tillbaka! Jag tycker att man ska skicka akut sjuka patienter med livhotande tillstånd dit där bästa kompetensen och modernaste utrustningen finns. I vårt fall Falun. Det har jag inga problem med, men gamla trötta människor som kanske har en infektion i kroppen, ska man krångla så lite som möjligt med! De ska behandlas mjukt och varligt. Så det så!
På torsdagen ville han bara sova, inte äta, inte dricka och inte ta några mediciner. När klockan var 13.30 och jag inte fått i honom någonting, varken fast eller flytande och han bara svarat på tilltal med ilskna grymtningar, ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där tyckte att jag skulle ringa efter ambulans och åka till jourmottagningen på lasarettet här i Ludvika. Sagt och gjort. Det kom en ambulans med två änglar som undersökte B, ringde och konfererade med en medicinläkare i Falun som tyckte lika som damen på sjukvådsupplysningen, att det var jourmottagningen och inläggning på lasarettet i Ludvika som gällde.
På jourmottagningen blev det ny undersökning och provtagningar. Sen fick vi träffa en läkare och där blev det nog lite språksvårigheter. Hon trodde tydligen att B vägrade ta medicin och det var inte en anledning att lägga in honom. Jag fick förklara att det handlade inte om att inte vilja ta medicin utan om att han orkade inte ta den. Han var så trött att han orkade inte svälja. Jag gick i gång riktigt och frågade om hon kände till konsekvenserna av att sluta tvärt att ta parkinsonmedicin.
Hon försvann ut från undersökningsrummet och kom sen tillbaka efter en stund. Då skulle B först röntgas för att utesluta en stroke och sen skulle vi åka till Falun! För att läggas in i Ludvika måste en medicinläkare undersöka och på jourmottagningen fanns det bara distriktsläkare. Då hade vi varit där i tre timmar och skulle alltså åka till Falun och förmodligen sen tillbaka till Ludvika. Ambulans rekvirerades och då kände jag att jag skulle inte orka köra fram och tillbaka till Falun i mörkret. Sist vi var till akuten där tog det sex timmar! Om jag följde med i ambulansen och B sen blev inlagd i Falun i stället, skulle jag inte ha någon transport hem. Så dags går det varken buss eller tåg. Vad gör man? Jag ringde taxi och fick en prisuppgift på resa Falun - Ludvika, ca 1700:-. Jag bestämde mig för att så fick det bli. Då dök samma ambulansänglar som skjutsat B till jourmottagningen upp. "Är det ni igen?" undrar jag. "Jo, men vi håller på och diskuterar för vi tycker inte det är humant att B ska åka dit". De stödde sig på det utlåtande de fått när de ringde Falun hemifrån oss och fick sina direktiv.
Det hela slutade med att B lades in på medicinavdelningen här i Ludvika och nu är han väl omhändertagen och får vara kvar minst över helgen. I dag på förmiddagen var han redan lite piggare och han hade fått en gammal lokförare som rumskamrat och de hade massor att prata om!
En fundering som jag har, är om det helt enkelt är för jobbigt för B att åka till öppenrehab för träning i och med att den utflykten med färdtjänst tar minst tre timmar sammanlagt? Om jag har rätt så är det ju rena vansinnet att skicka iväg honom sju mil till och mycket troligt sju mil tillbaka! Jag tycker att man ska skicka akut sjuka patienter med livhotande tillstånd dit där bästa kompetensen och modernaste utrustningen finns. I vårt fall Falun. Det har jag inga problem med, men gamla trötta människor som kanske har en infektion i kroppen, ska man krångla så lite som möjligt med! De ska behandlas mjukt och varligt. Så det så!
måndag 13 oktober 2014
Olika transporter
Jag trodde att vi hade provat allt. Vi har åkt ambulans, liggande sjuktransport, sjukresa och färdtjänst. Nu har vi provat på skolskjuts också! I fredags var det dags för ett besök på öppenrehab på lasarettet här i Ludvika. När jag beställde sjukresa dit talade jag om att vi skulle vara där 14.30. "Då kommer det en bil 13.40 så är ni där 14.10. Då har ni 20 minuter på er." Det lät väl OK. Bilen kom 7-8 minuter sen. Då var det två skolbarn med. Den första släpptes av på Grottvägen och sen skulle det bli lite sightseeing, sa chauffören och åkte ut till Våghalsen. Smal skogsväg sista biten.. Sen skulle vi hämta en pojke på Junibackens skola. Pojken var förmodligen redan hämtad av någon förälder som inte orkat meddela detta, så vi fick vänta medan chauffören letade och frågade. Inte helt ovanligt fick vi veta. Vi anlände till lasarettet 14.29. Sen tar det en stund att spänna loss och lasta av rullstolen. Det blev språngmarsch genom korridorerna.
Sjukresor, färdtjänst och skolskjutsar går under den gemensamma benämningen "samhällsbetalda resor" och är inte att jämföra med taxiresor. De är kollektivtrafik. Men om jag åker med "vanlig" kollektivtrafik finns det tidtabeller. Jag kan kanske inte åka exakt när jag vill, men jag kan välja en resa som passar någorlunda och inte minst, jag vet tid för både avresa och ankomst och kan göra en bedömning om det är rimligt.
Jag tycker det är vettigt att man kan åka färdtjänst, sjukresa och skolskjuts i samma lilla buss, men det ska inte behöva ta 50 minuter för en resa som tar 7-8 minuter med bil!
Sjukresor, färdtjänst och skolskjutsar går under den gemensamma benämningen "samhällsbetalda resor" och är inte att jämföra med taxiresor. De är kollektivtrafik. Men om jag åker med "vanlig" kollektivtrafik finns det tidtabeller. Jag kan kanske inte åka exakt när jag vill, men jag kan välja en resa som passar någorlunda och inte minst, jag vet tid för både avresa och ankomst och kan göra en bedömning om det är rimligt.
Jag tycker det är vettigt att man kan åka färdtjänst, sjukresa och skolskjuts i samma lilla buss, men det ska inte behöva ta 50 minuter för en resa som tar 7-8 minuter med bil!
onsdag 8 oktober 2014
Äntligen en remiss!
I dag har vi besökt optikern eftersom B länge har klagat över att han ibland ser väldigt dimmigt. Gråstarren opererades för ett par år sedan, så det är det inte. Husläkaren har avfärdat dimmigheten som ett åldersproblem och vid tidigare synundersökningar har man upptäckt lite efterstarr, men inte nog för en remiss. Där har vi stått och stampat. Nu var det en ny optiker och hon konstaterade att synen var bra, men dimmigheten befogade en remiss. Äntligen! Nu hoppas vi bara att den undersökningen kan göras i Ludvika, så vi slipper åka till Falun...
Det blev en riktigt trevlig utflykt på eftermiddagen. Vi fick en halvimme över både före och efter optikerbesöket och hann hälsa på goda vännerna i fotobutiken, prata en stund med en gammal bekant, köpa fikabröd och ta ut lite kontanter. Än så länge måste man betala färdtjänst och sjuktransporter kontant!
Med posten i dag kom beslutet om bostadsanpassningen som gjordes för två månader sedan. Det var ju intressant att se vad det kalaset kostade. Det som åtgärdades var en liten ramp vid ytterdörren,
dörrbreddning till sovrummet och badrummet samt något de kallar "mindre ombyggnad av badrum". Sistnämnda åtgärd bestod av att de satt upp en svajig hållare för ett duschdraperi. För detta har företaget som utförde jobbet fakturerat kommunen 27 132 kronor. Jo, sen var det hit en elektriker i 30 minuter och flyttade en kontakt... Det vore intressant att se specifikationen på den räkningen! Vi är ju skattebetalare och B f.d. kommunrevisor.
Det blev en riktigt trevlig utflykt på eftermiddagen. Vi fick en halvimme över både före och efter optikerbesöket och hann hälsa på goda vännerna i fotobutiken, prata en stund med en gammal bekant, köpa fikabröd och ta ut lite kontanter. Än så länge måste man betala färdtjänst och sjuktransporter kontant!
Med posten i dag kom beslutet om bostadsanpassningen som gjordes för två månader sedan. Det var ju intressant att se vad det kalaset kostade. Det som åtgärdades var en liten ramp vid ytterdörren,
dörrbreddning till sovrummet och badrummet samt något de kallar "mindre ombyggnad av badrum". Sistnämnda åtgärd bestod av att de satt upp en svajig hållare för ett duschdraperi. För detta har företaget som utförde jobbet fakturerat kommunen 27 132 kronor. Jo, sen var det hit en elektriker i 30 minuter och flyttade en kontakt... Det vore intressant att se specifikationen på den räkningen! Vi är ju skattebetalare och B f.d. kommunrevisor.
måndag 6 oktober 2014
Falun tur och retur
B har varit ovanligt trött och förvirrad en tid nu. Jag har funderat på om han kunde ha någon infektion i kroppen, men urinvägsinfektion var det i alla fall inte. Jag har skaffat provstickor nu, för jag tänker inte åka till vårdcentralen för ett sånt prov i onödan någon mer gång. I går när vi skulle äta lunch och jag hade lagt upp mat till B så var han plötsligt helt borta. Han satt i sin rullstol helt orörlig och tittade rakt fram och svarade inte på tilltal. Jag fick ingen kontakt alls. Då var det dags att ringa 112 igen. Ambulansen kom ganska snabbt och efter att det tagits diverse prover, så bar det av till Falu lasarett. Då hade B kvicknat till lite och svarade enstavigt på tilltal.
Jag slängde den oätna lunchen, petade i mig en banan, packade ner B´s necessär och följde efter. När jag kom fram höll en sjuksköterska på och tog nya prover. "Vi har inte så många patienter nu, så det kommer nog snart en doktor" sa hon. Det lät ju lovande och det dröjde inte länge innan det dök upp en ung AT-läkare. Hon var mycket grundlig, men kunde inte riktigt komma underfund med vad det var för fel. Så dags hade B kvicknat till och var piggare än hade varit på flera dagar. Han hade redan i ambulansen fått syrgas, för att han hade dåligt med syre i blodet och nu fick han dessutom dropp för att få upp blodtrycket som varit lågt. Sen fick vi vänta, vänta och vänta. B talade om att han var hungrig, eftersom han hade missat lunchen hemma, så han fick ett par små smörgåsar och kaffe. Läkaren kom tillbaka och talade om att de hade inga vårdplatser i Falun. "I Ludvika då" undrade jag och jo, där fanns det platser. Det tyckte jag lät som ett bra alternativ, det skulle vara skönt om de kunde ha koll på B ett dygn eller så. "Vi får se vad jag kan ordna" säger läkaren och talar också om att de ska röntga B´s huvud. Mer väntan, nu hade vi varit där i tre timmar. Till slut får han åka iväg till röntgen och är tillbaka ganska snabbt. Sen händer ingenting och ingenting. Nu börjar B bli både trött och orolig. Vi efterlyser doktorn några gånger och efter att det gått nästan två timmar sen röntgen, kommer hon och berättar att röntgen inte visade några förändringar sen sist, att hon konfererat med sin överläkare, att de inte vet vad som hänt B, att det kan ha varit en ny tia även om symptomen inte tydde på det, att alla prover är bra och att det egentligen inte finns någon anledning att lägga in B om vi inte propsar på det. Så dags gör vi inte det, så dags vill vi bara hem. Då har vi varit där i fem timmar. Sjuktransport beställs och det ska inte dröja så länge. En bil är på väg till Falun och befinner sig ca 20 minuter bort. Då åker jag och en sköterska lovar ringa när bilen med Bengt lämnar Falun. Strax efter att jag kommit hem en timme senare, ringer hon.
Jag ringer hemtjänsten och ber nattpatrullen komma om 50 minuter, halv elva. "Kan du inte larma när de kommer?" undrar de. "Nej, chauffören kan inte vänta på er." säger jag och tror att budskapet gått fram. Sjuktransporten kommer punktligt. Ingen nattpatrull... Chauffören undrar om jag kan köra B´s lift. Jag talar om att jag vet hur den fungerar och så lyfter vi B från båren till hans egen säng. Sen larmar jag nattpatrullen om nattningen. De kommer efter 20 minuter. Då ligger B på sängen och mumsar på en rostad macka med murkelpaté och dricker cola till. "Ta det lugnt. Klart du ska ha en nattmacka" tycker nattpatrullen. De är verkligen jättegulliga och stressar inte det minsta och snart ligger B i sängen ombytt och klar för natten.
Eftersom jag vet att dagpersonalen på hemtjänsten brukar ha koll på nattpatrullens besök, tog jag för givet att de visste att B var hemma igen. När klockan var halv tio efterlyste jag dem. De skulle ha kommit nio... De kom strax efter tio och nej, de hade inte fått info om hemkomsten. Min egentid fanns det inte heller några uppgifter om, så den frös inne...
I dag var B piggare än han varit på länge och väldigt sugen på att träna, så vi åkte som planerat till öppenrehab och träffade sjukgymnasten. Det gick riktigt, riktigt bra. Så vad var det egentligen som hände i går? Något gammalt groffs som plötsligt släppte? Syrebrist i hjärnan? Läkarna hade ingen förklaring och själv tror jag inte att det var en tia, för då brukar B vara väldigt trött efteråt och nu var det tvärtom.
I morgon ska jag minsann i alla fall ut på galej. Anhörigträff med info av apotekschefen. Det blir livat. Undrar vad jag ska välja för outfit till det evenemanget?
Jag slängde den oätna lunchen, petade i mig en banan, packade ner B´s necessär och följde efter. När jag kom fram höll en sjuksköterska på och tog nya prover. "Vi har inte så många patienter nu, så det kommer nog snart en doktor" sa hon. Det lät ju lovande och det dröjde inte länge innan det dök upp en ung AT-läkare. Hon var mycket grundlig, men kunde inte riktigt komma underfund med vad det var för fel. Så dags hade B kvicknat till och var piggare än hade varit på flera dagar. Han hade redan i ambulansen fått syrgas, för att han hade dåligt med syre i blodet och nu fick han dessutom dropp för att få upp blodtrycket som varit lågt. Sen fick vi vänta, vänta och vänta. B talade om att han var hungrig, eftersom han hade missat lunchen hemma, så han fick ett par små smörgåsar och kaffe. Läkaren kom tillbaka och talade om att de hade inga vårdplatser i Falun. "I Ludvika då" undrade jag och jo, där fanns det platser. Det tyckte jag lät som ett bra alternativ, det skulle vara skönt om de kunde ha koll på B ett dygn eller så. "Vi får se vad jag kan ordna" säger läkaren och talar också om att de ska röntga B´s huvud. Mer väntan, nu hade vi varit där i tre timmar. Till slut får han åka iväg till röntgen och är tillbaka ganska snabbt. Sen händer ingenting och ingenting. Nu börjar B bli både trött och orolig. Vi efterlyser doktorn några gånger och efter att det gått nästan två timmar sen röntgen, kommer hon och berättar att röntgen inte visade några förändringar sen sist, att hon konfererat med sin överläkare, att de inte vet vad som hänt B, att det kan ha varit en ny tia även om symptomen inte tydde på det, att alla prover är bra och att det egentligen inte finns någon anledning att lägga in B om vi inte propsar på det. Så dags gör vi inte det, så dags vill vi bara hem. Då har vi varit där i fem timmar. Sjuktransport beställs och det ska inte dröja så länge. En bil är på väg till Falun och befinner sig ca 20 minuter bort. Då åker jag och en sköterska lovar ringa när bilen med Bengt lämnar Falun. Strax efter att jag kommit hem en timme senare, ringer hon.
Jag ringer hemtjänsten och ber nattpatrullen komma om 50 minuter, halv elva. "Kan du inte larma när de kommer?" undrar de. "Nej, chauffören kan inte vänta på er." säger jag och tror att budskapet gått fram. Sjuktransporten kommer punktligt. Ingen nattpatrull... Chauffören undrar om jag kan köra B´s lift. Jag talar om att jag vet hur den fungerar och så lyfter vi B från båren till hans egen säng. Sen larmar jag nattpatrullen om nattningen. De kommer efter 20 minuter. Då ligger B på sängen och mumsar på en rostad macka med murkelpaté och dricker cola till. "Ta det lugnt. Klart du ska ha en nattmacka" tycker nattpatrullen. De är verkligen jättegulliga och stressar inte det minsta och snart ligger B i sängen ombytt och klar för natten.
Eftersom jag vet att dagpersonalen på hemtjänsten brukar ha koll på nattpatrullens besök, tog jag för givet att de visste att B var hemma igen. När klockan var halv tio efterlyste jag dem. De skulle ha kommit nio... De kom strax efter tio och nej, de hade inte fått info om hemkomsten. Min egentid fanns det inte heller några uppgifter om, så den frös inne...
I dag var B piggare än han varit på länge och väldigt sugen på att träna, så vi åkte som planerat till öppenrehab och träffade sjukgymnasten. Det gick riktigt, riktigt bra. Så vad var det egentligen som hände i går? Något gammalt groffs som plötsligt släppte? Syrebrist i hjärnan? Läkarna hade ingen förklaring och själv tror jag inte att det var en tia, för då brukar B vara väldigt trött efteråt och nu var det tvärtom.
I morgon ska jag minsann i alla fall ut på galej. Anhörigträff med info av apotekschefen. Det blir livat. Undrar vad jag ska välja för outfit till det evenemanget?
torsdag 2 oktober 2014
Mera gnäll
Inte trodde jag, när jag började skriva den här bloggen, att den skulle komma att innehålla en lång rad klagomål på hur hemtjänsten fungerar. Det är inte klagomål på personalen som kommer hit, de gör vad de kan och de är proffsiga och trevliga, men jag funderar mycket på hur deras arbetsorganisation, ledning och interna kommunikation fungerar. Eller inte.
I går kväll kom det en avlösare för att jag skulle kunna gå på vattengympa. För tre veckor sedan avbokade jag de tiderna, eftersom bassängen skulle repareras under resten av hösten. Det är väl inte hela världen om det kommer någon en gång för mycket, men det blev en extra kostnad för kommunen eftersom en extrapersonal var inkallad helt i onödan.
I dag fick jag avlösning som planerat 10.30 - 12.30. Jättebra! Jag kunde storhandla inför helgens besök av barnbarn. Eftersom det kom en kollega och hämtade avlösaren 12.30, föreslog jag att de skulle hjälpa B upp då på en gång, i stället för 13.00, nu när de ändå var två. Nej, det gick inte, det skulle komma några andra om en halvtimme.... När klockan var tjugo över ett anade jag ugglor i mossen och larmade. Tjugo minuter senare kom de och bad så mycket om ursäkt, det hade blivit ett missförstånd. De hade fått uppgift om att B skulle läggas kl.15.00....
Äntligen kunde vi äta lunch 40 minuter sena och rejält hungriga. Då var det ju nästan tur att sjukgymnasten hade blivit förkyld och inte kunde komma kl. 14.00 som planerat. Så dags var vi mitt i lunchen.
Det blir mycket tjat om klockslag det här, men det kan inte hjälpas nu när vår tillvaro är så inrutad. Upp och äta, ner och vila i tvåtimmars pass i stora drag. I början av B´s rehabilitering såg vi fram emot och trodde på att han skulle kunna gå med rollator igen. Efter bakslag med urinvägsinfektion och tia har ribban sänkts till ett hopp om att själv, eller med min hjälp, kunna förflytta sig mellan rullstolen och sängen. Att själv få bestämma när han vill vila och när han vill sitta uppe. Att slippa vara beroende av hjälp sex gånger varje dag. Det drömmer vi om.
I går kväll kom det en avlösare för att jag skulle kunna gå på vattengympa. För tre veckor sedan avbokade jag de tiderna, eftersom bassängen skulle repareras under resten av hösten. Det är väl inte hela världen om det kommer någon en gång för mycket, men det blev en extra kostnad för kommunen eftersom en extrapersonal var inkallad helt i onödan.
I dag fick jag avlösning som planerat 10.30 - 12.30. Jättebra! Jag kunde storhandla inför helgens besök av barnbarn. Eftersom det kom en kollega och hämtade avlösaren 12.30, föreslog jag att de skulle hjälpa B upp då på en gång, i stället för 13.00, nu när de ändå var två. Nej, det gick inte, det skulle komma några andra om en halvtimme.... När klockan var tjugo över ett anade jag ugglor i mossen och larmade. Tjugo minuter senare kom de och bad så mycket om ursäkt, det hade blivit ett missförstånd. De hade fått uppgift om att B skulle läggas kl.15.00....
Äntligen kunde vi äta lunch 40 minuter sena och rejält hungriga. Då var det ju nästan tur att sjukgymnasten hade blivit förkyld och inte kunde komma kl. 14.00 som planerat. Så dags var vi mitt i lunchen.
Det blir mycket tjat om klockslag det här, men det kan inte hjälpas nu när vår tillvaro är så inrutad. Upp och äta, ner och vila i tvåtimmars pass i stora drag. I början av B´s rehabilitering såg vi fram emot och trodde på att han skulle kunna gå med rollator igen. Efter bakslag med urinvägsinfektion och tia har ribban sänkts till ett hopp om att själv, eller med min hjälp, kunna förflytta sig mellan rullstolen och sängen. Att själv få bestämma när han vill vila och när han vill sitta uppe. Att slippa vara beroende av hjälp sex gånger varje dag. Det drömmer vi om.
torsdag 25 september 2014
Lång natts färd mot dag och tvärtom
Efter en orolig natt med minimalt med sömn efter klockan två, var hemtjänsten extra efterlängtad i morse. Jag hann efterlysa dem två gånger innan de kom drygt en timme försenade. De hade haft flera larm på morgonen och jag klandrar inte de som kommer inrusande till slut. När de väl är här arbetar de både glatt och effektivt utan att visa minsta stress. Det är organisationen och/eller resurserna som måste fela.
Nu var det dessutom duschdag och då tar morgonritualen ganska mycket längre tid och just i dag var det inte så lyckat. B hade nämligen tid hos tandläkaren på eftermiddagen och vi måste äta lunch lite tidigare än vanligt. Den normalt två timmar långa förmiddagsvilan krympte till en timme.
Färdtjänsten var punktlig och tandläkarbesöket gick galant. Det gick så snabbt så vi fick vänta på den förbeställda hemresan nästan en timme, men den trevliga tandläkaren bjöd på kaffe och muffins så det var inga problem.
När vi kom hem igen var det i skarven mellan två skift för hemtjänsten, så vi fick vänta en halvtimme på hjälp och då var tiden i rullstolen uppe i nästan det dubbla mot vad B egentligen ska sitta uppe. Det gick bra då, men straffade sig sen efter middagen då han fick fruktansvärt ont. Två Alvedon hjälpte inte så jag fick ta till morfintabletterna. Nu sover han gott och jag hoppas att det håller i sig hela natten. Det behöver vi båda två!
På tal om färdtjänst, så ringde det en kvinna i går morse och ville tala med B. Hon ställde en massa frågor om färdtjänsten och B försökte flera gånger få lämna över till mig, men hon envisades med att det var honom hon skulle prata med. B talade om att han var hungrig och ville äta frukost och frågade hur länge hon tänkte hålla på. Hon körde på i ullstrumporna. B tillhör den gamla artiga stammen gentlemän som inte slänger luren i örat på folk. Nu undrar jag om det inte är kutym, praxis, god ton att inleda med att fråga om man vill svara på en enkät och då tala om hur lång tid den beräknas ta? En av frågorna som jag uppfattade var om B hade fått kvitto på sina resor. Hon som frågade borde väl vara informerad om att han beviljats ledsagare för sina resor och att det är ganska hårda krav på att få det? Är det då troligt att det är han som sköter betalningen?
Ja det finns mycket att undra över i den här nya tillvaron!
Nu var det dessutom duschdag och då tar morgonritualen ganska mycket längre tid och just i dag var det inte så lyckat. B hade nämligen tid hos tandläkaren på eftermiddagen och vi måste äta lunch lite tidigare än vanligt. Den normalt två timmar långa förmiddagsvilan krympte till en timme.
Färdtjänsten var punktlig och tandläkarbesöket gick galant. Det gick så snabbt så vi fick vänta på den förbeställda hemresan nästan en timme, men den trevliga tandläkaren bjöd på kaffe och muffins så det var inga problem.
När vi kom hem igen var det i skarven mellan två skift för hemtjänsten, så vi fick vänta en halvtimme på hjälp och då var tiden i rullstolen uppe i nästan det dubbla mot vad B egentligen ska sitta uppe. Det gick bra då, men straffade sig sen efter middagen då han fick fruktansvärt ont. Två Alvedon hjälpte inte så jag fick ta till morfintabletterna. Nu sover han gott och jag hoppas att det håller i sig hela natten. Det behöver vi båda två!
På tal om färdtjänst, så ringde det en kvinna i går morse och ville tala med B. Hon ställde en massa frågor om färdtjänsten och B försökte flera gånger få lämna över till mig, men hon envisades med att det var honom hon skulle prata med. B talade om att han var hungrig och ville äta frukost och frågade hur länge hon tänkte hålla på. Hon körde på i ullstrumporna. B tillhör den gamla artiga stammen gentlemän som inte slänger luren i örat på folk. Nu undrar jag om det inte är kutym, praxis, god ton att inleda med att fråga om man vill svara på en enkät och då tala om hur lång tid den beräknas ta? En av frågorna som jag uppfattade var om B hade fått kvitto på sina resor. Hon som frågade borde väl vara informerad om att han beviljats ledsagare för sina resor och att det är ganska hårda krav på att få det? Är det då troligt att det är han som sköter betalningen?
Ja det finns mycket att undra över i den här nya tillvaron!
torsdag 11 september 2014
Miss igen!
Jag har under en längre tid haft några mystiska utslag som min husläkare inte fått bukt med. I dag var det dags att åka till hudkliniken på Falu lasarett för att expertisen skulle få ta en titt på prickarna. Klockan 13.00 skulle jag vara där och jag kom överens med hemtjänsten om avösning 11.30 - 15.30. Generöst med tid tyckte jag som brukar åka till Falun på en timme. I alla fall innan man gjorde alla trafikomläggningar i centrum...
I morse kollade jag noga med de som var här och fixade B´s morgondusch att det skulle komma någon för att lösa av mig. Jodå, det var de medvetna om och dessförinnan skulle det komma några kl. 11.00 och lägga B för ett par timmars vila före lunch. När klockan var 11.35 larmade jag och talade om att B hade ont och inte orkade sitta upp längre (det går en gräns vid ca två timmar) och att jag skulle ha avlösning. Det gick ytterligare tio minuter, sen kom det tre personer. Det hade blivit något missförstånd! Jag gav avbytaren mycket snabba instruktioner om lunch m.m. och sen drog jag iväg. Lite snålt med bensin hade jag, men det skulle nog räcka. Letade mig in bakvägen till lasarettet och hade tur och hittade en ledig P-plats. Där sparade jag några minuter! Steg in på hudkliniken med fem minuter till godo och fick komma in till doktorn på slaget ett.
Läkarbesöket tog en halvtimme och sen var det dags för apoteket för att hämta ut en salva som jag fått recept på. Salvan var slut, även i Ludvika vilket de kollade. Farmaceuten fick ringa doktorn som skrev ut ett nytt recept på en liknande salva. Minuterna tickade iväg. Jag hann i alla fall få i mig en sallad i cafeterian innan jag åkte hem igen. Tankade i Borlänge och sen kändes de sista milen lite lugnare. Jag kom hem med fem minuter till godo. Bengt sov sin eftermiddagslur och allt hade gått bra på hemmaplan och det var ju huvudsaken.
I går var det en miss i kommunikationen, inte mellan hemtjänsten och mig, utan mellan chefen och någon administratör. I dag var det något missförstånd personalgrupperna emellan. Jag undrar hur arbetsorganisationen ser ut egentligen? Det blir ganska jobbigt att vara tvungen att vara på tå hela tiden och tjata, kolla, larma och fråga. Känner mig som en riktig bitch ibland. Gång på gång får jag till exempel tala om att B inte orkar sitta i rullstolen mycket mer än två timmar. Jag har förståelse för att de tider vi kommit överens om är cirkatider, med undantag för min avlösning för då har jag tider att passa, men har de kommit tjugo minuter för tidigt för att hjälpa honom upp, så kan de ju inte komma tjugo minuter för sent för att lägga honom. Ska det vara så svårt?
I morse kollade jag noga med de som var här och fixade B´s morgondusch att det skulle komma någon för att lösa av mig. Jodå, det var de medvetna om och dessförinnan skulle det komma några kl. 11.00 och lägga B för ett par timmars vila före lunch. När klockan var 11.35 larmade jag och talade om att B hade ont och inte orkade sitta upp längre (det går en gräns vid ca två timmar) och att jag skulle ha avlösning. Det gick ytterligare tio minuter, sen kom det tre personer. Det hade blivit något missförstånd! Jag gav avbytaren mycket snabba instruktioner om lunch m.m. och sen drog jag iväg. Lite snålt med bensin hade jag, men det skulle nog räcka. Letade mig in bakvägen till lasarettet och hade tur och hittade en ledig P-plats. Där sparade jag några minuter! Steg in på hudkliniken med fem minuter till godo och fick komma in till doktorn på slaget ett.
Läkarbesöket tog en halvtimme och sen var det dags för apoteket för att hämta ut en salva som jag fått recept på. Salvan var slut, även i Ludvika vilket de kollade. Farmaceuten fick ringa doktorn som skrev ut ett nytt recept på en liknande salva. Minuterna tickade iväg. Jag hann i alla fall få i mig en sallad i cafeterian innan jag åkte hem igen. Tankade i Borlänge och sen kändes de sista milen lite lugnare. Jag kom hem med fem minuter till godo. Bengt sov sin eftermiddagslur och allt hade gått bra på hemmaplan och det var ju huvudsaken.
I går var det en miss i kommunikationen, inte mellan hemtjänsten och mig, utan mellan chefen och någon administratör. I dag var det något missförstånd personalgrupperna emellan. Jag undrar hur arbetsorganisationen ser ut egentligen? Det blir ganska jobbigt att vara tvungen att vara på tå hela tiden och tjata, kolla, larma och fråga. Känner mig som en riktig bitch ibland. Gång på gång får jag till exempel tala om att B inte orkar sitta i rullstolen mycket mer än två timmar. Jag har förståelse för att de tider vi kommit överens om är cirkatider, med undantag för min avlösning för då har jag tider att passa, men har de kommit tjugo minuter för tidigt för att hjälpa honom upp, så kan de ju inte komma tjugo minuter för sent för att lägga honom. Ska det vara så svårt?
onsdag 10 september 2014
Färdtjänst, hårklippning och blåst på vattengympan.
Nu har B äntligen fått sitt färdtjänsttillstånd. Det tog bara sex veckor mot utlovade tre månader! Jag fick det muntligt i måndags och på papper dagen efter. Det mest angelägna att åtgärda var frisyren, som började likna en lejonman, om det nu finns vita sådana. Vi hade tur och fick en tid till i dag. Färdtjänst bokades och den anlände bara lite försenad. Frissan visade sig ha hunnit bli gravid sedan sist och hade en fin liten bulle. Det i kombination med B´s stora klumpiga rullstol blev en utmaning, men hon var vig och smidig och B blev precis så snygg som han brukar vara när han är välklippt.
Hemresan gick också prickfritt och chaufförerna är verkligen trevliga. Vi upptäckte en annan finess med att ha färdtjänsttillstånd i går när vi besökte vårdcentralen. Då behöver man inte ha intyg från vårdgivaren vid sjukresa. Man har tydligen insett, att har man fått tillståndet beviljat, så är man också i behov av sjukresa när man ska besöka någon vårdinrättning. Smart, med tanke på att förra gången tog det ca 10 minuter innan sköterskan hade fyllt i blanketten och faxat den.
Nu ska jag boka fotvård, tandläkare och optiker. Tandläkare undrar jag hur det ska fungera? B tappade en stifttand i går och nu kan han inte flytta över till en tandvårdsstol för egen maskin. Det behövs en lift. Jag får väl ringa B´s tandläkare och fråga. Det kanske blir Folktandvården nu? Det visar sig..
Klockan fyra var hemtjänsten här och lyfte över B till sängen för lite eftermiddagsvila. "Vi kommer tillbaka om några timmar" säger en av dem när de går. "Det blir bra det" svarar jag. När dörren slagit igen, kommer jag på att det är ju onsdag, vattengympakväll och jag ska ha avlösning från halv sex. Ringer chefen på hemtjänsten och frågar hur det ligger till. "Jo, det ska fungera" svarar hon. Det går inte mer än några minuter innan hon ringer tillbaka. "Tyvärr, det har blivit en miss i kommunikationerna" Hon är såå ledsen och ber om ursäkt, men det är inget mot hur ledsen jag blir. Jag behöver de här kvällarna och jag har bytt grupp för att det ska passa hemtjänstens organisation bättre, trots att jag då inte kan gå tillsammans med goda vännen M. Dessutom ryktas det att bassängen ska stängas för reparation i flera månader, så det här var kanske sista chansen i höst? Vad ska jag nu hitta på?
Nu ska jag boka fotvård, tandläkare och optiker. Tandläkare undrar jag hur det ska fungera? B tappade en stifttand i går och nu kan han inte flytta över till en tandvårdsstol för egen maskin. Det behövs en lift. Jag får väl ringa B´s tandläkare och fråga. Det kanske blir Folktandvården nu? Det visar sig..
Klockan fyra var hemtjänsten här och lyfte över B till sängen för lite eftermiddagsvila. "Vi kommer tillbaka om några timmar" säger en av dem när de går. "Det blir bra det" svarar jag. När dörren slagit igen, kommer jag på att det är ju onsdag, vattengympakväll och jag ska ha avlösning från halv sex. Ringer chefen på hemtjänsten och frågar hur det ligger till. "Jo, det ska fungera" svarar hon. Det går inte mer än några minuter innan hon ringer tillbaka. "Tyvärr, det har blivit en miss i kommunikationerna" Hon är såå ledsen och ber om ursäkt, men det är inget mot hur ledsen jag blir. Jag behöver de här kvällarna och jag har bytt grupp för att det ska passa hemtjänstens organisation bättre, trots att jag då inte kan gå tillsammans med goda vännen M. Dessutom ryktas det att bassängen ska stängas för reparation i flera månader, så det här var kanske sista chansen i höst? Vad ska jag nu hitta på?
torsdag 4 september 2014
Den här gången blev det ambulans!
B började visa tecken på att urinvägsinfektionen tänkte göra come back, så i tisdags ringde jag vårdcentralen och delgav sköterskan mina misstankar. Den här sköterskan tyckte, i motsats till den förra, inte att räckte med att jag kom med ett urinprov. Nej då, gubben skulle med, för det skulle tas prover och undersökas noga. Synd bara att hon inte talade om det för doktorn också, det där med att undersöka noga. Det var inte samma läkare som förra gången, hon var verkligen noga. Den här doktorn tyckte att jag var duktig på att köra rullstol (jag tog inte med mig dörrposten in till undersökningsrummet), sen frågade han B hur han mådde. "Inget vidare" blev svaret. Därefter tog doktorn röret med urinprovet och försvann i jakt på någon som kunde stoppa en provsticka i det. Det tog en bra stund, sen kom han glädjestrålande tillbaka och meddelade att det var ingen urinvägsinfektion den här gången, så nu kunde vi åka hem igen! Jag blev helt paff! Jag borde naturligtvis ha frågat om han inte skulle ta reda på vad det var för fel, B mådde ju inte bättre för att det inte var urinvägsinfektion, men jag kom av mig helt och ville bara därifrån.
En sköterska beställde sjuktransport och skrev ut intyget som behövs för resan. Det faxade (!) hon sen till Dalatrafik.
Det var fint väder, så vi parkerade oss utanför entrén i väntan på skjutsen. Då märkte jag att B sluddrade och pratade rapakalja. Jag övervägde om vi skulle gå tillbaka till vårdcentralen, men då kom sjuktransporten och vi åkte hem. Det kanske bara var ren utmattning, tänkte jag, men hemma fortsatte det på samma vis. B kunde inte heller träffa nästippen med pekfingret och då ringde jag 112. Det blev Falun direkt, skiktröntgen, ekg m.m. En liten stroke, en så kallad tia, blev diagnosen.
Om läkaren på vårdcentralen hade tagit sig tid att prata mer än tre ord med B, borde han ha upptäckt symptomen. Nu gick det ju bra, men hade det varit en massiv stroke hade väldigt viktig tid gått förlorad.
Nu är B hemma igen efter två dagars observation i Falun. Han är trött men klar i knoppen och taggad att äntligen få komma i gång med sjukgymnastik och träning.
En sköterska beställde sjuktransport och skrev ut intyget som behövs för resan. Det faxade (!) hon sen till Dalatrafik.
Det var fint väder, så vi parkerade oss utanför entrén i väntan på skjutsen. Då märkte jag att B sluddrade och pratade rapakalja. Jag övervägde om vi skulle gå tillbaka till vårdcentralen, men då kom sjuktransporten och vi åkte hem. Det kanske bara var ren utmattning, tänkte jag, men hemma fortsatte det på samma vis. B kunde inte heller träffa nästippen med pekfingret och då ringde jag 112. Det blev Falun direkt, skiktröntgen, ekg m.m. En liten stroke, en så kallad tia, blev diagnosen.
Om läkaren på vårdcentralen hade tagit sig tid att prata mer än tre ord med B, borde han ha upptäckt symptomen. Nu gick det ju bra, men hade det varit en massiv stroke hade väldigt viktig tid gått förlorad.
Nu är B hemma igen efter två dagars observation i Falun. Han är trött men klar i knoppen och taggad att äntligen få komma i gång med sjukgymnastik och träning.
måndag 1 september 2014
Hej då sommarvikarier!
I morse vaknade jag kl.7.30 av att det prasslade i hallen och trodde det var inbrottstjuvar. Prasslet visade sig vara ljudet som uppstår när hemtjänsten tar på sig plasttossor utanpå skorna. "Är ni här redan" undrade jag nyvaket. Normalt ska de komma kl.9.00 "Ja, vi är så få i dag så vi måste börja nu, om vi ska hinna få upp alla! Jag kan inte begripa vart alla vikarier tagit vägen". Jag tror jag vet var de är. De sitter i skolbänken och vidareutbildar sig, eftersom de aldrig får en fast anställning och för att de har så dåligt betalt. För att inte tala om arbetstiderna med delade turer etc.
Just i dag var den här tidiga starten ingen bra idé eftersom B, och därmed även jag, haft en orolig natt. Det är egentligen aldrig en bra idé eftersom B inte orkar sitta uppe så mycket mer än två timmar. Nu skulle det bli drygt tre. De fick fräscha till honom och klä på honom, men sen fick han ligga kvar i sängen på förmiddagen.
Nu började jag undra hur det skulle gå med min "egentid" i dag. Jag talade om att jag egentligen bara behövde handla lite, men de skulle försöka ordna så jag fick mina två timmar. På utsatt tid fick jag min avlösning och det skulle fungera med två timmar, så jag hann en liten sväng i skogen utöver inköpen. Skönt!
Den pausen fick vi betala på eftermiddagen, när hjälpen i säng (det behövs två personer) var en timme sena. Då var de två som skulle jobba för fyra.... Inte undra på att sjukfrånvaron är hög!
All den tid som vårdtagarna och vi anhöriga får vänta är stöld av vår tid! Den tiden går åt till att försöka lindra, hitta nya lägen på rullstolen, kila in en kudde här, ändra läge på en fot där o.s.v tills hemtjänsten dyker upp. Man får absolut ingenting gjort, för att inte tala om oron för hur det ska fungera nästa gång. Den här snålheten med bemaningen måste vara synnerligen kontraproduktivt. Hög sjukfrånvaro och utslitna anhöriga blir väldigt dyrt i längden!
För övrigt tycker jag att vi anhörigvårdare behandlas väldigt snålt. Jag har sex timmar "egentid" i veckan, vilket betyder att jag har jour 162 timmar i veckan. Det är självvalt och skulle fungera bara jag slapp oroa mig för tider som inte hålls. Vi har en bra bostad, enplansvilla som inte har behövt mycket bostadsanpassning. En lite ramp vid ytterdörren, ett par vidgade dörröppningar och dusch i stället för badkar. När man då tänker på hur mycket kommunen sparar på att B bor kvar hemma, kan man ju tycka att de hade kunnat kosta på en duschstång också, i fall någon icke rörelsehindrad skulle vilja duscha. Duschdraperiet fick jag köpa själv, det var bara den svajiga hållaren som ingick i anpassningen...
Spakänslan försvann som ett skott!
Just i dag var den här tidiga starten ingen bra idé eftersom B, och därmed även jag, haft en orolig natt. Det är egentligen aldrig en bra idé eftersom B inte orkar sitta uppe så mycket mer än två timmar. Nu skulle det bli drygt tre. De fick fräscha till honom och klä på honom, men sen fick han ligga kvar i sängen på förmiddagen.
Nu började jag undra hur det skulle gå med min "egentid" i dag. Jag talade om att jag egentligen bara behövde handla lite, men de skulle försöka ordna så jag fick mina två timmar. På utsatt tid fick jag min avlösning och det skulle fungera med två timmar, så jag hann en liten sväng i skogen utöver inköpen. Skönt!
Den pausen fick vi betala på eftermiddagen, när hjälpen i säng (det behövs två personer) var en timme sena. Då var de två som skulle jobba för fyra.... Inte undra på att sjukfrånvaron är hög!
All den tid som vårdtagarna och vi anhöriga får vänta är stöld av vår tid! Den tiden går åt till att försöka lindra, hitta nya lägen på rullstolen, kila in en kudde här, ändra läge på en fot där o.s.v tills hemtjänsten dyker upp. Man får absolut ingenting gjort, för att inte tala om oron för hur det ska fungera nästa gång. Den här snålheten med bemaningen måste vara synnerligen kontraproduktivt. Hög sjukfrånvaro och utslitna anhöriga blir väldigt dyrt i längden!
För övrigt tycker jag att vi anhörigvårdare behandlas väldigt snålt. Jag har sex timmar "egentid" i veckan, vilket betyder att jag har jour 162 timmar i veckan. Det är självvalt och skulle fungera bara jag slapp oroa mig för tider som inte hålls. Vi har en bra bostad, enplansvilla som inte har behövt mycket bostadsanpassning. En lite ramp vid ytterdörren, ett par vidgade dörröppningar och dusch i stället för badkar. När man då tänker på hur mycket kommunen sparar på att B bor kvar hemma, kan man ju tycka att de hade kunnat kosta på en duschstång också, i fall någon icke rörelsehindrad skulle vilja duscha. Duschdraperiet fick jag köpa själv, det var bara den svajiga hållaren som ingick i anpassningen...
Spakänslan försvann som ett skott!
söndag 24 augusti 2014
Men ambulans slapp vi åka...
Nog visste jag att en äldre person kan bli väldigt dålig av en urinvägsinfektion. Nu vet jag hur dålig. När B efter att ha sovit i 36 timmar, svarat på tilltal med en svag nickning eller skak på huvudet och fått i sig ungefär 0,75 dl vätska ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där gav mig rådet att ringa 112. Sagt och gjort. De skickade en ambulans och vis av tidigare resor av den sorten tog jag fram B´s medicinlista och packade hans necessär.
Det visade sig lyckligtvis vara lite överarbetat. Ambulansen kom med två änglar i form av ambulanssjuksköterskor. Jag berättade snabbt om läget och sen frågade de B, som såg ut att sova djupt, hur han mådde. "Bra" svarade han med hög röst. Då hade han alltså knappt viskat de senaste dygnen... De såg i alla fall att han var ganska skruttig och undersökte honom noga. När han inte visade några tecken på att vara uttorkad, kom vi överens om att han hade det bäst där han låg. I synnerhet som han tål förflyttningar så dåligt. Det var bara att fokusera på att få i honom vätska och mediciner. Jag hade tänkt i de banorna , men det var otroligt skönt att få bekräftat, att det inte var farligt att behålla honom hemma. "Blir du orolig igen, så ring bara. Var inte rädd för det!" sa änglarna och åkte vidare utan passagerare.
Det har jag lärt mig under de senaste åren, att aldrig vara rädd för att ringa 112. Man får prata med en sjuksköterska som avgör vad som behövs. Man behöver inte grubbla över det, de tar beslutet. Är man ändå tveksam, så kan man börja med sjukvårdsupplysningen - 1177.
I dag har det vänt, medicinen har börjat göra nytta. B är fortfarande väldigt trött, men han har både ätit och druckit. Och pratat!
Vad ger man då en sån sjukling att äta? Hemkokt kycklingbuljong är grunden till all mat som ska serveras de som känner sig det minsta krassliga. Jag hade vit sparris i frysen sen besök från Tyskland på försommaren (Vielen Dank, Katrin!). Den fick koka mjuk i buljongen. Lade i lite kycklingkött som jag pillat från skrovet efter buljongkoket. Mixade soppan slät och hällde i rejält med grädde. Rev i lite parmesan också. Den soppan gick ner till lunch och B har bett om mer till kvällen.
Det visade sig lyckligtvis vara lite överarbetat. Ambulansen kom med två änglar i form av ambulanssjuksköterskor. Jag berättade snabbt om läget och sen frågade de B, som såg ut att sova djupt, hur han mådde. "Bra" svarade han med hög röst. Då hade han alltså knappt viskat de senaste dygnen... De såg i alla fall att han var ganska skruttig och undersökte honom noga. När han inte visade några tecken på att vara uttorkad, kom vi överens om att han hade det bäst där han låg. I synnerhet som han tål förflyttningar så dåligt. Det var bara att fokusera på att få i honom vätska och mediciner. Jag hade tänkt i de banorna , men det var otroligt skönt att få bekräftat, att det inte var farligt att behålla honom hemma. "Blir du orolig igen, så ring bara. Var inte rädd för det!" sa änglarna och åkte vidare utan passagerare.
Det har jag lärt mig under de senaste åren, att aldrig vara rädd för att ringa 112. Man får prata med en sjuksköterska som avgör vad som behövs. Man behöver inte grubbla över det, de tar beslutet. Är man ändå tveksam, så kan man börja med sjukvårdsupplysningen - 1177.
I dag har det vänt, medicinen har börjat göra nytta. B är fortfarande väldigt trött, men han har både ätit och druckit. Och pratat!
Vad ger man då en sån sjukling att äta? Hemkokt kycklingbuljong är grunden till all mat som ska serveras de som känner sig det minsta krassliga. Jag hade vit sparris i frysen sen besök från Tyskland på försommaren (Vielen Dank, Katrin!). Den fick koka mjuk i buljongen. Lade i lite kycklingkött som jag pillat från skrovet efter buljongkoket. Mixade soppan slät och hällde i rejält med grädde. Rev i lite parmesan också. Den soppan gick ner till lunch och B har bett om mer till kvällen.
fredag 22 augusti 2014
Vårdcentralen tur och retur två gånger..
Nu har vi lärt oss åka sjuktransport. Eftersom B varit väldigt trött de senaste dagarna och haft diverse andra symptom, som jag inte går in på här, åkte jag till vårdcentralen med ett urinprov på förmiddagen i går. Det såg ut som om min diagnos var rätt och sjuksyster tyckte att en läkare skulle undersöka B. Det finns ju något som heter Hemsjukvård (som jag naturligtvis googlat) och den omfattar tydligen inte läkare?? Syster ordnade en akuttid till kl. 13.00 och sjuktransport till kl.12.10.
Det här hände under min "egentid" som var 10.30 - 12.30. Jag strök snabbt storhandla och att hämta ut en efterlängtad DVD, gjord av några av mina och B´s gamla filmer. Apoteket stod också på listan, så det gjorde varken till eller ifrån. Skyndade hem med ett kort stopp på Coop för att handla det mest akuta. Väl hemma fick min avlösare larma in en kollega för att få på B kläder och göra honom redo för att ut och åka. Under tiden plockade jag fram en köttgryta ur frysen och laddade handväskan med banan och choklad. Man har väl varit ute i vårdsvängen förr!
Transporten kom punktligt, men budskapet att B åker rullstol hade inte gått fram. Egentligen skulle en till sådan hämtas upp och det fanns bara plats för en. Det löste sig och vi kom iväg. B sov hela vägen trots att vi både plockade upp och lämnade en resenär efter några kringelkrokar.
Undersökningen gick bra och läkaren undersökte både det ena och det andra. Vi fick ny sjuktransport beställd till kl. 14.25 och vi hann precis in på apoteket och hämta ut medicinen. Nu var B lite piggare och såg sig omkring under färden som gick raka vägen hem.
Väl hemma igen värmde jag upp den sena lunchen och larmade hemtjänsten om flytt till sängen. Då hade vi kommit fram till den tiden på eftermiddagen när man byter skift, så vi fick vänta en bra stund. B var då helt uttröttad och hade ont överallt, satt obekvämt och det skavde här och där. Det är en otroligt frustrerande känsla för B att inte kunna förflytta sig själv och för mig att inte kunna hjälpa honom mer än att prova olika lägen på stolen. Hemtjänsten gör vad de kan och kommer så fort det är möjligt, men de är konstant underbemannade. De har ett schema att gå efter med "sina" vårdtagare men sen får de larm att åka på och då spricker allt.
Sjuktransporten gick efter vad jag förstått väldigt smidigt utan omvägar, jämfört med de skräckhistorier man hört. Ändå blev det oerhört jobbigt för B som i vanliga fall är uppe i rullstolen eller vilar i sängen i tvåtimmarsintervaller. Nu var han uppe fem timmar! I dag är han helt utslagen och orkar inte komma upp.
Det här hände under min "egentid" som var 10.30 - 12.30. Jag strök snabbt storhandla och att hämta ut en efterlängtad DVD, gjord av några av mina och B´s gamla filmer. Apoteket stod också på listan, så det gjorde varken till eller ifrån. Skyndade hem med ett kort stopp på Coop för att handla det mest akuta. Väl hemma fick min avlösare larma in en kollega för att få på B kläder och göra honom redo för att ut och åka. Under tiden plockade jag fram en köttgryta ur frysen och laddade handväskan med banan och choklad. Man har väl varit ute i vårdsvängen förr!
Transporten kom punktligt, men budskapet att B åker rullstol hade inte gått fram. Egentligen skulle en till sådan hämtas upp och det fanns bara plats för en. Det löste sig och vi kom iväg. B sov hela vägen trots att vi både plockade upp och lämnade en resenär efter några kringelkrokar.
Undersökningen gick bra och läkaren undersökte både det ena och det andra. Vi fick ny sjuktransport beställd till kl. 14.25 och vi hann precis in på apoteket och hämta ut medicinen. Nu var B lite piggare och såg sig omkring under färden som gick raka vägen hem.
Väl hemma igen värmde jag upp den sena lunchen och larmade hemtjänsten om flytt till sängen. Då hade vi kommit fram till den tiden på eftermiddagen när man byter skift, så vi fick vänta en bra stund. B var då helt uttröttad och hade ont överallt, satt obekvämt och det skavde här och där. Det är en otroligt frustrerande känsla för B att inte kunna förflytta sig själv och för mig att inte kunna hjälpa honom mer än att prova olika lägen på stolen. Hemtjänsten gör vad de kan och kommer så fort det är möjligt, men de är konstant underbemannade. De har ett schema att gå efter med "sina" vårdtagare men sen får de larm att åka på och då spricker allt.
Sjuktransporten gick efter vad jag förstått väldigt smidigt utan omvägar, jämfört med de skräckhistorier man hört. Ändå blev det oerhört jobbigt för B som i vanliga fall är uppe i rullstolen eller vilar i sängen i tvåtimmarsintervaller. Nu var han uppe fem timmar! I dag är han helt utslagen och orkar inte komma upp.
tisdag 19 augusti 2014
Hur den här resan började.
Det är många som frågar och undrar hur det är med B och mig nuförtiden, så det är väl lika bra att börja berätta. Egentligen hade jag tänkt skriva en trädgårdsblogg i sommar om mina vedermödor och glädjeämnen i trädgården. Så blev det inte, det kom annat emellan och trädgården är inte mycket att skryta med just nu.
Tisdagen 20 maj kl. 8.20 gick B upp för att gå på toaletten. Han ramlade alldeles framför toadörren och varför han gjorde det vet vi inte. Blodtrycksfall, snavade på sina egna fötter, vem vet? Vi försökte några gånger själva att få honom på fötter, men insåg att det var mer än vi klarade själva. Som tur var hade vi skaffat trygghetslarm ett halvår tidgare och nu kom det till användning. En kvart tog det och i det läget kändes det som en evighet. Då hade B ändå inte börjat få ont. Så kom de, änglarna och med förenade krafter fick vi upp honom på en stol, men där var det stopp. Han kunde inte stödja på benen. Jag ringde 112 och ytterligare en kvart senare kom nästa par änglar och konstaterade att förmodligen var höften bruten. Färd till Falun där det blev operation och B fick en s.k. halvprotes inopererad.
Efter ett par dagar på ortopedakuten i Falun fick han flytta över till rehabavdelningen, också i Falun men i en annan byggnad. Själva förflyttningen blev en chock. Man skjutsar patienten i en säng på en truck som körs i kulvertar i underjorden. Patienten ligger framför föraren och det går fort i tunnlarna. Det är trångt, så mötande truckar får åka in i sidotunnlar, men det vet ju inte stackaren som ligger där och tror att man ska krocka. Kallt som sjutton var det också. B var som en zoombie i timmar efter den resan. Jag tycker inte att det är människovärdigt att transportera sköra, nyopererade parienter på det viset! Man borde kunna använda en sjuktransportbil istället.
Efter ett par dagar började man prata om var B skulle få fortsatt rehabilitering. Det var fullt i Ludvika, men i Avesta fanns det plats. Då höll jag på att bryta ihop. Avesta!! Jag var redan ordentligt trött på att åka Falun fram och tillbaka varje dag. Samtidigt drog det ihop sig till stora trafikomläggningar i Faluns centrum och jag började fundera på hur jag nu skulle hitta rätt. Samma dag som omläggningarna skulle starta ringer de från rehab i Falun och talar om att B skulle få flytta över till Ludvika lasarett samma dag! Vilken lycka!
Det börjad bra och efter tre veckor kunde han gå med rullator och det blev tal om utskrivning. Men sen hände något. Följande skrev jag i förtvivlan på midsommarafton:
Tisdagen 20 maj kl. 8.20 gick B upp för att gå på toaletten. Han ramlade alldeles framför toadörren och varför han gjorde det vet vi inte. Blodtrycksfall, snavade på sina egna fötter, vem vet? Vi försökte några gånger själva att få honom på fötter, men insåg att det var mer än vi klarade själva. Som tur var hade vi skaffat trygghetslarm ett halvår tidgare och nu kom det till användning. En kvart tog det och i det läget kändes det som en evighet. Då hade B ändå inte börjat få ont. Så kom de, änglarna och med förenade krafter fick vi upp honom på en stol, men där var det stopp. Han kunde inte stödja på benen. Jag ringde 112 och ytterligare en kvart senare kom nästa par änglar och konstaterade att förmodligen var höften bruten. Färd till Falun där det blev operation och B fick en s.k. halvprotes inopererad.
Efter ett par dagar på ortopedakuten i Falun fick han flytta över till rehabavdelningen, också i Falun men i en annan byggnad. Själva förflyttningen blev en chock. Man skjutsar patienten i en säng på en truck som körs i kulvertar i underjorden. Patienten ligger framför föraren och det går fort i tunnlarna. Det är trångt, så mötande truckar får åka in i sidotunnlar, men det vet ju inte stackaren som ligger där och tror att man ska krocka. Kallt som sjutton var det också. B var som en zoombie i timmar efter den resan. Jag tycker inte att det är människovärdigt att transportera sköra, nyopererade parienter på det viset! Man borde kunna använda en sjuktransportbil istället.
Efter ett par dagar började man prata om var B skulle få fortsatt rehabilitering. Det var fullt i Ludvika, men i Avesta fanns det plats. Då höll jag på att bryta ihop. Avesta!! Jag var redan ordentligt trött på att åka Falun fram och tillbaka varje dag. Samtidigt drog det ihop sig till stora trafikomläggningar i Faluns centrum och jag började fundera på hur jag nu skulle hitta rätt. Samma dag som omläggningarna skulle starta ringer de från rehab i Falun och talar om att B skulle få flytta över till Ludvika lasarett samma dag! Vilken lycka!
Det börjad bra och efter tre veckor kunde han gå med rullator och det blev tal om utskrivning. Men sen hände något. Följande skrev jag i förtvivlan på midsommarafton:
Skitmidsommar.
Alla fryser, klär på sig raggsockor och fleece och låtsas
att midsommar är lika mysig som vanligt, åtminstone på fb. För mig är det
perfekt, jag hade inte stått ut med sol och värme, små grodorna och lian lian
lej.
Jag trodde att det gick åt rätt håll nu, att efter att
sjukgymnasten, arbetsterapueten och B varit på hembesök på måndag, så
skulle det bara ta ett par dagar till innan han var hemma igen på riktigt. Nu
vet jag inte längre. Han var lite förvirrad igår och helsnurrig idag. Han tål
inte att flyttas på. När förra rumskompisen skrevs ut flyttade de B till
ett annat rum där han fick sängen närmast dörren, trängre och bökigare, inget
bord och fåtölj längre, alldeles för ANNORLUNDA! Den nya rumskompisen har haft
stroke, säger inte mycket, tar sin rullator och går ut och går vilse på
avdelningen. Mesta tiden tillbringar han i sängen med att stirra på B och
mig. B försvinner in i en annan värld. I natt hade han klättrat ur sängen,
över sänggrindarna, tagit rullatorn och gått till matsalen där han ramlade. Som
tur var bröt han ingenting. Han ringde halv nio i morse och undrade var jag
var. När jag kom klockan tio som vanligt sov han och fortsatte med det tills
han blev väckt till lunchen halv ett. Efter maten ville han sova igen, men jag
körde runt med honom i rullstol på avdelningen varv efter varv för att hålla
honom vaken. Han får inte vända på
dygnet igen.
Hur ska det nu gå på måndag? Om han är likadan då, hur ska
de få med honom tillbaka? Och om han blir så här hemma, hur ska jag klara av
honom? Tidigare när han var så här gick det över på 24 timmar men nu har det
varit i två dagar.
Det blev inget hembesök på måndagen, det blev ny färd till Falun för höften hade hoppat ur led. Ny narkos och höften drogs rätt igen. Efter mycket tjat från mig, fick han åka tillbaka till Ludvika dagen efter. Så länge hade de lovat att hålla platsen åt honom.
Tillbaka på ruta ett. Trodde vi! Efter några dagar hade höften halkat ur led igen. Ny färd till Falun, ny operation och den här gången tog man bort protesen. Nu har B en s.k. slinkled, alltså ingen höft alls. Benet är flera centimeter kortare nu och än så länge kan B inte stå på benen.
Under den här tiden blev B mer och mer förvirrad, hallucinerade och såg gamla kompisar som varit död i flera år. Han ville ringa till mamma o.s.v. Vi, anhöriga och personal, antog att det berodde på allt som B gått igenom med narkos tre gånger m.m. Sen blev han mer och mer stel i kroppen och personalen förstod ingenting. Då började jag ana att det hade med B´s parkinsonmedicin att göra.
Den här historien började egentligen 15 maj när B fick en liten stroke s.k tia och fick åka till Falun även då. Han skrevs ut dagen efter och vi tog då upp frågan om B´s parkinsonmedicin och om den gjorde mer skada än nytta, då den orsakade besvärliga blodtrycksfall. Läkaren tyckte att vi kunde prova att minska medicinen genom en mycket långsam nedtrappning. Det är nämligen livsfarligt att sluta eller minska tvärt och ger då symptom som hallucinationer och muskelstelhet. Av detta syntes det inget i de journaler som rehab tagit del av, där stod endast den lägre dosen. Sjuksköterskan som jag pratade med om detta tog genast tag i det och jagade en jourläkare en hel söndag för att få börja trappa upp medicinen igen. Efter det vände det, stelheten och förvirringen försvann.
Den sista juli skrevs B ut och nu börjar vi så sakteliga vänja oss vid denna helt nya tillvaro. B kan fortfarande inte stå på benen, sitter i rullstol och får hjälp av hemtjänsten sex gånger varje dag att komma upp ur eller ner i sängen. Han är inte i skick att vara ensam och jag har beviljats sex timmar avlösning i vårdsysslan som det så vackert heter. I dag använde jag en och en halv timme till besök hos frissan. Det var välbehövligt!
Huset har bostadsanpassats - ut med badkaret, ramp till ytterdörren och några innerdörrar breddade. Vi tänker själva ordna så att altanen blir tillgänglig, det är ju där vi bor mer eller mindre på sommaren.
Så ser alltså livet ut för oss i dag. Om morgondagen vet vi ingenting. Ingenting alls..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)