Skillnad på här eller där

På sista tiden har jag funderat mer och mer på skillnaden mellan att bo hemma med hemtjänst eller att bo på ett äldreboende. Inte för att jag funderar för B´s räkning, vi har valt att han ska bo hemma och så vill vi ha det. Vi bor bra i en källarlös enplansvilla, inga trappor varken inne eller ute. Hemtjänsten kommer sex gånger om dagen och hjälper till så att B kommer upp till frukost, lunch och middag. Han får hjälp med dusch och toabesök. Hemtjänstpersonalen är kompetenta, hjälpsamma, flexibla, trevliga, roliga etc. så vad är det jag funderar på?

Min mamma bodde först på ett äldreboende flera år och sedan på ett demensboende de sista månaderna av sitt liv så jag har att jämföra med.

Här är några saker som kan vara bra att veta för den som är i valet och kvalet. Gäller för rullstolsbunden vårdtagare i de flesta fallen:

Bostadsanpassning. Säg adjö till badkaret, nu är det dusch som gäller. Draperi får du skaffa själv. Dörröppningar som är för smala fixas med billigaste alternativet och tur är väl det eftersom det tar ca en månad innan dörrposten är avskavd. Då får du veta att det finns skydd att sätta på. Säg adjö till mattor och skrymmande möbler. Fixa plats för tossor (återkommer till dem), diverse hygienartiklar, plastförkläden, engångshandskar m.m.

Nästa ny dörrpost

Sopsortering. Om du inte redan är en jäkel på att sortera dina sopor så blir du. Din soptunna kommer att fyllas med de tidigare nämnda plasttossorna (de där blå som tandläkaren också tillhandahåller). I vårt fall 6 besök per dygn x 2 personal x 2 fötter = 24 tossor x 14 dagar= 336 tossor. Eventuella besök av nattpatrullen oräknat. Plus lika många plasthandskar och några plastförkläden ...

Telefon. Det här är lite olika från kommun till kommun men här loggar personalen in och ut sig med vårdtagarens telefon. Tolv samtal per dygn. Då är det idé att kolla vad man har för abonnemang. I vårt fall kostade det nästan ett par hundra i månaden innan jag bytte abonnemang till ett med fast månadskostnad.

Egen tid. Jag fick sex timmars "avlösning i vårdsysslan" i veckan till att börja med. Efter tre månader gjordes en utvärdering och jag fick höjt till tio timmar. Då återstår 158 timmars jour i veckan. Det kan vara bra att veta om man är i en valsituation, men riktigt vilka begränsningar det innebär fattar man inte förrän man är där.

Sjukvård. Nu kommer vi till det som är riktigt jobbigt. När mamma bodde på äldreboende fanns det en sjuksköterska i huset. Hon tittade till de som personalen tyckte behövde det, tog prover m.m. Och inte minst, hon fanns där när man hade funderingar, man kunde gå till henne och gråta när man behövde det. Det fanns en läkare som gick rond en gång i veckan och tittade till de som behövde det. Jag har kollat med hemsjukvården vad de göra för oss. Dela medicin - sköter jag själv, lägga om sår - har vi inga för närvarande, ta prover inför läkarbesök - ja tack, bedömma om det är dags att åka till lasarettet - nej, då får man ringa först 1177 sen 112 och då kommer ambulansen med två änglar som gör bedömningen och ibland åker vi till lasarettet och ibland kommer vi fram till att B har det bäst där han är. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Jag har inte utbildning för det här, men jag lär mig och jag frågar och jag googlar Och jag tänker på kvinnan som jag träffade på en anhörigträff. Hennes man bodde på demensboende och jag frågade om han hade varit på avlastning innan han kom dit. "Nej, det gick inte de första 20 åren, så länge som han kände igen mig" svarade hon. Jag tänker ofta på henne.

Falun tur och retur. Igen!

B ligger på lasarettet i Ludvika sedan natten till onsdag. Där blev han inlagd kl. 01.30 och vägen dit var minst sagt lång och krånglig. Det hela började med att B blivit tröttare och tröttare sista tiden. Vi besökte vårdcentralen i torsdags för han hade andra symtom som kunde tyda på magsår. Nu var det inte så, men man kunde konstatera att blodvärdet var väldigt lågt. Med det beskedet åkte vi hem igen med uppmaningen att höra av oss igen om han blev sämre. Det blev han på tisdagen och jag fick inte i honom varken medicin eller vätska. Jag ringde vårdcentralen som tyckte att det var läge att ringa 112.

Sagt och gjort, ambulansen kom med två änglar som känner B sen tidigare. Då piggnade B till och ville komma upp och äta lunch! Ambulansen åkte och hemtjänsten kom. Maten sköt B åt sidan men petade i sig lite äppelmos. Sen var han helt slut och hemtjänsten kom och stoppade honom i sängen igen. De tyckte precis som jag att han verkade vara i riktigt dålig form, så jag ringde efter ambulansen igen och samma änglar kom tillbaka. Deras bedömning var att det var dags att komma in på lasarettet i Ludvika igen och eftersom han är "känd" där skulle det vara rakspår in. Icke sa Nicke!
Man måste skrivas in via jourmottagningen och där sa de att det var fullt i Ludvika, så det var bara att åka vidare till akuten i Falun! Ambulansänglarna har tidigare berättat att på jourmottagningen befattar man sig helst inte med patienter som kommer in med ambulans. Helst ska man komma för egen maskin eller möjligen sjuktransport.

Samma sak sa sjuksköterskan som tog hand om B i Falun.  Där var det massor med patienter på akuten så vi fick vänta och vänta och vänta i sex och en halv timme. Läkaren som till slut undersökte B talade om att det fanns plats i Ludvika så vid midnatt fick han sjuktransport tillbaka. Jag hade tagit egen bil till Falun i fall att han hade blivit inlagd där. Jag kan säga att jag var ingen bra bilförare på hemresan!

B kom in på jourmottagningen i Ludvika och vände kl. 16.00 och låg alltså på hård brits, i ambulansen och i undersökningsrummet, till klockan två på natten, alltså tio timmar, innan han kom ner i en riktig säng. Han är 88 år gammal, har parkinsson, diabetes, stroke och flera tior i bagaget. Han är i riskzonen för att få trycksår och ska helst ligga på luftmadrass. Behöver jag nämna att han blev inte friskare av den här utflykten?

B låg på lasarettet i Ludvika två månader i somras för sin brutna höft, på samma avdelning som han ligger nu. Under den tiden hände det aldrig, vad jag kan minnas, att någon blev utskriven efter klockan fyra på eftermiddagen. På lasarettet i Falun fick de beskedet att det fanns plats halv åtta. Så vad håller de på med på jourmottagningen? Kollar de beläggningen på förmiddagen och sen bryr man sig inte mer? Jag vet inte men sjukt är det! Förutom att de misshandlar en skör patient, belastar de akuten i Falun i onödan och uppehåller en ambulans som kanske hade behövts bättre till någon annan.

Åter denna färdtjänst

Dagens glada nyhet är att vi slagit i taket för högkostnadsskyddet för sjukresor. Efter betalade 2000:- inom en tolvmånaders period åker vi gratis till och från vårdinrättningar. Vi har ungefär ett halvår kvar att åka fritt. Tack för det! Gäller dock inte färdtjänst men den kostar bara 40:- för oss båda, så det är inget att klaga på.

Klaga måste man ju ändå och i dag fick vi anledning igen. B skulle besöka vårdcentralen och ditresan gick smärtfritt. Vi hade en halvtimme tillgodo när vi kommit fram och anmält oss i receptionen. Det var skönt med lite marginal eftersom lasarettet är under ombyggnad och vi fick gå långa omvägar innan vi var framme hos vårdcentralens jourmottagning. OBS inte att förväxla med lasarettets jourmottagning! Det är inte så lite lurigt just nu, men det klarnar väl när bygget är klart.

Jag hade ingen aning om hur lång tid besöket som var inplanerat till kl.13.30 skulle ta, så jag drog till med hemresa en timme senare. Då fick vi en resa 14.55 och det var väl inte så farligt eller det hade inte varit så farligt om det hade kommit en buss då! Det gjorde det inte ... Eller rättare sagt, det kom en och lämnade av en dam i rullstol men den bilen fick vi inte åka med. "Jag har annat för mig" sa den chauffören och drog i väg. Det blåste iskallt och duggregnade så vi gick in igen. Tur var väl det, femton minuter senare hade det fortfarande inte kommit någon. Jag ringde beställningscentralen. "Oj då! Det måste jag kolla" säger kvinnan som svarade och återkommer med beskedet att chauffören i "vår" buss påstod att det inte hade funnits någon där 14.55. Undrar vid vilket lasarett han hade varit? Vi hade full uppsikt hela tiden. Dessutom ska han gå in och kolla. Vi fick en ny resa inbokad till 15.55. Som tur var hade jag packat med mig B´s medicin, vatten, äpple och en chokladkaka. Lasarettets cafeteria stängde 14.00 ...

Tjugo minuter före utsatt tid dyker det upp en sjuktransport. "Kan han ha varit så snabb?" tänker jag och går ut och kollar. Nej, han ska hämta en dam som bor bara 700 meter från oss visar det sig. Chauffören är mycket vänlig, men han får inte ta oss med utan vidare. Jag ringer beställningcentralen och frågar men det är helt omöjligt. De har lagt in en annan beställning åt oss och den går inte att avboka. Vi får snällt invänta vår buss som kommer tio minuter senare. Innan vi till slut åker hör jag hur damen som kom 15.55 och nu har klarat av sitt läkarbesök, beställer hemresa och får den 45 minuter senare. På hemvägen passerar vi Ludvika taxistation och där står fem lediga färdtjänst/sjuktransportfordon.

Avlösning i vårdsysslan

Avlösning i vårdsysslan - så heter det när man får permis. Jag är beviljad tio timmar i veckan, då det kommer hem någon från hemtjänsten som håller B sällskap. Vem som kommer vet jag aldrig i förväg. Har jag tur är det någon som har varit här förut och kan rutinerna. Någon som vet var kaffemuggarna står och att bulle eller muffins betyder mandelkubb. Med lite otur är det någon ny och första kvarten går åt till instruktioner.

Jag har lagt ut nio timmar som fasta tider, tre timmar vardera måndag, onsdag och fredag. Sen kan jag ändra när det är något särskilt jag vill göra. Förra veckan blev det miss både onsdag och fredag. Jag fick ringa och efterlysa min avbytare och så småningom dök det upp någon. Då hade jag ingen tid att passa så det gick bra, men det blir ju ganska trist och oroligt de gånger jag har bestämt något. Jag får hålla på och fråga de som kommer på morgonen för att hjälpa B med morgonbestyren -"Vet ni om jag får någon avlösning i dag?" Så himla tjatigt!

Det här går väl an, det är när jag vill göra något särskilt och behöver ändra tiden som det börjar bli jobbigt. Jag får ringa enhetschefen och be om ledigt. Nu börjar jag känna mer och mer att det här är helt uppåt väggarna fel. Helt fel från början. Det borde vara så att när man har vårdplaneringen inför hemgång från lasarettet och man har kommit fram till att B ska bo hemma, då ska biståndshandläggaren inte bestämma hur mycket avlösning jag ska få. Nej, då ska hon fråga hur mycket jag kan ställa upp! Sen kan man börja fundera på hur det ska fungera.

I dag ringde jag för att få tid på tisdag för att kunna vara med på ett årsmöte i Borlänge. Jag ska avgå som ordförande (Ett av de föreningsuppdrag jag har fått avsäga mig.) och det vore trevligt att få bli avtackad och få äta lunch med trevliga före detta kollegor. Det lät som om det ska gå bra även om jag drar över veckotiden med en timme. Fattas bara med förra veckan i färskt minne! Det är bara att hålla tummarna för att det ska fungera. Säkert vet man aldrig.

Stenkoll på personalen

Här rullar det på som vanligt med bra dagar och mindre bra dagar. Livet är som en bergochdalbana. I dag är B lite rosslig, småförkyld och trött. I förrgår hade han en tid hos tandhygienisten, men jag ringde återbud efter att ha gjort en tidskalkyl angående den utflykten. Med färdtjänst dit och hem, undersökning och väntetider hade det blivit en nätt liten utflykt på tre timmar. Det kändes inte som om det var värt det. Vi får höra av oss om det händer något akut.

Däremot var vi till ögonmottagningen på Ludvika lasarett förra tisdagen. Efter att ha tackat nej till två tider i Falun fick vi slå till när B äntligen fick en tid på hemmaplan. Han har ju länge klagat på att han ser dimmigt ibland. Klockan tio skulle vi vara där och det var ju i tidigaste laget, men som sagt, det var tredje gången gillt. Vi hade färdtjänst, eller rättare sagt sjuktransport (samma bil men 60 kronor dyrare), kl. 9.15 så vi fick gå upp en timme tidigare än vanligt. Den morgonen ville B inte gå upp alls, var trött, trött, trött. Jag var beredd att ge upp hela projektet, men hemtjänsten fick upp honom till slut och han fick i sig lite frukost.

På mottagningen fick han först träffa en sköterska som ville att han skulle läsa bokstäverna på tavlan. B öppnade inte ögonen överhuvudtaget. Sköterskan gav upp, men lyckades i alla fall droppa i ögondroppar. Sen var det dags för ögonläkaren att träffa B som då öppnade ögonen en aning. Där skulle han placera hakan i en metallställning och titta in i en anordning där doktorn kunde titta från andra hållet på B´s ögon. Det var inte det lättaste sittande i rullstol att komma nog nära. Jag fick trycka på ordentligt bakifrån för att hakan skulle hamna där den skulle. Doktorn tittade och konstaterade att B hade lite efterstarr men inte nog mycket för en operation. Dimmigheten hade inte med ögonen att göra utan hörde nog samman med B`s Parkinson. Precis vad jag trott hela tiden men nu hade vi läkarord på det. Dagen efter hade B inget minne alls av att vi hade varit där ...

Det har ju rapporterats i media de senaste dagarna om att läkare och sjuksköterskor får allt mindre tid för patienterna på grund av all administration. En läkare använder bara 35% av sin arbetstid till patienterna! I dag berättade hemtjänstpersonalen att nu ska de inte bara logga in och ut hos vårdtagaren. De ska dessutom logga in och ut ur bilarna. Man får ju hoppas att det blir någon tid över för vårdtagarna mellan alla in och utloggningar! Undrar hur T rapporterade den extra tid det tog henne att åla in i och ut ur den bil som hade trasig framdörr på förarsidan?

Ny rullstol

Nu med helgerna överstökade blir det tid att tänka på att få vardagen att fungera på bästa sätt. Jag tänkte tillbaka lite och konstaterade att det var ett bra tag sedan landstingets arbetsterapeut skickade en så kallad vårdbegäran till kommunen angående en ny rullstol till B. I nuläget har han två men ingen av dem är riktigt bra. Den ena, den första som han fick redan i somras på lasarettet, är en "passiv" rullstol som man bara sitter still i. Den går att fälla så att man kan vila i den också. Rullstol nummer två är "aktiv" och den är lätt att rulla omkring i själv. Nackdelen är att man kan bara sitta helt upprätt i den, det finns inte ens nackstöd att luta sig mot och B orkar bara sitta i den 45 minuter i taget. Då borde de här båda stolarna komplettera varandra (bortsett från att han sitter som en ostkrok i den passiva) och det skulle de göra om han eller vi kunde flytta honom själva mellan stolarna men det går ju inte. Vi måste ha hjälp med det av två personer från hemtjänsten och de kommer ungefär varannan timme. Dessutom blev den "aktiva" stolen väl tight, det hade aldrig gått att få på ett ytterplagg i den.

Lösningen som som vi kom fram till redan i november, är en stol som är ett mellanting. Smidig att rulla själv men försedd med nackstöd och så är den fällbar. Bingo! I dag bestämde jag mig för att kolla läget på rullstolsfronten och ringde kommunens arbetsterapeut M. "Ja, det papperet har jag här i en hög. Jag kan komma förbi efter lunchen mellan 13.15 och 13.30." Bingo igen! "Passar bra, B får hjälp att komma upp vid 13-tiden." svarade jag. M och hemtjänsten kom alla tre 13.30. Hemtjänsten hade haft ett par larm och blivit försenade. B sov som en stock och ville varken ha lunch eller måttas för någon rullstol. Han bara grymtade och sov vidare. Hemtjänsten gav upp och for vidare. M löste det hela med att ta mått på de två befintliga stolarna och ta ett medelvärde. Det blir säkert bra! Sen fick hon se att vi har ett växthus, så då pratade vi odlingar i tio minuter.

B vaknade 14.10 och var hungrig så det var bara att larma så hemtjänsten kom tillbaka och lunchen kunde serveras en och en halv timme senare än vanligt.

Helgbemanning

Då är julen över och den blev bra mycket bättre än jag hade befarat. Någon "Fanny och Alexander-jul" var inte att tänka på, men det blev väldigt mysigt att ta firandet i småportioner och träffa nära och kära några i taget. Nyår passerade tämligen obemärkt, men vi har inte gjort så stort väsen av det på senare år, så det var ingen större skillnad.
Egentligen är det ingen större skillnad på helg och vardag numera. Det vi märker är när hemtjänsten har helgbemanning vilket de har på helgaftnar och röda dagar. Då finns det nämligen ingen tid för dusch. B har hjälp med dusch tisdag och torsdag. Bara det är ju tämligen snedfördelat, men det var vad som fanns när han kom in i vårdsvängen. Glöm att hjälpen ska utgå från vårdtagarens behov som det så vackert heter. Nu, i skrivande stund, slår det mig att vi kanske kan få stå i kö för måndag eller fredag i stället? Om någon måndags- eller fredagsduschare kilar vidare, kanske B kunde få en bättre fördelning på rengöringen? Den enes död, den andres dusch höll jag på att skriva...
Först föll juldagen (en torsdag) bort, sen nyårsdagen (också torsdag) och nu är tisdagsduschen i fara. Då är det trettondagsafton. Senast B duschade var tisdag 30 december, så om man inte sätter in en extra resurs så blir nästa gång torsdag 8 januari.
Nu låter det här väldigt snuskigt men de tvättar i alla fall B i sängen vilket han är måttligt road av. I synnerhet om de har för kallt vatten. Skållhett ska det vara! Jag förstår honom så väl. Tänka sig att i stället för dusch bli tvättad med tvättlapp, liggandes i sängen. Hårtvätt blir det ju inte tal om t.ex.
Det slår mig nu att det är i alla fall helt OK att klaga på dagens äldreomsorg. Det är ingen brist på kritik inom det området. Det jag beskrev är ju en liten bagatell egentligen. Det är ingen som begär längre att dagens gamlingar (och deras anhöriga) ska tiga och vara tacksamma. Hoppas att vi kommer dithän i flyktingdebatten också snart. Bara helt apropå alltså.