Lång natts färd mot dag och tvärtom

Efter en orolig natt med minimalt med sömn efter klockan två, var hemtjänsten extra efterlängtad i morse. Jag hann efterlysa dem två gånger innan de kom drygt en timme försenade. De hade haft flera larm på morgonen och jag klandrar inte de som kommer inrusande till slut. När de väl är här arbetar de både glatt och effektivt utan att visa minsta stress. Det är organisationen och/eller resurserna som måste fela.
Nu var det dessutom duschdag och då tar morgonritualen ganska mycket längre tid och just i dag var det inte så lyckat. B hade nämligen tid hos tandläkaren på eftermiddagen och vi måste äta lunch lite tidigare än vanligt. Den normalt två timmar långa förmiddagsvilan krympte till en timme.
Färdtjänsten var punktlig och tandläkarbesöket gick galant. Det gick så snabbt så vi fick vänta på den förbeställda hemresan nästan en timme, men den trevliga tandläkaren bjöd på kaffe och muffins så det var inga problem.
När vi kom hem igen var det i skarven mellan två skift för hemtjänsten, så vi fick vänta en halvtimme på hjälp och då var tiden i rullstolen uppe i nästan det dubbla mot vad B egentligen ska sitta uppe. Det gick bra då, men straffade sig sen efter middagen då han fick fruktansvärt ont. Två Alvedon hjälpte inte så jag fick ta till morfintabletterna. Nu sover han gott och jag hoppas att det håller i sig hela natten. Det behöver vi båda två!
På tal om färdtjänst, så ringde det en kvinna i går morse och ville tala med B. Hon ställde en massa frågor om färdtjänsten och B försökte flera gånger få lämna över till mig, men hon envisades med att det var honom hon skulle prata med. B talade om att han var hungrig och ville äta frukost och frågade hur länge hon tänkte hålla på. Hon körde på i ullstrumporna. B tillhör den gamla artiga stammen gentlemän som inte slänger luren i örat på folk. Nu undrar jag om det inte är kutym, praxis, god ton att inleda med att fråga om man vill svara på en enkät och då tala om hur lång tid den beräknas ta? En av frågorna som jag uppfattade var om B hade fått kvitto på sina resor. Hon som frågade borde väl vara informerad om att han beviljats ledsagare för sina resor och att det är ganska hårda krav på att få det? Är det då troligt att det är han som sköter betalningen?
Ja det finns mycket att undra över i den här nya tillvaron!

Miss igen!

Jag har under en längre tid haft några mystiska utslag som min husläkare inte fått bukt med. I dag var det dags att åka till hudkliniken på Falu lasarett för att expertisen skulle få ta en titt på prickarna. Klockan 13.00 skulle jag vara där och jag kom överens med hemtjänsten om avösning 11.30 - 15.30. Generöst med tid tyckte jag som brukar åka till Falun på en timme. I alla fall innan man gjorde alla trafikomläggningar i centrum...
I morse kollade jag noga med de som var här och fixade B´s morgondusch att det skulle komma någon för att lösa av mig. Jodå, det var de medvetna om och dessförinnan skulle det komma några kl. 11.00 och lägga B för ett par timmars vila före lunch. När klockan var 11.35 larmade jag och talade om att B hade ont och inte orkade sitta upp längre (det går en gräns vid ca två timmar) och att jag skulle ha avlösning. Det gick ytterligare tio minuter, sen kom det tre personer. Det hade blivit något missförstånd! Jag gav avbytaren mycket snabba instruktioner om lunch m.m. och sen drog jag iväg. Lite snålt med bensin hade jag, men det skulle nog räcka. Letade mig in bakvägen till lasarettet och hade tur och hittade en ledig P-plats. Där sparade jag några minuter! Steg in på hudkliniken med fem minuter till godo och fick komma in till doktorn på slaget ett.
Läkarbesöket tog en halvtimme och sen var det dags för apoteket för att hämta ut en salva som jag fått recept på. Salvan var slut, även i Ludvika vilket de kollade. Farmaceuten fick ringa doktorn som skrev ut ett nytt recept på en liknande salva. Minuterna tickade iväg. Jag hann i alla fall få i mig en sallad i cafeterian innan jag åkte hem igen. Tankade i Borlänge och sen kändes de sista milen lite lugnare. Jag kom hem med fem minuter till godo. Bengt sov sin eftermiddagslur och allt hade gått bra på hemmaplan och det var ju huvudsaken.
I går var det en miss i kommunikationen, inte mellan hemtjänsten och mig, utan mellan chefen och någon administratör. I dag var det något missförstånd personalgrupperna emellan. Jag undrar hur arbetsorganisationen ser ut egentligen? Det blir ganska jobbigt att vara tvungen att vara på tå hela tiden och tjata, kolla, larma och fråga. Känner mig som en riktig bitch ibland. Gång på gång får jag till exempel tala om att B inte orkar sitta i rullstolen mycket mer än två timmar. Jag har förståelse för att de tider vi kommit överens om är cirkatider, med undantag för min avlösning för då har jag tider att passa, men har de kommit tjugo minuter för tidigt för att hjälpa honom upp, så kan de ju inte komma tjugo minuter för sent för att lägga honom. Ska det vara så svårt?

Färdtjänst, hårklippning och blåst på vattengympan.

Nu har B äntligen fått sitt färdtjänsttillstånd. Det tog bara sex veckor mot utlovade tre månader! Jag fick det muntligt i måndags och på papper dagen efter. Det mest angelägna att åtgärda var frisyren, som började likna en lejonman, om det nu finns vita sådana. Vi hade tur och fick en tid till i dag. Färdtjänst bokades och den anlände bara lite försenad. Frissan visade sig ha hunnit bli gravid sedan sist och hade en fin liten bulle. Det i kombination med B´s stora klumpiga rullstol blev en utmaning, men hon var vig och smidig och B blev precis så snygg som han brukar vara när han är välklippt.

 

 

Hemresan gick också prickfritt och chaufförerna är verkligen trevliga. Vi upptäckte en annan finess med att ha färdtjänsttillstånd i går när vi besökte vårdcentralen. Då behöver man inte ha intyg från vårdgivaren vid sjukresa. Man har tydligen insett, att har man fått tillståndet beviljat, så är man också i behov av sjukresa när man ska besöka någon vårdinrättning. Smart, med tanke på att förra gången tog det ca 10 minuter innan sköterskan hade fyllt i blanketten och faxat den.
Nu ska jag boka fotvård, tandläkare och optiker. Tandläkare undrar jag hur det ska fungera? B tappade en stifttand i går och nu kan han inte flytta över till en tandvårdsstol för egen maskin. Det behövs en lift. Jag får väl ringa B´s tandläkare och fråga. Det kanske blir Folktandvården nu? Det visar sig..
Klockan fyra var hemtjänsten här och lyfte över B till sängen för lite eftermiddagsvila. "Vi kommer tillbaka om några timmar" säger en av dem när de går. "Det blir bra det" svarar jag. När dörren slagit igen, kommer jag på att det är ju onsdag, vattengympakväll och jag ska ha avlösning från halv sex. Ringer chefen på hemtjänsten och frågar hur det ligger till. "Jo, det ska fungera" svarar hon. Det går inte mer än några minuter innan hon ringer tillbaka. "Tyvärr, det har blivit en miss i kommunikationerna" Hon är såå ledsen och ber om ursäkt, men det är inget mot hur ledsen jag blir. Jag behöver de här kvällarna och jag har bytt grupp för att det ska passa hemtjänstens organisation bättre, trots att jag då inte kan gå tillsammans med goda vännen M. Dessutom ryktas det att bassängen ska stängas för reparation i flera månader, så det här var kanske sista chansen i höst? Vad ska jag nu hitta på?

Den här gången blev det ambulans!

B började visa tecken på att urinvägsinfektionen tänkte göra come back, så i tisdags ringde jag vårdcentralen och delgav sköterskan mina misstankar. Den här sköterskan tyckte, i motsats till den förra, inte att räckte med att jag kom med ett urinprov. Nej då, gubben skulle med, för det skulle tas prover och undersökas noga. Synd bara att hon inte talade om det för doktorn också, det där med att undersöka noga. Det var inte samma läkare som förra gången, hon var verkligen noga. Den här doktorn tyckte att jag var duktig på att köra rullstol (jag tog inte med mig dörrposten in till undersökningsrummet), sen frågade han B hur han mådde. "Inget vidare" blev svaret. Därefter tog doktorn röret med urinprovet och försvann i jakt på någon som kunde stoppa en provsticka i det. Det tog en bra stund, sen kom han glädjestrålande tillbaka och meddelade att det var ingen urinvägsinfektion den här gången, så nu kunde vi åka hem igen! Jag blev helt paff! Jag borde naturligtvis ha frågat om han inte skulle ta reda på vad det var för fel, B mådde ju inte bättre för att det inte var urinvägsinfektion, men jag kom av mig helt och ville bara därifrån.
En sköterska beställde sjuktransport och skrev ut intyget som behövs för resan. Det faxade (!) hon sen till Dalatrafik.
Det var fint väder, så vi parkerade oss utanför entrén i väntan på skjutsen. Då märkte jag att B sluddrade och pratade rapakalja. Jag övervägde om vi skulle gå tillbaka till vårdcentralen, men då kom sjuktransporten och vi åkte hem. Det kanske bara var ren utmattning, tänkte jag, men hemma fortsatte det på samma vis. B kunde inte heller träffa nästippen med pekfingret och då ringde jag 112. Det blev Falun direkt, skiktröntgen, ekg m.m. En liten stroke, en så kallad tia, blev diagnosen.
Om läkaren på vårdcentralen hade tagit sig tid att prata mer än tre ord med B, borde han ha upptäckt symptomen. Nu gick det ju bra, men hade det varit en massiv stroke hade väldigt viktig tid gått förlorad.
Nu är B hemma igen efter två dagars observation i Falun. Han är trött men klar i knoppen och taggad att äntligen få komma i gång med sjukgymnastik och träning.

Hej då sommarvikarier!

I morse vaknade jag kl.7.30 av att det prasslade i hallen och trodde det var inbrottstjuvar. Prasslet visade sig vara ljudet som uppstår när hemtjänsten tar på sig plasttossor utanpå skorna. "Är ni här redan" undrade jag nyvaket. Normalt ska de komma kl.9.00 "Ja, vi är så få i dag så vi måste börja nu, om vi ska hinna få upp alla! Jag kan inte begripa vart alla vikarier tagit vägen". Jag tror jag vet var de är. De sitter i skolbänken och vidareutbildar sig, eftersom de aldrig får en fast anställning och för att de har så dåligt betalt. För att inte tala om arbetstiderna med delade turer etc.
Just i dag var den här tidiga starten ingen bra idé eftersom B, och därmed även jag, haft en orolig natt. Det är egentligen aldrig en bra idé eftersom B inte orkar sitta uppe så mycket mer än två timmar. Nu skulle det bli drygt tre. De fick fräscha till honom och klä på honom, men sen fick han ligga kvar i sängen på förmiddagen.
Nu började jag undra hur det skulle gå med min "egentid" i dag. Jag talade om att jag egentligen bara behövde handla lite, men de skulle försöka ordna så jag fick mina två timmar. På utsatt tid fick jag min avlösning och det skulle fungera med två timmar, så jag hann en liten sväng i skogen utöver inköpen. Skönt!
Den pausen fick vi betala på eftermiddagen, när hjälpen i säng (det behövs två personer) var en timme sena. Då var de två som skulle jobba för fyra.... Inte undra på att sjukfrånvaron är hög!
All den tid som vårdtagarna och vi anhöriga får vänta är stöld av vår tid! Den tiden går åt till att försöka lindra, hitta nya lägen på rullstolen, kila in en kudde här, ändra läge på en fot där o.s.v tills hemtjänsten dyker upp. Man får absolut ingenting gjort, för att inte tala om oron för hur det ska fungera nästa gång. Den här snålheten med bemaningen måste vara synnerligen kontraproduktivt. Hög sjukfrånvaro och utslitna anhöriga blir väldigt dyrt i längden!
För övrigt tycker jag att vi anhörigvårdare behandlas väldigt snålt. Jag har sex timmar "egentid" i veckan, vilket betyder att jag har jour 162 timmar i veckan. Det är självvalt och skulle fungera bara jag slapp oroa mig för tider som inte hålls. Vi har en bra bostad, enplansvilla som inte har behövt mycket bostadsanpassning. En lite ramp vid ytterdörren, ett par vidgade dörröppningar och dusch i stället för badkar. När man då tänker på hur mycket kommunen sparar på att B bor kvar hemma, kan man ju tycka att de hade kunnat kosta på en duschstång också, i fall någon icke rörelsehindrad skulle vilja duscha. Duschdraperiet fick jag köpa själv, det var bara den svajiga hållaren som ingick i anpassningen...

 

Spakänslan försvann som ett skott!