I onsdags gjorde vi en utflykt till vårdcentralen för B behövde spola öronen. Jag hade funderat på att fråga hemsjukvården om de kunde komma och fixa det, men tänkte att det kunde vara trevligt med en utflykt också. Ett test också på hur B skulle orka. Vi kan ju inte bara sitta hemma och försöka undvika att han blir trött. Eller så är det just det vi ska göra?
Jag brukar ha åsikter om hur färdtjänsten fungerar, men den här gången var det jag själv som höll på att trassla till det. Först ringde jag vårdcentralen och fick en tid för öronen, sen ringde jag frissan och fick tid för en välbehövlig klippning av mitt hårsvall och därefter ringde jag beställningscentralen och beställde resan till vårdcentralen. Det var bara det att jag mentalt var kvar hos frissan och beställde resan dit! Som tur var kom jag på misstaget i tid och kunde rätta till det. Det jag inte rättade till var att jag hade tagit till lite nätt med tid. Man beställer vilken tid man ska vara framme så planeras resan efter det och jag hade inte lagt på tid varken för att anmäla oss i receptionen eller för gångtid inne på lasarettet.
Färdtjänsten kom exakt på utlovad tid men sen krånglade det när chauffören skulle spänna fast rullstolen. När vi sen rullade i väg bad jag en tyst bön att vi inte skulle plocka upp någon mer resenär efter vägen och jag blev bönhörd. Vi åkte raka vägen, det var ingen kö till receptionen och vi kom fram till distriktssköterskemottagningen punktligt. B blev omhändertagen direkt och blev renspolad i en halvtimme. Hörselgångarna är som nya och jag behöver inte skrika längre. Skönt för oss båda!
Nu hade vi en halvtimme på oss innan hemresan. Lagom tid för en fika. Vi var lika punktliga nu för vi kom fram till cafeterian exakt på minuten för stängning! Fika fick vi göra hemma och lika bra var det för bilen kom tio minuter för tidigt. Vi hade samma tur igen och fick åka direkt hem utan omvägar. Nu var B riktigt trött, men hemtjänsten kom direkt och hjälpte honom i säng.
Eftermiddagsfikat somnade han ifrån, men sen på kvällen var han hysteriskt trött och gick upp i varv så till slut fick han en insomningstablett för att kunna somna. Då är frågan om en utflykt är värd att han blir så väldigt trött? Är det bäst att allt får gå i sin vanliga lugna lunk här hemma? Själv har han ganska dimmiga begrepp om vad han kan och orkar, så det är jag som måste fatta besluten. Hur ska man veta vad som är bäst i olika situationer? Jag brukar rådgöra med hemtjänstpersonalen. De som varit med från början för tio månader sedan, känner B ganska väl nu och de har erfarenhet av gamlingar. Vilken tur att vi har dem!
I går, torsdag, ringde en kvinna och ville veta hur vi tyckte att färdtjänsten fungerar. Härligt tänkte jag, nu ska de få veta! Alla frågor gällde senaste resan som gått klockrent. Synd att hon inte ringde efter den resan som tog 50 minuter hemifrån till lasarettet. Med egen bil kör jag sträckan på tio minuter ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar