Nu är B hemma igen. Han kom hem i förrgår, dagen efter vårdplaneringen så det gick snabbt. Med sig hem fick han ett par nya mediciner, några piller av varje sort så att han skulle klara första dagarna hemma. I dag hade jag avlösning ett par timmar så jag drog iväg till apoteket för att fylla på medicinförrådet. En av de nya medicinerna fanns inte hemma men killen i luckan erbjöd sig att kolla med lasarettsapoteket om de hade den. Jag förklarade att jag inte skulle hinna dit, att min permis inte räckte till det också. Då kom jag på att jag hade lyssnat till nya apotekschefen på en anhörigträff och där hade han berättat att numera kunde man få medicinen hemskickad. Hur smidigt som helst! Han hade bara glömt att berätta det för personalen ...
Leg receptarien ( det stod så på hans namnskylt) knappade ivrigt på sin dator och visst kunde man få medicinen hemskickad men sen var det ju det där med betalningen. Man kunde inte betala i förväg så det måste bli postförskott och då skulle medicinen gå till Coop för avhämtning. Ännu roligare hade det ju varit om jag hade haft Hemköp som utlämningsställe - 100 meter från apoteket! En kollega (leg farmaceut) tillkallades och efter en del funderande kom han på att de hade ju faktiskt medicinen hemma men 50 mg i stället för ordinerade 100 mg. Jag fick alltså dubbelt så många piller och allt var frid och fröjd. Killarna skulle prata med chefen om hemleveranser och hur det egentligen var tänkt och vi enades om att det nog var tur att vi bara hade varit åtta deltagare på den där anhörigträffen. Trevliga killar var det men där försvann 30 minuter egentid! Jag ska inte gnälla så mycket om det för nu har jag faktiskt beviljats tio timmar i veckan. Nästan dubbelt så mycket som förut!
torsdag 4 december 2014
måndag 1 december 2014
Livet på lasarettet
Nu har B legat på lasarettet i en vecka och i dag hade vi ett vårdplaneringsmöte med samordningssjuksköterskan, biståndshandläggaren och en representant för hemtjänsten. Och så B och jag då. Syftet var att komma fram till hur vi ska ha det i den närmaste framtiden och det har jag funderat en hel del på. Det har kostat en del nattsömn kan jag säga.
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)