Men ambulans slapp vi åka...

Nog visste jag att en äldre person kan bli väldigt dålig av en urinvägsinfektion. Nu vet jag hur dålig. När B efter att ha sovit i 36 timmar, svarat på tilltal med en svag nickning eller skak på huvudet och fått i sig ungefär 0,75 dl vätska ringde jag sjukvårdsupplysningen. Sköterskan där gav mig rådet att ringa 112. Sagt och gjort. De skickade en ambulans och vis av tidigare resor av den sorten tog jag fram B´s medicinlista och packade hans necessär.
Det visade sig lyckligtvis vara lite överarbetat. Ambulansen kom med två änglar i form av ambulanssjuksköterskor. Jag berättade snabbt om läget och sen frågade de B, som såg ut att sova djupt, hur han mådde. "Bra" svarade han med hög röst. Då hade han alltså knappt viskat de senaste dygnen... De såg i alla fall att han var ganska skruttig och undersökte honom noga. När han inte visade några tecken på att vara uttorkad, kom vi överens om att han hade det bäst där han låg. I synnerhet som han tål förflyttningar så dåligt. Det var bara att fokusera på att få i honom vätska och mediciner. Jag hade tänkt i de banorna , men det var otroligt skönt att få bekräftat, att det inte var farligt att behålla honom hemma. "Blir du orolig igen, så ring bara. Var inte rädd för det!" sa änglarna och åkte vidare utan passagerare.
Det har jag lärt mig under de senaste åren, att aldrig vara rädd för att ringa 112. Man får prata med en sjuksköterska som avgör vad som behövs. Man behöver inte grubbla över det, de tar beslutet. Är man ändå tveksam, så kan man börja med sjukvårdsupplysningen - 1177.
I dag har det vänt, medicinen har börjat göra nytta. B är fortfarande väldigt trött, men han har både ätit och druckit. Och pratat!
Vad ger man då en sån sjukling att äta? Hemkokt kycklingbuljong är grunden till all mat som ska serveras de som känner sig det minsta krassliga. Jag hade  vit sparris i frysen sen besök från Tyskland på försommaren (Vielen Dank, Katrin!). Den fick koka mjuk i buljongen. Lade i lite kycklingkött som jag pillat från skrovet efter buljongkoket. Mixade soppan slät och hällde i rejält med grädde. Rev i lite parmesan också. Den soppan gick ner till lunch och B har bett om mer till kvällen.

Vårdcentralen tur och retur två gånger..

Nu har vi lärt oss åka sjuktransport. Eftersom B varit väldigt trött de senaste dagarna och haft diverse andra symptom, som jag inte går in på här, åkte jag till vårdcentralen med ett urinprov på förmiddagen i går. Det såg ut som om min diagnos var rätt och sjuksyster tyckte att en läkare skulle undersöka B. Det finns ju något som heter Hemsjukvård (som jag naturligtvis googlat) och den omfattar tydligen inte läkare?? Syster ordnade en akuttid till kl. 13.00 och sjuktransport till kl.12.10.
Det här hände under min "egentid" som var 10.30 - 12.30. Jag strök snabbt storhandla och att hämta ut en efterlängtad DVD, gjord av några av mina och B´s gamla filmer. Apoteket stod också på listan, så det gjorde varken till eller ifrån. Skyndade hem med ett kort stopp på Coop för att handla det mest akuta. Väl hemma fick min avlösare larma in en kollega för att få på B kläder och göra honom redo för att ut och åka. Under tiden plockade jag fram en köttgryta ur frysen och laddade handväskan med banan och choklad. Man har väl varit ute i vårdsvängen förr!
Transporten kom punktligt, men budskapet att B åker rullstol hade inte gått fram. Egentligen skulle en till sådan hämtas upp och det fanns bara plats för en. Det löste sig och vi kom iväg. B sov hela vägen trots att vi både plockade upp och lämnade en resenär efter några kringelkrokar.
Undersökningen gick bra och läkaren undersökte både det ena och det andra. Vi fick ny sjuktransport beställd till kl. 14.25 och vi hann precis in på apoteket och hämta ut medicinen. Nu var B lite piggare och såg sig omkring under färden som gick raka vägen hem.
Väl hemma igen värmde jag upp den sena lunchen och larmade hemtjänsten om flytt till sängen. Då hade vi kommit fram till den tiden på eftermiddagen när man byter skift, så vi fick vänta en bra stund. B var då helt uttröttad och hade ont överallt, satt obekvämt och det skavde här och där. Det är en otroligt frustrerande känsla för B att inte kunna förflytta sig själv och för mig att inte kunna hjälpa honom mer än att prova olika lägen på stolen. Hemtjänsten gör vad de kan och kommer så fort det är möjligt, men de är konstant underbemannade. De har ett schema att gå efter med "sina" vårdtagare men sen får de larm att åka på och då spricker allt.
Sjuktransporten gick efter vad jag förstått väldigt smidigt utan omvägar, jämfört med de skräckhistorier man hört. Ändå blev det oerhört jobbigt för B som i vanliga fall är uppe i rullstolen eller vilar i sängen i tvåtimmarsintervaller. Nu var han uppe fem timmar! I dag är han helt utslagen och orkar inte komma upp.

Hur den här resan började.

Det är många som frågar och undrar hur det är med B och mig nuförtiden, så det är väl lika bra att börja berätta. Egentligen hade jag tänkt skriva en trädgårdsblogg i sommar om mina vedermödor och glädjeämnen i trädgården. Så blev det inte, det kom annat emellan och trädgården är inte mycket att skryta med just nu.

Tisdagen 20 maj kl. 8.20 gick B upp för att gå på toaletten. Han ramlade alldeles framför toadörren och varför han gjorde det vet vi inte. Blodtrycksfall, snavade på sina egna fötter, vem vet? Vi försökte några gånger själva att få honom på fötter, men insåg att det var mer än vi klarade själva. Som tur var hade vi skaffat trygghetslarm ett halvår tidgare och nu kom det till användning. En kvart tog det och i det läget kändes det som en evighet. Då hade B ändå inte börjat få ont. Så kom de, änglarna och med förenade krafter fick vi upp honom på en stol, men där var det stopp. Han kunde inte stödja på benen. Jag ringde 112 och ytterligare en kvart senare kom nästa par änglar och konstaterade att förmodligen var höften bruten. Färd till Falun där det blev operation och B fick en s.k. halvprotes inopererad.

Efter ett par dagar på ortopedakuten i Falun fick han flytta över till rehabavdelningen, också i Falun men i en annan byggnad. Själva förflyttningen blev en chock. Man skjutsar patienten i en säng på en truck som körs i kulvertar i underjorden. Patienten ligger framför föraren och det går fort i tunnlarna. Det är trångt, så mötande truckar får åka in i sidotunnlar, men det vet ju inte stackaren som ligger där och tror att man ska krocka. Kallt som sjutton var det också. B var som en zoombie i timmar efter den resan. Jag tycker inte att det är människovärdigt att transportera sköra, nyopererade parienter på det viset! Man borde kunna använda en sjuktransportbil istället.

Efter ett par dagar började man prata om var B skulle få fortsatt rehabilitering. Det var fullt i Ludvika, men i Avesta fanns det plats. Då höll jag på att bryta ihop. Avesta!! Jag var redan ordentligt trött på att åka Falun fram och tillbaka varje dag. Samtidigt drog det ihop sig till stora trafikomläggningar i Faluns centrum och jag började fundera på hur jag nu skulle hitta rätt. Samma dag som omläggningarna skulle starta ringer de från rehab i Falun och talar om att B skulle få flytta över till Ludvika lasarett samma dag! Vilken lycka!

Det börjad bra och efter tre veckor kunde han gå med rullator och det blev tal om utskrivning. Men sen hände något. Följande skrev jag i förtvivlan på midsommarafton:

Skitmidsommar.

Alla fryser, klär på sig raggsockor och fleece och låtsas att midsommar är lika mysig som vanligt, åtminstone på fb. För mig är det perfekt, jag hade inte stått ut med sol och värme, små grodorna och lian lian lej.

Jag trodde att det gick åt rätt håll nu, att efter att sjukgymnasten, arbetsterapueten och B varit på hembesök på måndag, så skulle det bara ta ett par dagar till innan han var hemma igen på riktigt. Nu vet jag inte längre. Han var lite förvirrad igår och helsnurrig idag. Han tål inte att flyttas på. När förra rumskompisen skrevs ut flyttade de B till ett annat rum där han fick sängen närmast dörren, trängre och bökigare, inget bord och fåtölj längre, alldeles för ANNORLUNDA! Den nya rumskompisen har haft stroke, säger inte mycket, tar sin rullator och går ut och går vilse på avdelningen. Mesta tiden tillbringar han i sängen med att stirra på B och mig. B försvinner in i en annan värld. I natt hade han klättrat ur sängen, över sänggrindarna, tagit rullatorn och gått till matsalen där han ramlade. Som tur var bröt han ingenting. Han ringde halv nio i morse och undrade var jag var. När jag kom klockan tio som vanligt sov han och fortsatte med det tills han blev väckt till lunchen halv ett. Efter maten ville han sova igen, men jag körde runt med honom i rullstol på avdelningen varv efter varv för att hålla honom vaken.  Han får inte vända på dygnet igen.

Hur ska det nu gå på måndag? Om han är likadan då, hur ska de få med honom tillbaka? Och om han blir så här hemma, hur ska jag klara av honom? Tidigare när han var så här gick det över på 24 timmar men nu har det varit i två dagar.

Det blev inget hembesök på måndagen, det blev ny färd till Falun för höften hade hoppat ur led. Ny narkos och höften drogs rätt igen. Efter mycket tjat från mig, fick han åka tillbaka till Ludvika dagen efter. Så länge hade de lovat att hålla platsen åt honom.

Tillbaka på ruta ett. Trodde vi! Efter några dagar hade höften halkat ur led igen. Ny färd till Falun, ny operation och den här gången tog man bort protesen. Nu har B en s.k. slinkled, alltså ingen höft alls. Benet är flera centimeter kortare nu och än så länge kan B inte stå på benen.

Under den här tiden blev B mer och mer förvirrad, hallucinerade och såg gamla kompisar som varit död i flera år. Han ville ringa till mamma o.s.v. Vi, anhöriga och personal, antog att det berodde på allt som B gått igenom med narkos tre gånger m.m. Sen blev han mer och mer stel i kroppen och personalen förstod ingenting. Då började jag ana att det hade med B´s parkinsonmedicin att göra.

Den här historien började egentligen 15 maj när B fick en liten stroke s.k tia och fick åka till Falun även då. Han skrevs ut dagen efter och vi tog då upp frågan om B´s parkinsonmedicin och om den gjorde mer skada än nytta, då den orsakade besvärliga blodtrycksfall. Läkaren tyckte att vi kunde prova att minska medicinen genom en mycket långsam nedtrappning. Det är nämligen livsfarligt att sluta eller minska tvärt och ger då symptom som hallucinationer och muskelstelhet. Av detta syntes det inget i de journaler som rehab tagit del av, där stod endast den lägre dosen. Sjuksköterskan som jag pratade med om detta tog genast tag i det och jagade en jourläkare en hel söndag för att få börja trappa upp medicinen igen. Efter det vände det, stelheten och förvirringen försvann.

Den sista juli skrevs B ut och nu börjar vi så sakteliga vänja oss vid denna helt nya tillvaro. B kan fortfarande inte stå på benen, sitter i rullstol och får hjälp av hemtjänsten sex gånger varje dag att komma upp ur eller ner i sängen. Han är inte i skick att vara ensam och jag har beviljats sex timmar avlösning i vårdsysslan som det så vackert heter. I dag använde jag en och en halv timme till besök hos frissan. Det var välbehövligt!

Huset har bostadsanpassats - ut med badkaret, ramp till ytterdörren och några innerdörrar breddade. Vi tänker själva ordna så att altanen blir tillgänglig, det är ju där vi bor mer eller mindre på sommaren.

Så ser alltså livet ut för oss i dag. Om morgondagen vet vi ingenting. Ingenting alls..