Dilemma

I måndags skrevs B ut från lasarettet och i tisdags morse ringde de från ögonkliniken i Falun och undrade om B kunde komma på undersökning kl.15.00 samma dag. De hade fått ett återbud och om vi inte kunde ta den tiden visste de inte när det skulle kunna bli. B sov fortfarande så jag hade ingen aning om hur dagsformen var. Givetvis skulle vi till Falun. Det finns i en ögonmottagning i Ludvika men där är det aldrig någon läkare. För att få lite betänketid tackade jag ja med förbehållet att vi kanske skulle avboka. Sköterskan som jag pratade med hade full förståelse och gav mig ett nummer att ringa i så fall.
Det är såna här gånger det känns som om jag inte räcker till. Hur ska jag kunna veta om det blir för jobbigt? Varför ska jag behöva avgöra det? B tycker att det är jättejobbigt med den här dimman som lägger sig framför ögonen ibland och vill verkligen träffa en ögonläkare. Han har ju väntat så länge bara på att få en remiss, men han vet ännu mindre än jag vad han orkar och inte orkar.
Jag var på väg att beställa sjukresan bara för att få en aning om hur lång tid det skulle ta. Då kom hemtjänsten för att ta upp B till frukosten och jag bad dem om råd. De är ju i alla fall undersköterskor och vana vid äldre människor. Jag fick medhåll i mina farhågor, de tyckte också att det verkade i jobbigaste laget. Den som till slut fällde avgörandet var B själv. Han ville inte gå upp alls!
Så det fick bli frukost på sängen. Sen skulle jag skynda mig att avboka, så att de skulle kunna ringa in en annan patient."Tryck ett för ditt, två för datt och tre för avbokning. Tryck personnummer och telefonnummer. Du kan också lämna ett meddelande efter pipet." Jag pratade in avbokningen och bad att de skulle bekräfta att det gått fram. "Vi ringer upp dig kl.13.00." Då skulle de knappast hinna ringa in någon, men jag orkade inte bry mig mer. Det kom ett samtal punktligt: "Du har ringt oss.." Hon som ringde visste inte varför och hade ingen susning om mitt ärende. Varför har de då alla dessa val?
När jag sen i lugn och ro tänkte över hur ett besök på ögonkliniken i Falun skulle gå till och jag kalkylerade med bästa tänkbara restid, inga väntetider, inga omvägar och en undersökning på ca en timme kom jag fram till fyra timmar. Till det kommer tid för hemtjänsten att ta upp B ur sängen och omvänt 2 x 30 minuter. Då är vi uppe i fem timmar i rullstol och då har vi ingen tid för någon lunch eller fika. No way! Det går bara inte. Och det är ändå ett önskescenario, i verkligheten pratar vi om flera timmar till. Nu ska jag kolla om han kan få liggande transport och det ska tydligen gå har jag läst mig till. Haken är bara att det är den besökta vårdgivaren som ska stå för kostnaden och som ska intyga behovet. I det här fallet har de ju ingen susning om behovet. Jag får kolla vidare, men det tar ju så mycket energi och jag undrar för hundrade gången hur gamlingar utan anhöriga klarar sig?