Vem vill jobba i hemtjänsten?

När B låg på lasarettet nyligen och jag pratade med samordningssjuksköterskan inför B´s hemgång, berömde jag hemtjänsten för att den fungerar bra. Även om det dyker upp en hel del vikarier så kommer de alltid tillsammans med någon som är van. Aldrig två nya.

Sen dess har det hänt en del. I torsdags efter nattningen av B berättade en av tjejerna med gråten i halsen att hon fått sparken och jobbar sista dagen på måndag. Fått sparken, inte uppsagd. Som vikarie har man ingen uppsägningstid. Varför det då? Vad har hon gjort för fel? Har hon misskött sitt arbete, har hon varit otrevlig mot sina vårdtagare? Nej, hon har jobbat för länge som vikarie, så arbetsgivaren riskerar att bli tvungen att ge denna kompetenta, duktiga tjej fast anställning. Hu så hemskt, fast anställd personal, de kan man ju inte göra som man vill med. Att hon vid sidan av jobbet läser till undersköterska och blir färdig till jul spelar ingen roll. Att undersköterskor är en bristvara har man ingen tanke på, ingen som helst framförhållning.

Fredag morgon är hon här igen och hjälper B med morgonbestyren, omtänksam som vanligt och skojar med honom trots att hon har haft en sömnlös natt. Det kallar jag arbetsmoral!

I kväll kom nästa smäll. Då kom L, glada, roliga L och tackade för den här tiden. Hon har också fått sparken. Hon har 17 års erfarenhet av hemtjänsten sen tidigare, sen var hon egen företagare i tio år och nu har hon jobbat i hemtjänsten igen, tillräckligt länge för att riskera fast anställning.

Man tar hellre in nya vikarier som de fast anställda (och även de vikarier som ännu inte fått sparken) ska lära upp. Sen brottas man med hög sjukfrånvaro! Någonting är fundamentalt fel och helt sjukt. Det drabbar den fast anställda personalen. Det drabbar vårdtagarna. Det drabbar anhörigvårdarna. Det räcker nu!

Tillsammans med L i kväll jobbade E som läser till undersköterska. Vi uppmanade honom att inte stanna där utan fortsätta plugga till läkare. Bli hjärnkirurg och lobotomera ledningen för hemtjänsten!