Så var det dags igen för några dagar på lasarettet. En sorts 1000-milaservice för B.
I lördags fyllde jag år och jag kan inte klaga på uppvaktandet. Massor av hälsningar på Facebook, några mail och många telefonsamtal. Bäst av allt ett samtal från 11-åriga barnbarnet som annars inte gillar att prata i telefon. B däremot valde att sova bort hela min födelsedag. Jag fick i honom lite juice och ett par piller av den viktigaste medicinen på eftermiddagen och på kvällen åt han lite gröt. Jag fick äta en massa kräftor och skåla med mig själv, men det gick bra det också.
På söndagen var B pigg igen och tur var det för då kom hans dotter och hennes tre barn på lunch. Vi hade väldigt trevligt och B var med i samtalet hela tiden. På måndagen kom grannarna över och grattade i efterskott. Nej, jag fyllde inte jämt, vi har så där trevligt ändå. Vi fikade och pratade, med B parkerad i sin solsäng på altanen. Efter en och en halv timme sa B att han var trött och bad gästerna gå. Det hade de full förståelse för.
Efter de utsvävningarna sov B i 26 timmar. Jag fick inte i honom varken mat, vätska eller mediciner. Först ringde jag hemsjukvården. "Är han inskriven hos oss" undrade sjuksystern som svarade. "Ingen aning. Dina kollegor har varit här och kollat och lagt om ett fult insektsbett tidigare i somras" svarade jag. Nehej, han var inte inskriven, vad nu det innebär. Vi kom överens om att jag skulle ringa 112. Dags att inse att jag alltid ska börja där. Jag ringde och strax kom de och en av ambulanssjuksköterskorna var en gammal bekant. Hon var en av dem som i november vägrade att köra B till Falun och såg till att han kom in i Ludvika. Allt kändes genast mycket bättre.
Efter bara ett par timmar på jourmottagningen var B inlagd på avdelning 3 där han är känd sen gammalt. Fortfarande sovandes! Han som avskyr kyla och skäller på hemtjänstpersonalen om tvättvattnet inte är varmt nog, reagerade inte ens när de tog EKG, trots suddandet med våt och kall gel mot huden.
I dag kom jag till avdelningen vid tiotiden och B sov fortfarande! Eller igen skulle det visa sig. Han hade ätit frukost. Han vaknade till när sjukgymnasten C kom, ännu en gammal bekant. Hon har kämpat mycket med B, först på lasarettet och sen hemma innan det var dags att lämna över till kommunens sjukgymnast i november. Någon sådan har vi inte sett röken av ... C påpekade i alla fall att hon inte sett något inlägg på den här bloggen på länge, så det här är till dig C. Vi saknar dig grymt!
Jag åkte hem, åt lunch, klippte gräset, plockade hallon och tog ett dopp i poolen innan jag åkte tillbaka till lasarettet. Då satt B upp i rullstol och åt middag med god aptit! Han tog också tacksamt emot min medhavda dessert, nyplockade hallon med sprutgrädde. Därefter kaffe med mandelkubb. Jag tror inte han blir kvar så länge den här gången.
Nu återstår en del nya prover och svar på redan tagna. Så här långt ser det mesta bra ut, förutom ett lågt blodvärde. Hemgång redan i morgon eller senast i övermorgon tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar