Jag har under en längre tid haft några mystiska utslag som min husläkare inte fått bukt med. I dag var det dags att åka till hudkliniken på Falu lasarett för att expertisen skulle få ta en titt på prickarna. Klockan 13.00 skulle jag vara där och jag kom överens med hemtjänsten om avösning 11.30 - 15.30. Generöst med tid tyckte jag som brukar åka till Falun på en timme. I alla fall innan man gjorde alla trafikomläggningar i centrum...
I morse kollade jag noga med de som var här och fixade B´s morgondusch att det skulle komma någon för att lösa av mig. Jodå, det var de medvetna om och dessförinnan skulle det komma några kl. 11.00 och lägga B för ett par timmars vila före lunch. När klockan var 11.35 larmade jag och talade om att B hade ont och inte orkade sitta upp längre (det går en gräns vid ca två timmar) och att jag skulle ha avlösning. Det gick ytterligare tio minuter, sen kom det tre personer. Det hade blivit något missförstånd! Jag gav avbytaren mycket snabba instruktioner om lunch m.m. och sen drog jag iväg. Lite snålt med bensin hade jag, men det skulle nog räcka. Letade mig in bakvägen till lasarettet och hade tur och hittade en ledig P-plats. Där sparade jag några minuter! Steg in på hudkliniken med fem minuter till godo och fick komma in till doktorn på slaget ett.
Läkarbesöket tog en halvtimme och sen var det dags för apoteket för att hämta ut en salva som jag fått recept på. Salvan var slut, även i Ludvika vilket de kollade. Farmaceuten fick ringa doktorn som skrev ut ett nytt recept på en liknande salva. Minuterna tickade iväg. Jag hann i alla fall få i mig en sallad i cafeterian innan jag åkte hem igen. Tankade i Borlänge och sen kändes de sista milen lite lugnare. Jag kom hem med fem minuter till godo. Bengt sov sin eftermiddagslur och allt hade gått bra på hemmaplan och det var ju huvudsaken.
I går var det en miss i kommunikationen, inte mellan hemtjänsten och mig, utan mellan chefen och någon administratör. I dag var det något missförstånd personalgrupperna emellan. Jag undrar hur arbetsorganisationen ser ut egentligen? Det blir ganska jobbigt att vara tvungen att vara på tå hela tiden och tjata, kolla, larma och fråga. Känner mig som en riktig bitch ibland. Gång på gång får jag till exempel tala om att B inte orkar sitta i rullstolen mycket mer än två timmar. Jag har förståelse för att de tider vi kommit överens om är cirkatider, med undantag för min avlösning för då har jag tider att passa, men har de kommit tjugo minuter för tidigt för att hjälpa honom upp, så kan de ju inte komma tjugo minuter för sent för att lägga honom. Ska det vara så svårt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar