Nu med helgerna överstökade blir det tid att tänka på att få vardagen att fungera på bästa sätt. Jag tänkte tillbaka lite och konstaterade att det var ett bra tag sedan landstingets arbetsterapeut skickade en så kallad vårdbegäran till kommunen angående en ny rullstol till B. I nuläget har han två men ingen av dem är riktigt bra. Den ena, den första som han fick redan i somras på lasarettet, är en "passiv" rullstol som man bara sitter still i. Den går att fälla så att man kan vila i den också. Rullstol nummer två är "aktiv" och den är lätt att rulla omkring i själv. Nackdelen är att man kan bara sitta helt upprätt i den, det finns inte ens nackstöd att luta sig mot och B orkar bara sitta i den 45 minuter i taget. Då borde de här båda stolarna komplettera varandra (bortsett från att han sitter som en ostkrok i den passiva) och det skulle de göra om han eller vi kunde flytta honom själva mellan stolarna men det går ju inte. Vi måste ha hjälp med det av två personer från hemtjänsten och de kommer ungefär varannan timme. Dessutom blev den "aktiva" stolen väl tight, det hade aldrig gått att få på ett ytterplagg i den.
Lösningen som som vi kom fram till redan i november, är en stol som är ett mellanting. Smidig att rulla själv men försedd med nackstöd och så är den fällbar. Bingo! I dag bestämde jag mig för att kolla läget på rullstolsfronten och ringde kommunens arbetsterapeut M. "Ja, det papperet har jag här i en hög. Jag kan komma förbi efter lunchen mellan 13.15 och 13.30." Bingo igen! "Passar bra, B får hjälp att komma upp vid 13-tiden." svarade jag. M och hemtjänsten kom alla tre 13.30. Hemtjänsten hade haft ett par larm och blivit försenade. B sov som en stock och ville varken ha lunch eller måttas för någon rullstol. Han bara grymtade och sov vidare. Hemtjänsten gav upp och for vidare. M löste det hela med att ta mått på de två befintliga stolarna och ta ett medelvärde. Det blir säkert bra! Sen fick hon se att vi har ett växthus, så då pratade vi odlingar i tio minuter.
B vaknade 14.10 och var hungrig så det var bara att larma så hemtjänsten kom tillbaka och lunchen kunde serveras en och en halv timme senare än vanligt.
tisdag 13 januari 2015
söndag 4 januari 2015
Helgbemanning
Då är julen över och den blev bra mycket bättre än jag hade befarat. Någon "Fanny och Alexander-jul" var inte att tänka på, men det blev väldigt mysigt att ta firandet i småportioner och träffa nära och kära några i taget. Nyår passerade tämligen obemärkt, men vi har inte gjort så stort väsen av det på senare år, så det var ingen större skillnad.
Egentligen är det ingen större skillnad på helg och vardag numera. Det vi märker är när hemtjänsten har helgbemanning vilket de har på helgaftnar och röda dagar. Då finns det nämligen ingen tid för dusch. B har hjälp med dusch tisdag och torsdag. Bara det är ju tämligen snedfördelat, men det var vad som fanns när han kom in i vårdsvängen. Glöm att hjälpen ska utgå från vårdtagarens behov som det så vackert heter. Nu, i skrivande stund, slår det mig att vi kanske kan få stå i kö för måndag eller fredag i stället? Om någon måndags- eller fredagsduschare kilar vidare, kanske B kunde få en bättre fördelning på rengöringen? Den enes död, den andres dusch höll jag på att skriva...
Först föll juldagen (en torsdag) bort, sen nyårsdagen (också torsdag) och nu är tisdagsduschen i fara. Då är det trettondagsafton. Senast B duschade var tisdag 30 december, så om man inte sätter in en extra resurs så blir nästa gång torsdag 8 januari.
Nu låter det här väldigt snuskigt men de tvättar i alla fall B i sängen vilket han är måttligt road av. I synnerhet om de har för kallt vatten. Skållhett ska det vara! Jag förstår honom så väl. Tänka sig att i stället för dusch bli tvättad med tvättlapp, liggandes i sängen. Hårtvätt blir det ju inte tal om t.ex.
Det slår mig nu att det är i alla fall helt OK att klaga på dagens äldreomsorg. Det är ingen brist på kritik inom det området. Det jag beskrev är ju en liten bagatell egentligen. Det är ingen som begär längre att dagens gamlingar (och deras anhöriga) ska tiga och vara tacksamma. Hoppas att vi kommer dithän i flyktingdebatten också snart. Bara helt apropå alltså.
Egentligen är det ingen större skillnad på helg och vardag numera. Det vi märker är när hemtjänsten har helgbemanning vilket de har på helgaftnar och röda dagar. Då finns det nämligen ingen tid för dusch. B har hjälp med dusch tisdag och torsdag. Bara det är ju tämligen snedfördelat, men det var vad som fanns när han kom in i vårdsvängen. Glöm att hjälpen ska utgå från vårdtagarens behov som det så vackert heter. Nu, i skrivande stund, slår det mig att vi kanske kan få stå i kö för måndag eller fredag i stället? Om någon måndags- eller fredagsduschare kilar vidare, kanske B kunde få en bättre fördelning på rengöringen? Den enes död, den andres dusch höll jag på att skriva...
Först föll juldagen (en torsdag) bort, sen nyårsdagen (också torsdag) och nu är tisdagsduschen i fara. Då är det trettondagsafton. Senast B duschade var tisdag 30 december, så om man inte sätter in en extra resurs så blir nästa gång torsdag 8 januari.
Nu låter det här väldigt snuskigt men de tvättar i alla fall B i sängen vilket han är måttligt road av. I synnerhet om de har för kallt vatten. Skållhett ska det vara! Jag förstår honom så väl. Tänka sig att i stället för dusch bli tvättad med tvättlapp, liggandes i sängen. Hårtvätt blir det ju inte tal om t.ex.
Det slår mig nu att det är i alla fall helt OK att klaga på dagens äldreomsorg. Det är ingen brist på kritik inom det området. Det jag beskrev är ju en liten bagatell egentligen. Det är ingen som begär längre att dagens gamlingar (och deras anhöriga) ska tiga och vara tacksamma. Hoppas att vi kommer dithän i flyktingdebatten också snart. Bara helt apropå alltså.
torsdag 4 december 2014
Apoteksbesök
Nu är B hemma igen. Han kom hem i förrgår, dagen efter vårdplaneringen så det gick snabbt. Med sig hem fick han ett par nya mediciner, några piller av varje sort så att han skulle klara första dagarna hemma. I dag hade jag avlösning ett par timmar så jag drog iväg till apoteket för att fylla på medicinförrådet. En av de nya medicinerna fanns inte hemma men killen i luckan erbjöd sig att kolla med lasarettsapoteket om de hade den. Jag förklarade att jag inte skulle hinna dit, att min permis inte räckte till det också. Då kom jag på att jag hade lyssnat till nya apotekschefen på en anhörigträff och där hade han berättat att numera kunde man få medicinen hemskickad. Hur smidigt som helst! Han hade bara glömt att berätta det för personalen ...
Leg receptarien ( det stod så på hans namnskylt) knappade ivrigt på sin dator och visst kunde man få medicinen hemskickad men sen var det ju det där med betalningen. Man kunde inte betala i förväg så det måste bli postförskott och då skulle medicinen gå till Coop för avhämtning. Ännu roligare hade det ju varit om jag hade haft Hemköp som utlämningsställe - 100 meter från apoteket! En kollega (leg farmaceut) tillkallades och efter en del funderande kom han på att de hade ju faktiskt medicinen hemma men 50 mg i stället för ordinerade 100 mg. Jag fick alltså dubbelt så många piller och allt var frid och fröjd. Killarna skulle prata med chefen om hemleveranser och hur det egentligen var tänkt och vi enades om att det nog var tur att vi bara hade varit åtta deltagare på den där anhörigträffen. Trevliga killar var det men där försvann 30 minuter egentid! Jag ska inte gnälla så mycket om det för nu har jag faktiskt beviljats tio timmar i veckan. Nästan dubbelt så mycket som förut!
Leg receptarien ( det stod så på hans namnskylt) knappade ivrigt på sin dator och visst kunde man få medicinen hemskickad men sen var det ju det där med betalningen. Man kunde inte betala i förväg så det måste bli postförskott och då skulle medicinen gå till Coop för avhämtning. Ännu roligare hade det ju varit om jag hade haft Hemköp som utlämningsställe - 100 meter från apoteket! En kollega (leg farmaceut) tillkallades och efter en del funderande kom han på att de hade ju faktiskt medicinen hemma men 50 mg i stället för ordinerade 100 mg. Jag fick alltså dubbelt så många piller och allt var frid och fröjd. Killarna skulle prata med chefen om hemleveranser och hur det egentligen var tänkt och vi enades om att det nog var tur att vi bara hade varit åtta deltagare på den där anhörigträffen. Trevliga killar var det men där försvann 30 minuter egentid! Jag ska inte gnälla så mycket om det för nu har jag faktiskt beviljats tio timmar i veckan. Nästan dubbelt så mycket som förut!
måndag 1 december 2014
Livet på lasarettet
Nu har B legat på lasarettet i en vecka och i dag hade vi ett vårdplaneringsmöte med samordningssjuksköterskan, biståndshandläggaren och en representant för hemtjänsten. Och så B och jag då. Syftet var att komma fram till hur vi ska ha det i den närmaste framtiden och det har jag funderat en hel del på. Det har kostat en del nattsömn kan jag säga.
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
Människor runt mig säger att jag måste få avlastning och så långt är jag med, men det de oftast menar är att jag ska putta in B någonstans sisådär två veckor i taget, medan jag gör vad? Lever livet? Det måste finnas något mellan det och att få sex timmar egentid i veckan! Det sa jag också i dag. Jag sa också att hela upplägget är fel, biståndshandläggaren ska inte bevilja mig x antal timmar permis i veckan. Hon ska fråga mig hur mycket jag kan, vill och orkar ställa upp. Resten borde vara upp till kommunen att fixa. De tjänar så mycket ändå på att B bor kvar hemma. Hon tog med sig mina synpunkter så får vi se var vi landar. Annars ska det rulla på som förut, men med lite kortare uppesittarperioder.
Vilken dag B får åka hem vet vi inte riktigt än. Det var en ny läkare i dag som inte hade något nytt att komma med, förutom lite nya rutiner under ronden. Han ville t.ex att jag skulle lämna rummet medan han pratade med B´s rumskamrat. Det var ju trevligt att han unnade henne (jo det var en söt liten dam med diverse krämpor som vi redan hade ventilerat) lite diskretion, men med de röstresurser som han hade var det lite onödigt. Jag var redan välinformerad om resten av avdelningens sjukdomar och som grädde på moset, läkarens förfäders militära meriter som han diskuterade livligt med patienten i rummet bredvid!
Efter ronden var det lunchdags och då blev jag lite förskräckt. Rumskamraten A är glutenintollerant och dagens lunch var panerad fisk. Jag tyckte det var konstigt att A´s fisk såg exakt likadan ut som B´s, men hann inte fråga innan undersköterskan som serverat fisken kom och bytte ut den. Då hade A redan hunnit äta lite av fisken som var panerad med vanligt ströbröd. "Jag trodde bara det var bröd som innehöll gluten" säger sköterskan (Vad trodde hon att man gör ströbröd av?) och ber om ursäkt för sitt misstag. Det här var en undersköterska som jobbat många år i vården och då blir man fundersam. Är kunskaperna om allergier så dåliga inom vården? Vem ska man då lita på? Den här patienten är en skör gammal dam med dålig aptit. Hon behöver all näring hon kan få, men den här missen kan innebära att hon inte tar upp någon näring alls på flera dagar p.g.a att tarmluddet blivit utslaget.
Sammanfattningsvis hoppas jag att B får komma hem igen snart, för även om det är intressant och lärorikt att studera vården från insidan, så vill jag ha gubben hemma! Nu!
onsdag 26 november 2014
Då var det dags igen!
B har varit förvirrad och orolig några dagar och jag misstänkte en ny urinvägsinfektion. Jag tänkte ringa vårdcentralen, men vid lunchen i går dök det upp andra symptom som kunde tyda på en ny tia eller t.o.m. stroke, så jag ringde 112. Ambulansänglarna kom efter en stund och tog de vanliga proverna som inte visade några alarmerande resultat. De tyckte inte att det var läge att köra B till Falun och sedan förmodligen tillbaka till Ludvika. De tyckte inte heller att det var läge att lämna honom kvar hemma, däremot menade de att han borde få komma in för observation. Deras dilemma var att på Ludvikas jourmottagning vill de tydligen inte se några ambulanser, utom sådana som är på väg därifrån för vidare befordran till Falun. Hur som helst ringde de upp jourmottagningen och hänvisade till att B varit inlagd på avd 3 för sex veckor sedan och således var känd där. De blev hänvisade vidare till avd 3 och fick till sist tag på en läkare som hade bakjour och han lovade att B kunde komma dit, men via jourmottagningen för att skrivas in.
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!
Sagt och gjort, B fick åka till jourmottagningen och jag som trodde att det här skulle gå ganska snabbt tog varken med lektyr eller nödbanan. B blev placerad på en hård brits i ett kallt undersökningsrum med ett ännu kallare lysrör i taket. Där blev vi kvar i TREOCHENHALVJÄVLATIMME! För en ren formalitet, en namnteckning av en läkare! Man tog inte ett enda prov, gjorde inte någon som helst undersökning utan B fick bara ligga där och vänta. Efter ett tag bad jag om en filt och då kom en sköterska på att det var en bra idé att också dämpa belysningen lite. Till slut kom en läkare och ställde några frågor om varför vi var där och då bet jag ihop och svarade snällt så att han försvann för att skriva sin fina namnteckning. Det tog bara en halvtimme. Sen kom två sköterskor och skjutsade B upp till trean och han fick äntligen komma ner i en riktig säng. Middagen var över sen två timmar men han fick ett par smörgåsar och kaffe och det var väl ungefär vad han orkade tugga i sig så dags.
Om det här hade varit en riktig akutmottagning, hade jag haft större förståelse för att vi fick vänta, men de riktigt akuta fallen åker ju till Falun, så varför låter man en skör gammal människa vänta på det här viset? En patient som dessutom har diabetes och behöver mat på någorlunda regelbundna tider. Det är respektlöst och ovärdigt!
Jag har inga problem med att svårt sjuka patienter med livshotande symptom ska åka till Falun där specialistkompetensen finns. Får jag en hjärn- eller hjärtinfarkt vill jag dit för att få bästa vården och jag känner mig trygg med det. Jag hade inte haft några invändningar om de hade bedömt att B borde ha åkt till Falun i går om jag hade vetat att han hade fått vård direkt och blivit inlagd där. Inte returnerats som ett ångrat postorderpaket efter 5-6 timmar vilket har hänt tidigare!
Nu har jag slut på utropstecken för i dag. God natt!
 |
| Landstingets märkliga storleksmärkning. |
fredag 21 november 2014
Samtal och samtal
I onsdags hade arbetsterapeuten M och sjukgymnasten C bestämt tid med B och mig, inte för att träna utan för att prata. Jag anade vad som skulle komma. De inledde med bakåtblickar och hur det hade gått med träningen, bra, väldigt bra vissa gånger och en del gånger har B inte orkat gå ur sängen alls. Summan av det hela var att det gick inte framåt och då hade de spelat ut sin roll i B´s framtida vård. Han är därmed överförd från Hemrehab till hemsjukvårdens sjukgymnast. Varav det finns en i Ludvika kommun! Ingen skugga över M och C, samtalet fördes i en positiv anda och de gör det de har ramar till.
B hade ingen bra dag, han var trött och förvirrad och det verkade som om han inte lyssnade överhuvudtaget till det som sades. Han har inte kommenterat det senare heller. Tidigare har han alltid sett fram emot de här besöken (när han inte varit helt utslagen ...) och det har varit roligt. Det har helt enkelt varit trevliga avbrott i vardagen, men det är ju inte syftet med hemrehab. Eller borde det kanske vara det?
En timme senare lyssnade jag på Vetenskapens värld i P1. Rubriken på programmet var Samtalstid ger kraft till äldre. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463186?programid=412 Det handlade om en forskningsstudie som visade på många positiva effekter av något de kallade Reflekterande, kraftgivande samtal med äldre. Distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter hade schemalagda samtal på en timme en gång i veckan med äldre vårdtagare.
Det var oerhört intressant och det träffade mig mitt i solar plexus. När sen B i går inte ville gå upp ur sängen alls och den här dagen började på samma sätt, så gnagde det här programmet i mig och nu börjar jag undra - det kanske finns kraftdränerande samtal också?
B hade ingen bra dag, han var trött och förvirrad och det verkade som om han inte lyssnade överhuvudtaget till det som sades. Han har inte kommenterat det senare heller. Tidigare har han alltid sett fram emot de här besöken (när han inte varit helt utslagen ...) och det har varit roligt. Det har helt enkelt varit trevliga avbrott i vardagen, men det är ju inte syftet med hemrehab. Eller borde det kanske vara det?
En timme senare lyssnade jag på Vetenskapens värld i P1. Rubriken på programmet var Samtalstid ger kraft till äldre. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/463186?programid=412 Det handlade om en forskningsstudie som visade på många positiva effekter av något de kallade Reflekterande, kraftgivande samtal med äldre. Distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter hade schemalagda samtal på en timme en gång i veckan med äldre vårdtagare.
Det var oerhört intressant och det träffade mig mitt i solar plexus. När sen B i går inte ville gå upp ur sängen alls och den här dagen började på samma sätt, så gnagde det här programmet i mig och nu börjar jag undra - det kanske finns kraftdränerande samtal också?
tisdag 18 november 2014
Solskenshistoria
I dag hände något som gjorde mig riktigt glad! Jag har en tid gått och retat mig på duschstången som halkat ner mer och mer. I går gjorde jag äntligen slag i saken och skickade ett mail till ansvarige för bostadsanpassningar i kommunen:
Med vänlig hälsning
Mvh
AJ
Byggnadsingenjör
Hej!
Min man BS har fått vår bostad anpassad
enligt Dnr MMB 2014-000493. Jag blev lite ledsen över att mista badkaret, men
vad gör man inte för att mannen ska kunna bo kvar hemma? Ännu ledsnare blev jag
när stången till duschdraperiet började hänga på trekvart. Se bifogade foto. Det
ser ut att behövas minst en fästpunkt till, så den här skrivelsen är väl att
betrakta som en reklamation på det utförda jobbet.Med vänlig hälsning
ES
Jag kollade min mail vid tiotiden i dag på förmiddagen och hittade följande:
Hej Elisabet!
Har kontaktat BG AB som
utförde bostadsanpassningen i somras för justering av
draperistång.Mvh
AJ
Byggnadsingenjör
Det var snabbt tänkte jag. En halvtimme senare ringer det på dörren och där står snickare H! Redo att fixa duschstången. Då passade jag på att fråga om han kunde fixa en tröskelramp till nya altandörren och skicka faktura på den till oss. Det kan jag väl, sa H och tog mått och blåste iväg för att hämta grejer. Han var snart tillbaka och strax efter tolv var allt klart! Jag nämnde det där med fakturan igen och fick till svar att det kostade ingenting! Oj, tack, fick jag fram. Då berättade H att han ringt upp A på kommunen och talat om att vi bekostat en ny altandörr själva och undrade om inte kommunen kunde stå för rampen. Och det gjorde de! Så snabbt och så obyråkratiskt. Jag blir rent lycklig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)