Den här gången blev det ambulans!

B började visa tecken på att urinvägsinfektionen tänkte göra come back, så i tisdags ringde jag vårdcentralen och delgav sköterskan mina misstankar. Den här sköterskan tyckte, i motsats till den förra, inte att räckte med att jag kom med ett urinprov. Nej då, gubben skulle med, för det skulle tas prover och undersökas noga. Synd bara att hon inte talade om det för doktorn också, det där med att undersöka noga. Det var inte samma läkare som förra gången, hon var verkligen noga. Den här doktorn tyckte att jag var duktig på att köra rullstol (jag tog inte med mig dörrposten in till undersökningsrummet), sen frågade han B hur han mådde. "Inget vidare" blev svaret. Därefter tog doktorn röret med urinprovet och försvann i jakt på någon som kunde stoppa en provsticka i det. Det tog en bra stund, sen kom han glädjestrålande tillbaka och meddelade att det var ingen urinvägsinfektion den här gången, så nu kunde vi åka hem igen! Jag blev helt paff! Jag borde naturligtvis ha frågat om han inte skulle ta reda på vad det var för fel, B mådde ju inte bättre för att det inte var urinvägsinfektion, men jag kom av mig helt och ville bara därifrån.
En sköterska beställde sjuktransport och skrev ut intyget som behövs för resan. Det faxade (!) hon sen till Dalatrafik.
Det var fint väder, så vi parkerade oss utanför entrén i väntan på skjutsen. Då märkte jag att B sluddrade och pratade rapakalja. Jag övervägde om vi skulle gå tillbaka till vårdcentralen, men då kom sjuktransporten och vi åkte hem. Det kanske bara var ren utmattning, tänkte jag, men hemma fortsatte det på samma vis. B kunde inte heller träffa nästippen med pekfingret och då ringde jag 112. Det blev Falun direkt, skiktröntgen, ekg m.m. En liten stroke, en så kallad tia, blev diagnosen.
Om läkaren på vårdcentralen hade tagit sig tid att prata mer än tre ord med B, borde han ha upptäckt symptomen. Nu gick det ju bra, men hade det varit en massiv stroke hade väldigt viktig tid gått förlorad.
Nu är B hemma igen efter två dagars observation i Falun. Han är trött men klar i knoppen och taggad att äntligen få komma i gång med sjukgymnastik och träning.