Hemma igen

I förrgår kom B hem igen, inte efter två dagar som jag först optimistiskt trodde. Nio dagar tog det. Nio dagar av rena bergochdalbanan. Pigg, förvirrad, ej kontaktbar, lite piggare, förvirrad ... Lågt blodvärde, men annars var alla värden bra. Efter några dagar med eget rum fick han flytta till ett rum för två. Någon annan patient hade större behov av eget rum. Det kan jag förstå, men B tål förflyttningar dåligt och efter det stängde han av och åt och drack inte på ett dygn. Någon medicin fick de inte i honom heller. Doktorn hade ett allvarligt samtal med mig angående konsekvenserna om han skulle fortsätta så. Det var inget roligt samtal.

Jag åkte hem som en zombie, såg allt som behövde göras hemma, dammsuga, rensa ogräs, vattna osv. Jag gjorde ingenting av detta. Då ringde telefonen, det var min vän M som hade varit i krokarna och plockat svamp och undrade om jag bjöd på en fika. Då kände jag att det fanns ingen jag hellre ville prata med just då. Hon har varit i ungefär samma situation och vet hur det känns. M kom, vi fikade, vi badade i poolen och vi pratade, pratade och pratade. Tack M!

B trotsade doktorns värsta scenario och piggnade till så sakteliga och i torsdags fick han komma hem. Jag hade fått hjälp att transportera hans rullstol till lasarettet för att arbetsterapeuten skulle få justera den lite, så han skulle få sittande transport hem. Transporten var beställd till kl. 14.00. Jag väntade hemma och B´s son höll honom sällskap på lasarettet. Färdtjänsten kom punktligt men doktorn var inte klar med papperen. Skicka dem med posten tyckte då en gammal postis. Nej, doktorn skulle prata också. Vi pratade med varandra på förmiddagen och hade det tillkommit något så finns det ju telefon. Ny transport beställdes och då fanns det ingen förrän 16.00. Som skulle bli 16.20 i praktiken. Då hade B åkt som en jojo mellan rullstolen och sängen några gånger. Tur att hans säng fanns kvar, för han orkar inte sitta uppe mer än lite drygt en timme i taget.

På fredagen sov han till kl.15.00 helt utmattad. Jag laddade för att ringa lasarettet och fråga vad de sysslade med, men samordningssjuksköterskan hann faktiskt ringa mig först. Sen ringde även doktorn. Nu har de skrivit in i B´s journal att om transporten kommer först så ska han åka. Papper och eventuella samtal kan man lösa sen. Jag öste nog ur mig en hel del frustration ...

Nu är i alla fall B inskriven i hemsjukvården, så när jag är orolig och vill ha en professionell bedömning kan jag ringa dit och någon kommer hem. Skönt!