Hemma igen

I förrgår kom B hem igen, inte efter två dagar som jag först optimistiskt trodde. Nio dagar tog det. Nio dagar av rena bergochdalbanan. Pigg, förvirrad, ej kontaktbar, lite piggare, förvirrad ... Lågt blodvärde, men annars var alla värden bra. Efter några dagar med eget rum fick han flytta till ett rum för två. Någon annan patient hade större behov av eget rum. Det kan jag förstå, men B tål förflyttningar dåligt och efter det stängde han av och åt och drack inte på ett dygn. Någon medicin fick de inte i honom heller. Doktorn hade ett allvarligt samtal med mig angående konsekvenserna om han skulle fortsätta så. Det var inget roligt samtal.

Jag åkte hem som en zombie, såg allt som behövde göras hemma, dammsuga, rensa ogräs, vattna osv. Jag gjorde ingenting av detta. Då ringde telefonen, det var min vän M som hade varit i krokarna och plockat svamp och undrade om jag bjöd på en fika. Då kände jag att det fanns ingen jag hellre ville prata med just då. Hon har varit i ungefär samma situation och vet hur det känns. M kom, vi fikade, vi badade i poolen och vi pratade, pratade och pratade. Tack M!

B trotsade doktorns värsta scenario och piggnade till så sakteliga och i torsdags fick han komma hem. Jag hade fått hjälp att transportera hans rullstol till lasarettet för att arbetsterapeuten skulle få justera den lite, så han skulle få sittande transport hem. Transporten var beställd till kl. 14.00. Jag väntade hemma och B´s son höll honom sällskap på lasarettet. Färdtjänsten kom punktligt men doktorn var inte klar med papperen. Skicka dem med posten tyckte då en gammal postis. Nej, doktorn skulle prata också. Vi pratade med varandra på förmiddagen och hade det tillkommit något så finns det ju telefon. Ny transport beställdes och då fanns det ingen förrän 16.00. Som skulle bli 16.20 i praktiken. Då hade B åkt som en jojo mellan rullstolen och sängen några gånger. Tur att hans säng fanns kvar, för han orkar inte sitta uppe mer än lite drygt en timme i taget.

På fredagen sov han till kl.15.00 helt utmattad. Jag laddade för att ringa lasarettet och fråga vad de sysslade med, men samordningssjuksköterskan hann faktiskt ringa mig först. Sen ringde även doktorn. Nu har de skrivit in i B´s journal att om transporten kommer först så ska han åka. Papper och eventuella samtal kan man lösa sen. Jag öste nog ur mig en hel del frustration ...

Nu är i alla fall B inskriven i hemsjukvården, så när jag är orolig och vill ha en professionell bedömning kan jag ringa dit och någon kommer hem. Skönt!

På lasarettet igen.

Så var det dags igen för några dagar på lasarettet. En sorts 1000-milaservice för B.

I lördags fyllde jag år och jag kan inte klaga på uppvaktandet. Massor av hälsningar på Facebook, några mail och många telefonsamtal. Bäst av allt ett samtal från 11-åriga barnbarnet som annars inte gillar att prata i telefon. B däremot valde att sova bort hela min födelsedag. Jag fick i honom lite juice och ett par piller av den viktigaste medicinen på eftermiddagen och på kvällen åt han lite gröt. Jag fick äta en massa kräftor och skåla med mig själv, men det gick bra det också.

På söndagen var B pigg igen och tur var det för då kom hans dotter och hennes tre barn på lunch. Vi hade väldigt trevligt och B var med i samtalet hela tiden. På måndagen kom grannarna över och grattade i efterskott. Nej, jag fyllde inte jämt, vi har så där trevligt ändå. Vi fikade och pratade, med B parkerad i sin solsäng på altanen. Efter en och en halv timme sa B att han var trött och bad gästerna gå. Det hade de full förståelse för.

Efter de utsvävningarna sov B i 26 timmar. Jag fick inte i honom varken mat, vätska eller mediciner. Först ringde jag hemsjukvården. "Är han inskriven hos oss" undrade sjuksystern som svarade. "Ingen aning. Dina kollegor har varit här och kollat och lagt om ett fult insektsbett tidigare i somras" svarade jag. Nehej, han var inte inskriven, vad nu det innebär. Vi kom överens om att jag skulle ringa 112. Dags att inse att jag alltid ska börja där. Jag ringde och strax kom de och en av ambulanssjuksköterskorna var en gammal bekant. Hon var en av dem som i november vägrade att köra B till Falun och såg till att han kom in i Ludvika. Allt kändes genast mycket bättre.

Efter bara ett par timmar på jourmottagningen var B inlagd på avdelning 3 där han är känd sen gammalt. Fortfarande sovandes! Han som avskyr kyla och skäller på hemtjänstpersonalen om tvättvattnet inte är varmt nog, reagerade inte ens när de tog EKG, trots suddandet med våt och kall gel mot huden.

I dag kom jag till avdelningen vid tiotiden och B sov fortfarande! Eller igen skulle det visa sig. Han hade ätit frukost. Han vaknade till när sjukgymnasten C kom, ännu en gammal bekant. Hon har kämpat mycket med B, först på lasarettet och sen hemma innan det var dags att lämna över till kommunens sjukgymnast i november. Någon sådan har vi inte sett röken av ... C påpekade i alla fall att hon inte sett något inlägg på den här bloggen på länge, så det här är till dig C. Vi saknar dig grymt!

Jag åkte hem, åt lunch, klippte gräset, plockade hallon och tog ett dopp i poolen innan jag åkte tillbaka till lasarettet. Då satt B upp i rullstol och åt middag med god aptit! Han tog också tacksamt emot min medhavda dessert, nyplockade hallon med sprutgrädde. Därefter kaffe med mandelkubb. Jag tror inte han blir kvar så länge den här gången.

Nu återstår en del nya prover och svar på redan tagna. Så här långt ser det mesta bra ut, förutom ett lågt blodvärde. Hemgång redan i morgon eller senast i övermorgon tror jag.