Det löste sig med svampplockningen i dag. För det första så spöregnade det och för det andra vaknade inte B förrän en ambulanssjuksköterska snubblade och ramlade ner i hans säng!
Jag tar det från början. B var extremt trött i dag, inte kontaktbar. Han ville bara sova, inte duscha, inte äta, inte dricka och inte ta sina mediciner. Lite feber hade han också. Jamen så skönt då att han numera är inskriven i hemsjukvården tänkte jag. T från hemtjänsten ringde upp hemsjukvården eftersom jag inte är betrodd att ringa dem själv. Jag måste gå via 1177 eller vårdcentralen har jag fått besked om, men trodde väl att hemtjänsten kunde ringa dem? Det visade sig att de inte heller var betrodda utan jag som anhörig skulle ringa 1177. Om man inte har någon anhörig då????
Hemtjänsten drog vidare och jag ringde 1177. "Nej, på dagtid ska du ringa vårdcentralen." Då bröt jag ihop, började gråta och frågade om hon skojade. Talade om i vilket skick B var och då tyckte hon att jag skulle ringa 112. Då var hon av med mig, men jag tyckte inte riktigt att det var läge för en ambulansutryckning. B har varit så här förut och kvicknat till senare på dagen. Jag ringde vårdcentralen och en sköterska ringde tillbaka en timme senare. Hon ringde i sin tur hemsjukvården och efter ytterligare en timme dök det faktiskt upp en livs levande sköterska. Hon var utrustad med ett par plaströr för urinprov eftersom jag hade framfört mina misstankar om urinvägsinfektion. Det går inte att få urinprov från en sovande man, så hon kunde inte göra så mycket mer. Hon lämnade rören och sitt telefonnummer i fall jag skulle lyckas senare. Då skulle hon kunna förpassa provet till labbet.
Jag väntade ett par timmar till. Ingen förändring. Då ringde jag 112 och snart kom två ambulansänglar som undersökte B och sa "Då kör vi honom till Falun". "Neeej, han är ju känd här, låg nyss inne på avd.3!" Då ringde P, hon som sen skulle ramla ner in Bs säng, och fick faktiskt ett löfte av doktor U att komma till jourmottagningen här i Ludvika. Det var då under förflyttningen mellan sängen och båren som P snubblade och ramlade ner i sängen. Då, för första gången i dag yttrade B sig. Han gav upp ett gapskratt! På vägen ut till ambulansen ville han ha något att dricka och jag började ana hur det här skulle sluta.
På jourmottagningen blev B snabbt omhändertagen. Prover togs och snart dök doktor U upp. Det var en riktigt trevlig doktor. Han konstaterade att alla prover var bra, inga tecken på någon infektion, lungorna lät bra o.s.v. Nu ville han bara se att B ville och kunde få i sig vätska för egen maskin. B drack några klunkar vatten och sen fanns det ingen anledning att stanna kvar på lasarettet. Transport hem beställdes, men alldeles innan den kom blev B kissnödig och åstadkom ett urinprov till sist. Som visade sig innehålla bakterier! Det som jag misstänkt och påtalat hela tiden. Som avskedspresent fick vi med oss två piller antibiotika och löfte om fler på apoteket i morgon.
Så åkte vi hem igen, B i sjuktransportbil och jag i egen bil. Jag larmade hemtjänsten att vi var på väg och så drog vi. Jag hade lite otur med rödljus och hamnade på efterkälken. Måtte inte hemtjänsten hinna före mig och gå in med sin nyckel, tänkte jag som hade satt på hemlarmet innan vi åkte till lasarettet. Jag hann precis!
Men ett sånt slöseri med sjukvårdens resurser. Att behöva larma 112 för en urinvägsinfektion. Varför kan inte hemsjukvården göra mer? Varför har de inte tillgång till läkare? En läkare som kan göra hembesök vid behov? Blir en läkare så mycket dyrare än en ambulans med två sjuksköterskor? Eller som i det här fallet, bara ta del av provsvar och skriva ut recept? Varför, varför, varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar