Jag är en bromskloss och glädjedödare

Vad gör man när mannen och man själv mer och mer lever i olika verkligheter? I dag hade jag avlösning på förmiddagen och när jag kommer hem får jag höra att B varit väldigt orolig hela tiden. Han hade åkt tåg, var han helt övertygad om, och tappat bort en portfölj innehållande 1500 kronor på stationen i Sala. Nu ville han att vi skulle åka dit och hämta portföljen och han var väldigt olycklig över de förlorade pengarna. Ja, vad gör man? Jag föreslog att vi (jag) skulle ringa och fråga om portföljen och pengarna hade hittats. Sagt och gjort, jag fejkade ett samtal som gick ut på att portföljen hittats med pengarna kvar. Nästa problem var att undvika en resa till Sala, alltså hade en truck kört över portföljen, så den var inget att ha längre. Pengarna skulle de sätta in på B´s konto.

Nu är det bara att hoppas på att det här är glömt i morgon och att B inte vill kolla sitt konto. I så fall får jag göra en omdisponering mellan kontona så det ser ut som om pengarna kommit in. Rent och skärt bedrägeri! Inte alls kul!

Då var det i alla fall temporärt ur världen när nästa problem dyker upp. B vill att vi ska åka ut och plocka svamp i morgon. "Jag kan sitta i bilen och läsa medan du plockar". Jag skulle vilja höra beställningscentralens svar när jag beställer färdtjänst till svampskogen och begär att de ska vänta där medan jag plockar svamp. Så menar naturligtvis inte B, han tror att han kan åka i vår bil. Det är då jag måste påminna honom om att det inte går, att rullstolen inte går in i bilen. Att han inte kommer in i bilen. Hans ögon då när det sjunker in och han är tillbaka i den bistra verkligheten. Jag vill inte vara den som måste säga "Det går inte". Jag vill inte vara den som måste ringa fejkade telefonsamtal. Gode Gud, låt det spöregna imorgon!