När B låg på lasarettet nyligen och jag pratade med samordningssjuksköterskan inför B´s hemgång, berömde jag hemtjänsten för att den fungerar bra. Även om det dyker upp en hel del vikarier så kommer de alltid tillsammans med någon som är van. Aldrig två nya.
Sen dess har det hänt en del. I torsdags efter nattningen av B berättade en av tjejerna med gråten i halsen att hon fått sparken och jobbar sista dagen på måndag. Fått sparken, inte uppsagd. Som vikarie har man ingen uppsägningstid. Varför det då? Vad har hon gjort för fel? Har hon misskött sitt arbete, har hon varit otrevlig mot sina vårdtagare? Nej, hon har jobbat för länge som vikarie, så arbetsgivaren riskerar att bli tvungen att ge denna kompetenta, duktiga tjej fast anställning. Hu så hemskt, fast anställd personal, de kan man ju inte göra som man vill med. Att hon vid sidan av jobbet läser till undersköterska och blir färdig till jul spelar ingen roll. Att undersköterskor är en bristvara har man ingen tanke på, ingen som helst framförhållning.
Fredag morgon är hon här igen och hjälper B med morgonbestyren, omtänksam som vanligt och skojar med honom trots att hon har haft en sömnlös natt. Det kallar jag arbetsmoral!
I kväll kom nästa smäll. Då kom L, glada, roliga L och tackade för den här tiden. Hon har också fått sparken. Hon har 17 års erfarenhet av hemtjänsten sen tidigare, sen var hon egen företagare i tio år och nu har hon jobbat i hemtjänsten igen, tillräckligt länge för att riskera fast anställning.
Man tar hellre in nya vikarier som de fast anställda (och även de vikarier som ännu inte fått sparken) ska lära upp. Sen brottas man med hög sjukfrånvaro! Någonting är fundamentalt fel och helt sjukt. Det drabbar den fast anställda personalen. Det drabbar vårdtagarna. Det drabbar anhörigvårdarna. Det räcker nu!
Tillsammans med L i kväll jobbade E som läser till undersköterska. Vi uppmanade honom att inte stanna där utan fortsätta plugga till läkare. Bli hjärnkirurg och lobotomera ledningen för hemtjänsten!
lördag 29 augusti 2015
lördag 22 augusti 2015
Hemma igen
I förrgår kom B hem igen, inte efter två dagar som jag först optimistiskt trodde. Nio dagar tog det. Nio dagar av rena bergochdalbanan. Pigg, förvirrad, ej kontaktbar, lite piggare, förvirrad ... Lågt blodvärde, men annars var alla värden bra. Efter några dagar med eget rum fick han flytta till ett rum för två. Någon annan patient hade större behov av eget rum. Det kan jag förstå, men B tål förflyttningar dåligt och efter det stängde han av och åt och drack inte på ett dygn. Någon medicin fick de inte i honom heller. Doktorn hade ett allvarligt samtal med mig angående konsekvenserna om han skulle fortsätta så. Det var inget roligt samtal.
Jag åkte hem som en zombie, såg allt som behövde göras hemma, dammsuga, rensa ogräs, vattna osv. Jag gjorde ingenting av detta. Då ringde telefonen, det var min vän M som hade varit i krokarna och plockat svamp och undrade om jag bjöd på en fika. Då kände jag att det fanns ingen jag hellre ville prata med just då. Hon har varit i ungefär samma situation och vet hur det känns. M kom, vi fikade, vi badade i poolen och vi pratade, pratade och pratade. Tack M!
B trotsade doktorns värsta scenario och piggnade till så sakteliga och i torsdags fick han komma hem. Jag hade fått hjälp att transportera hans rullstol till lasarettet för att arbetsterapeuten skulle få justera den lite, så han skulle få sittande transport hem. Transporten var beställd till kl. 14.00. Jag väntade hemma och B´s son höll honom sällskap på lasarettet. Färdtjänsten kom punktligt men doktorn var inte klar med papperen. Skicka dem med posten tyckte då en gammal postis. Nej, doktorn skulle prata också. Vi pratade med varandra på förmiddagen och hade det tillkommit något så finns det ju telefon. Ny transport beställdes och då fanns det ingen förrän 16.00. Som skulle bli 16.20 i praktiken. Då hade B åkt som en jojo mellan rullstolen och sängen några gånger. Tur att hans säng fanns kvar, för han orkar inte sitta uppe mer än lite drygt en timme i taget.
På fredagen sov han till kl.15.00 helt utmattad. Jag laddade för att ringa lasarettet och fråga vad de sysslade med, men samordningssjuksköterskan hann faktiskt ringa mig först. Sen ringde även doktorn. Nu har de skrivit in i B´s journal att om transporten kommer först så ska han åka. Papper och eventuella samtal kan man lösa sen. Jag öste nog ur mig en hel del frustration ...
Nu är i alla fall B inskriven i hemsjukvården, så när jag är orolig och vill ha en professionell bedömning kan jag ringa dit och någon kommer hem. Skönt!
Jag åkte hem som en zombie, såg allt som behövde göras hemma, dammsuga, rensa ogräs, vattna osv. Jag gjorde ingenting av detta. Då ringde telefonen, det var min vän M som hade varit i krokarna och plockat svamp och undrade om jag bjöd på en fika. Då kände jag att det fanns ingen jag hellre ville prata med just då. Hon har varit i ungefär samma situation och vet hur det känns. M kom, vi fikade, vi badade i poolen och vi pratade, pratade och pratade. Tack M!
B trotsade doktorns värsta scenario och piggnade till så sakteliga och i torsdags fick han komma hem. Jag hade fått hjälp att transportera hans rullstol till lasarettet för att arbetsterapeuten skulle få justera den lite, så han skulle få sittande transport hem. Transporten var beställd till kl. 14.00. Jag väntade hemma och B´s son höll honom sällskap på lasarettet. Färdtjänsten kom punktligt men doktorn var inte klar med papperen. Skicka dem med posten tyckte då en gammal postis. Nej, doktorn skulle prata också. Vi pratade med varandra på förmiddagen och hade det tillkommit något så finns det ju telefon. Ny transport beställdes och då fanns det ingen förrän 16.00. Som skulle bli 16.20 i praktiken. Då hade B åkt som en jojo mellan rullstolen och sängen några gånger. Tur att hans säng fanns kvar, för han orkar inte sitta uppe mer än lite drygt en timme i taget.
På fredagen sov han till kl.15.00 helt utmattad. Jag laddade för att ringa lasarettet och fråga vad de sysslade med, men samordningssjuksköterskan hann faktiskt ringa mig först. Sen ringde även doktorn. Nu har de skrivit in i B´s journal att om transporten kommer först så ska han åka. Papper och eventuella samtal kan man lösa sen. Jag öste nog ur mig en hel del frustration ...
Nu är i alla fall B inskriven i hemsjukvården, så när jag är orolig och vill ha en professionell bedömning kan jag ringa dit och någon kommer hem. Skönt!
onsdag 12 augusti 2015
På lasarettet igen.
Så var det dags igen för några dagar på lasarettet. En sorts 1000-milaservice för B.
I lördags fyllde jag år och jag kan inte klaga på uppvaktandet. Massor av hälsningar på Facebook, några mail och många telefonsamtal. Bäst av allt ett samtal från 11-åriga barnbarnet som annars inte gillar att prata i telefon. B däremot valde att sova bort hela min födelsedag. Jag fick i honom lite juice och ett par piller av den viktigaste medicinen på eftermiddagen och på kvällen åt han lite gröt. Jag fick äta en massa kräftor och skåla med mig själv, men det gick bra det också.
På söndagen var B pigg igen och tur var det för då kom hans dotter och hennes tre barn på lunch. Vi hade väldigt trevligt och B var med i samtalet hela tiden. På måndagen kom grannarna över och grattade i efterskott. Nej, jag fyllde inte jämt, vi har så där trevligt ändå. Vi fikade och pratade, med B parkerad i sin solsäng på altanen. Efter en och en halv timme sa B att han var trött och bad gästerna gå. Det hade de full förståelse för.
Efter de utsvävningarna sov B i 26 timmar. Jag fick inte i honom varken mat, vätska eller mediciner. Först ringde jag hemsjukvården. "Är han inskriven hos oss" undrade sjuksystern som svarade. "Ingen aning. Dina kollegor har varit här och kollat och lagt om ett fult insektsbett tidigare i somras" svarade jag. Nehej, han var inte inskriven, vad nu det innebär. Vi kom överens om att jag skulle ringa 112. Dags att inse att jag alltid ska börja där. Jag ringde och strax kom de och en av ambulanssjuksköterskorna var en gammal bekant. Hon var en av dem som i november vägrade att köra B till Falun och såg till att han kom in i Ludvika. Allt kändes genast mycket bättre.
Efter bara ett par timmar på jourmottagningen var B inlagd på avdelning 3 där han är känd sen gammalt. Fortfarande sovandes! Han som avskyr kyla och skäller på hemtjänstpersonalen om tvättvattnet inte är varmt nog, reagerade inte ens när de tog EKG, trots suddandet med våt och kall gel mot huden.
I dag kom jag till avdelningen vid tiotiden och B sov fortfarande! Eller igen skulle det visa sig. Han hade ätit frukost. Han vaknade till när sjukgymnasten C kom, ännu en gammal bekant. Hon har kämpat mycket med B, först på lasarettet och sen hemma innan det var dags att lämna över till kommunens sjukgymnast i november. Någon sådan har vi inte sett röken av ... C påpekade i alla fall att hon inte sett något inlägg på den här bloggen på länge, så det här är till dig C. Vi saknar dig grymt!
Jag åkte hem, åt lunch, klippte gräset, plockade hallon och tog ett dopp i poolen innan jag åkte tillbaka till lasarettet. Då satt B upp i rullstol och åt middag med god aptit! Han tog också tacksamt emot min medhavda dessert, nyplockade hallon med sprutgrädde. Därefter kaffe med mandelkubb. Jag tror inte han blir kvar så länge den här gången.
Nu återstår en del nya prover och svar på redan tagna. Så här långt ser det mesta bra ut, förutom ett lågt blodvärde. Hemgång redan i morgon eller senast i övermorgon tror jag.
I lördags fyllde jag år och jag kan inte klaga på uppvaktandet. Massor av hälsningar på Facebook, några mail och många telefonsamtal. Bäst av allt ett samtal från 11-åriga barnbarnet som annars inte gillar att prata i telefon. B däremot valde att sova bort hela min födelsedag. Jag fick i honom lite juice och ett par piller av den viktigaste medicinen på eftermiddagen och på kvällen åt han lite gröt. Jag fick äta en massa kräftor och skåla med mig själv, men det gick bra det också.
På söndagen var B pigg igen och tur var det för då kom hans dotter och hennes tre barn på lunch. Vi hade väldigt trevligt och B var med i samtalet hela tiden. På måndagen kom grannarna över och grattade i efterskott. Nej, jag fyllde inte jämt, vi har så där trevligt ändå. Vi fikade och pratade, med B parkerad i sin solsäng på altanen. Efter en och en halv timme sa B att han var trött och bad gästerna gå. Det hade de full förståelse för.
Efter de utsvävningarna sov B i 26 timmar. Jag fick inte i honom varken mat, vätska eller mediciner. Först ringde jag hemsjukvården. "Är han inskriven hos oss" undrade sjuksystern som svarade. "Ingen aning. Dina kollegor har varit här och kollat och lagt om ett fult insektsbett tidigare i somras" svarade jag. Nehej, han var inte inskriven, vad nu det innebär. Vi kom överens om att jag skulle ringa 112. Dags att inse att jag alltid ska börja där. Jag ringde och strax kom de och en av ambulanssjuksköterskorna var en gammal bekant. Hon var en av dem som i november vägrade att köra B till Falun och såg till att han kom in i Ludvika. Allt kändes genast mycket bättre.
Efter bara ett par timmar på jourmottagningen var B inlagd på avdelning 3 där han är känd sen gammalt. Fortfarande sovandes! Han som avskyr kyla och skäller på hemtjänstpersonalen om tvättvattnet inte är varmt nog, reagerade inte ens när de tog EKG, trots suddandet med våt och kall gel mot huden.
I dag kom jag till avdelningen vid tiotiden och B sov fortfarande! Eller igen skulle det visa sig. Han hade ätit frukost. Han vaknade till när sjukgymnasten C kom, ännu en gammal bekant. Hon har kämpat mycket med B, först på lasarettet och sen hemma innan det var dags att lämna över till kommunens sjukgymnast i november. Någon sådan har vi inte sett röken av ... C påpekade i alla fall att hon inte sett något inlägg på den här bloggen på länge, så det här är till dig C. Vi saknar dig grymt!
Jag åkte hem, åt lunch, klippte gräset, plockade hallon och tog ett dopp i poolen innan jag åkte tillbaka till lasarettet. Då satt B upp i rullstol och åt middag med god aptit! Han tog också tacksamt emot min medhavda dessert, nyplockade hallon med sprutgrädde. Därefter kaffe med mandelkubb. Jag tror inte han blir kvar så länge den här gången.
Nu återstår en del nya prover och svar på redan tagna. Så här långt ser det mesta bra ut, förutom ett lågt blodvärde. Hemgång redan i morgon eller senast i övermorgon tror jag.
fredag 1 maj 2015
Hur rätt träffar en enkät?
I onsdags gjorde vi en utflykt till vårdcentralen för B behövde spola öronen. Jag hade funderat på att fråga hemsjukvården om de kunde komma och fixa det, men tänkte att det kunde vara trevligt med en utflykt också. Ett test också på hur B skulle orka. Vi kan ju inte bara sitta hemma och försöka undvika att han blir trött. Eller så är det just det vi ska göra?
Jag brukar ha åsikter om hur färdtjänsten fungerar, men den här gången var det jag själv som höll på att trassla till det. Först ringde jag vårdcentralen och fick en tid för öronen, sen ringde jag frissan och fick tid för en välbehövlig klippning av mitt hårsvall och därefter ringde jag beställningscentralen och beställde resan till vårdcentralen. Det var bara det att jag mentalt var kvar hos frissan och beställde resan dit! Som tur var kom jag på misstaget i tid och kunde rätta till det. Det jag inte rättade till var att jag hade tagit till lite nätt med tid. Man beställer vilken tid man ska vara framme så planeras resan efter det och jag hade inte lagt på tid varken för att anmäla oss i receptionen eller för gångtid inne på lasarettet.
Färdtjänsten kom exakt på utlovad tid men sen krånglade det när chauffören skulle spänna fast rullstolen. När vi sen rullade i väg bad jag en tyst bön att vi inte skulle plocka upp någon mer resenär efter vägen och jag blev bönhörd. Vi åkte raka vägen, det var ingen kö till receptionen och vi kom fram till distriktssköterskemottagningen punktligt. B blev omhändertagen direkt och blev renspolad i en halvtimme. Hörselgångarna är som nya och jag behöver inte skrika längre. Skönt för oss båda!
Nu hade vi en halvtimme på oss innan hemresan. Lagom tid för en fika. Vi var lika punktliga nu för vi kom fram till cafeterian exakt på minuten för stängning! Fika fick vi göra hemma och lika bra var det för bilen kom tio minuter för tidigt. Vi hade samma tur igen och fick åka direkt hem utan omvägar. Nu var B riktigt trött, men hemtjänsten kom direkt och hjälpte honom i säng.
Eftermiddagsfikat somnade han ifrån, men sen på kvällen var han hysteriskt trött och gick upp i varv så till slut fick han en insomningstablett för att kunna somna. Då är frågan om en utflykt är värd att han blir så väldigt trött? Är det bäst att allt får gå i sin vanliga lugna lunk här hemma? Själv har han ganska dimmiga begrepp om vad han kan och orkar, så det är jag som måste fatta besluten. Hur ska man veta vad som är bäst i olika situationer? Jag brukar rådgöra med hemtjänstpersonalen. De som varit med från början för tio månader sedan, känner B ganska väl nu och de har erfarenhet av gamlingar. Vilken tur att vi har dem!
I går, torsdag, ringde en kvinna och ville veta hur vi tyckte att färdtjänsten fungerar. Härligt tänkte jag, nu ska de få veta! Alla frågor gällde senaste resan som gått klockrent. Synd att hon inte ringde efter den resan som tog 50 minuter hemifrån till lasarettet. Med egen bil kör jag sträckan på tio minuter ...
Jag brukar ha åsikter om hur färdtjänsten fungerar, men den här gången var det jag själv som höll på att trassla till det. Först ringde jag vårdcentralen och fick en tid för öronen, sen ringde jag frissan och fick tid för en välbehövlig klippning av mitt hårsvall och därefter ringde jag beställningscentralen och beställde resan till vårdcentralen. Det var bara det att jag mentalt var kvar hos frissan och beställde resan dit! Som tur var kom jag på misstaget i tid och kunde rätta till det. Det jag inte rättade till var att jag hade tagit till lite nätt med tid. Man beställer vilken tid man ska vara framme så planeras resan efter det och jag hade inte lagt på tid varken för att anmäla oss i receptionen eller för gångtid inne på lasarettet.
Färdtjänsten kom exakt på utlovad tid men sen krånglade det när chauffören skulle spänna fast rullstolen. När vi sen rullade i väg bad jag en tyst bön att vi inte skulle plocka upp någon mer resenär efter vägen och jag blev bönhörd. Vi åkte raka vägen, det var ingen kö till receptionen och vi kom fram till distriktssköterskemottagningen punktligt. B blev omhändertagen direkt och blev renspolad i en halvtimme. Hörselgångarna är som nya och jag behöver inte skrika längre. Skönt för oss båda!
Nu hade vi en halvtimme på oss innan hemresan. Lagom tid för en fika. Vi var lika punktliga nu för vi kom fram till cafeterian exakt på minuten för stängning! Fika fick vi göra hemma och lika bra var det för bilen kom tio minuter för tidigt. Vi hade samma tur igen och fick åka direkt hem utan omvägar. Nu var B riktigt trött, men hemtjänsten kom direkt och hjälpte honom i säng.
Eftermiddagsfikat somnade han ifrån, men sen på kvällen var han hysteriskt trött och gick upp i varv så till slut fick han en insomningstablett för att kunna somna. Då är frågan om en utflykt är värd att han blir så väldigt trött? Är det bäst att allt får gå i sin vanliga lugna lunk här hemma? Själv har han ganska dimmiga begrepp om vad han kan och orkar, så det är jag som måste fatta besluten. Hur ska man veta vad som är bäst i olika situationer? Jag brukar rådgöra med hemtjänstpersonalen. De som varit med från början för tio månader sedan, känner B ganska väl nu och de har erfarenhet av gamlingar. Vilken tur att vi har dem!
I går, torsdag, ringde en kvinna och ville veta hur vi tyckte att färdtjänsten fungerar. Härligt tänkte jag, nu ska de få veta! Alla frågor gällde senaste resan som gått klockrent. Synd att hon inte ringde efter den resan som tog 50 minuter hemifrån till lasarettet. Med egen bil kör jag sträckan på tio minuter ...
fredag 17 april 2015
Skillnad på här eller där
På sista tiden har jag funderat mer och mer på skillnaden mellan att bo hemma med hemtjänst eller att bo på ett äldreboende. Inte för att jag funderar för B´s räkning, vi har valt att han ska bo hemma och så vill vi ha det. Vi bor bra i en källarlös enplansvilla, inga trappor varken inne eller ute. Hemtjänsten kommer sex gånger om dagen och hjälper till så att B kommer upp till frukost, lunch och middag. Han får hjälp med dusch och toabesök. Hemtjänstpersonalen är kompetenta, hjälpsamma, flexibla, trevliga, roliga etc. så vad är det jag funderar på?
Min mamma bodde först på ett äldreboende flera år och sedan på ett demensboende de sista månaderna av sitt liv så jag har att jämföra med.
Här är några saker som kan vara bra att veta för den som är i valet och kvalet. Gäller för rullstolsbunden vårdtagare i de flesta fallen:
Bostadsanpassning. Säg adjö till badkaret, nu är det dusch som gäller. Draperi får du skaffa själv. Dörröppningar som är för smala fixas med billigaste alternativet och tur är väl det eftersom det tar ca en månad innan dörrposten är avskavd. Då får du veta att det finns skydd att sätta på. Säg adjö till mattor och skrymmande möbler. Fixa plats för tossor (återkommer till dem), diverse hygienartiklar, plastförkläden, engångshandskar m.m.
Sopsortering. Om du inte redan är en jäkel på att sortera dina sopor så blir du. Din soptunna kommer att fyllas med de tidigare nämnda plasttossorna (de där blå som tandläkaren också tillhandahåller). I vårt fall 6 besök per dygn x 2 personal x 2 fötter = 24 tossor x 14 dagar= 336 tossor. Eventuella besök av nattpatrullen oräknat. Plus lika många plasthandskar och några plastförkläden ...
Telefon. Det här är lite olika från kommun till kommun men här loggar personalen in och ut sig med vårdtagarens telefon. Tolv samtal per dygn. Då är det idé att kolla vad man har för abonnemang. I vårt fall kostade det nästan ett par hundra i månaden innan jag bytte abonnemang till ett med fast månadskostnad.
Egen tid. Jag fick sex timmars "avlösning i vårdsysslan" i veckan till att börja med. Efter tre månader gjordes en utvärdering och jag fick höjt till tio timmar. Då återstår 158 timmars jour i veckan. Det kan vara bra att veta om man är i en valsituation, men riktigt vilka begränsningar det innebär fattar man inte förrän man är där.
Sjukvård. Nu kommer vi till det som är riktigt jobbigt. När mamma bodde på äldreboende fanns det en sjuksköterska i huset. Hon tittade till de som personalen tyckte behövde det, tog prover m.m. Och inte minst, hon fanns där när man hade funderingar, man kunde gå till henne och gråta när man behövde det. Det fanns en läkare som gick rond en gång i veckan och tittade till de som behövde det. Jag har kollat med hemsjukvården vad de göra för oss. Dela medicin - sköter jag själv, lägga om sår - har vi inga för närvarande, ta prover inför läkarbesök - ja tack, bedömma om det är dags att åka till lasarettet - nej, då får man ringa först 1177 sen 112 och då kommer ambulansen med två änglar som gör bedömningen och ibland åker vi till lasarettet och ibland kommer vi fram till att B har det bäst där han är. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Jag har inte utbildning för det här, men jag lär mig och jag frågar och jag googlar Och jag tänker på kvinnan som jag träffade på en anhörigträff. Hennes man bodde på demensboende och jag frågade om han hade varit på avlastning innan han kom dit. "Nej, det gick inte de första 20 åren, så länge som han kände igen mig" svarade hon. Jag tänker ofta på henne.
Min mamma bodde först på ett äldreboende flera år och sedan på ett demensboende de sista månaderna av sitt liv så jag har att jämföra med.
Här är några saker som kan vara bra att veta för den som är i valet och kvalet. Gäller för rullstolsbunden vårdtagare i de flesta fallen:
Bostadsanpassning. Säg adjö till badkaret, nu är det dusch som gäller. Draperi får du skaffa själv. Dörröppningar som är för smala fixas med billigaste alternativet och tur är väl det eftersom det tar ca en månad innan dörrposten är avskavd. Då får du veta att det finns skydd att sätta på. Säg adjö till mattor och skrymmande möbler. Fixa plats för tossor (återkommer till dem), diverse hygienartiklar, plastförkläden, engångshandskar m.m.
 |
| Nästa ny dörrpost |
Sopsortering. Om du inte redan är en jäkel på att sortera dina sopor så blir du. Din soptunna kommer att fyllas med de tidigare nämnda plasttossorna (de där blå som tandläkaren också tillhandahåller). I vårt fall 6 besök per dygn x 2 personal x 2 fötter = 24 tossor x 14 dagar= 336 tossor. Eventuella besök av nattpatrullen oräknat. Plus lika många plasthandskar och några plastförkläden ...
Telefon. Det här är lite olika från kommun till kommun men här loggar personalen in och ut sig med vårdtagarens telefon. Tolv samtal per dygn. Då är det idé att kolla vad man har för abonnemang. I vårt fall kostade det nästan ett par hundra i månaden innan jag bytte abonnemang till ett med fast månadskostnad.
Egen tid. Jag fick sex timmars "avlösning i vårdsysslan" i veckan till att börja med. Efter tre månader gjordes en utvärdering och jag fick höjt till tio timmar. Då återstår 158 timmars jour i veckan. Det kan vara bra att veta om man är i en valsituation, men riktigt vilka begränsningar det innebär fattar man inte förrän man är där.
Sjukvård. Nu kommer vi till det som är riktigt jobbigt. När mamma bodde på äldreboende fanns det en sjuksköterska i huset. Hon tittade till de som personalen tyckte behövde det, tog prover m.m. Och inte minst, hon fanns där när man hade funderingar, man kunde gå till henne och gråta när man behövde det. Det fanns en läkare som gick rond en gång i veckan och tittade till de som behövde det. Jag har kollat med hemsjukvården vad de göra för oss. Dela medicin - sköter jag själv, lägga om sår - har vi inga för närvarande, ta prover inför läkarbesök - ja tack, bedömma om det är dags att åka till lasarettet - nej, då får man ringa först 1177 sen 112 och då kommer ambulansen med två änglar som gör bedömningen och ibland åker vi till lasarettet och ibland kommer vi fram till att B har det bäst där han är. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Jag har inte utbildning för det här, men jag lär mig och jag frågar och jag googlar Och jag tänker på kvinnan som jag träffade på en anhörigträff. Hennes man bodde på demensboende och jag frågade om han hade varit på avlastning innan han kom dit. "Nej, det gick inte de första 20 åren, så länge som han kände igen mig" svarade hon. Jag tänker ofta på henne.
torsdag 2 april 2015
Falun tur och retur. Igen!
B ligger på lasarettet i Ludvika sedan natten till onsdag. Där blev han inlagd kl. 01.30 och vägen dit var minst sagt lång och krånglig. Det hela började med att B blivit tröttare och tröttare sista tiden. Vi besökte vårdcentralen i torsdags för han hade andra symtom som kunde tyda på magsår. Nu var det inte så, men man kunde konstatera att blodvärdet var väldigt lågt. Med det beskedet åkte vi hem igen med uppmaningen att höra av oss igen om han blev sämre. Det blev han på tisdagen och jag fick inte i honom varken medicin eller vätska. Jag ringde vårdcentralen som tyckte att det var läge att ringa 112.
Sagt och gjort, ambulansen kom med två änglar som känner B sen tidigare. Då piggnade B till och ville komma upp och äta lunch! Ambulansen åkte och hemtjänsten kom. Maten sköt B åt sidan men petade i sig lite äppelmos. Sen var han helt slut och hemtjänsten kom och stoppade honom i sängen igen. De tyckte precis som jag att han verkade vara i riktigt dålig form, så jag ringde efter ambulansen igen och samma änglar kom tillbaka. Deras bedömning var att det var dags att komma in på lasarettet i Ludvika igen och eftersom han är "känd" där skulle det vara rakspår in. Icke sa Nicke!
Man måste skrivas in via jourmottagningen och där sa de att det var fullt i Ludvika, så det var bara att åka vidare till akuten i Falun! Ambulansänglarna har tidigare berättat att på jourmottagningen befattar man sig helst inte med patienter som kommer in med ambulans. Helst ska man komma för egen maskin eller möjligen sjuktransport.
Samma sak sa sjuksköterskan som tog hand om B i Falun. Där var det massor med patienter på akuten så vi fick vänta och vänta och vänta i sex och en halv timme. Läkaren som till slut undersökte B talade om att det fanns plats i Ludvika så vid midnatt fick han sjuktransport tillbaka. Jag hade tagit egen bil till Falun i fall att han hade blivit inlagd där. Jag kan säga att jag var ingen bra bilförare på hemresan!
B kom in på jourmottagningen i Ludvika och vände kl. 16.00 och låg alltså på hård brits, i ambulansen och i undersökningsrummet, till klockan två på natten, alltså tio timmar, innan han kom ner i en riktig säng. Han är 88 år gammal, har parkinsson, diabetes, stroke och flera tior i bagaget. Han är i riskzonen för att få trycksår och ska helst ligga på luftmadrass. Behöver jag nämna att han blev inte friskare av den här utflykten?
B låg på lasarettet i Ludvika två månader i somras för sin brutna höft, på samma avdelning som han ligger nu. Under den tiden hände det aldrig, vad jag kan minnas, att någon blev utskriven efter klockan fyra på eftermiddagen. På lasarettet i Falun fick de beskedet att det fanns plats halv åtta. Så vad håller de på med på jourmottagningen? Kollar de beläggningen på förmiddagen och sen bryr man sig inte mer? Jag vet inte men sjukt är det! Förutom att de misshandlar en skör patient, belastar de akuten i Falun i onödan och uppehåller en ambulans som kanske hade behövts bättre till någon annan.
Sagt och gjort, ambulansen kom med två änglar som känner B sen tidigare. Då piggnade B till och ville komma upp och äta lunch! Ambulansen åkte och hemtjänsten kom. Maten sköt B åt sidan men petade i sig lite äppelmos. Sen var han helt slut och hemtjänsten kom och stoppade honom i sängen igen. De tyckte precis som jag att han verkade vara i riktigt dålig form, så jag ringde efter ambulansen igen och samma änglar kom tillbaka. Deras bedömning var att det var dags att komma in på lasarettet i Ludvika igen och eftersom han är "känd" där skulle det vara rakspår in. Icke sa Nicke!
Man måste skrivas in via jourmottagningen och där sa de att det var fullt i Ludvika, så det var bara att åka vidare till akuten i Falun! Ambulansänglarna har tidigare berättat att på jourmottagningen befattar man sig helst inte med patienter som kommer in med ambulans. Helst ska man komma för egen maskin eller möjligen sjuktransport.
Samma sak sa sjuksköterskan som tog hand om B i Falun. Där var det massor med patienter på akuten så vi fick vänta och vänta och vänta i sex och en halv timme. Läkaren som till slut undersökte B talade om att det fanns plats i Ludvika så vid midnatt fick han sjuktransport tillbaka. Jag hade tagit egen bil till Falun i fall att han hade blivit inlagd där. Jag kan säga att jag var ingen bra bilförare på hemresan!
B kom in på jourmottagningen i Ludvika och vände kl. 16.00 och låg alltså på hård brits, i ambulansen och i undersökningsrummet, till klockan två på natten, alltså tio timmar, innan han kom ner i en riktig säng. Han är 88 år gammal, har parkinsson, diabetes, stroke och flera tior i bagaget. Han är i riskzonen för att få trycksår och ska helst ligga på luftmadrass. Behöver jag nämna att han blev inte friskare av den här utflykten?
B låg på lasarettet i Ludvika två månader i somras för sin brutna höft, på samma avdelning som han ligger nu. Under den tiden hände det aldrig, vad jag kan minnas, att någon blev utskriven efter klockan fyra på eftermiddagen. På lasarettet i Falun fick de beskedet att det fanns plats halv åtta. Så vad håller de på med på jourmottagningen? Kollar de beläggningen på förmiddagen och sen bryr man sig inte mer? Jag vet inte men sjukt är det! Förutom att de misshandlar en skör patient, belastar de akuten i Falun i onödan och uppehåller en ambulans som kanske hade behövts bättre till någon annan.
torsdag 26 mars 2015
Åter denna färdtjänst
Dagens glada nyhet är att vi slagit i taket för högkostnadsskyddet för sjukresor. Efter betalade 2000:- inom en tolvmånaders period åker vi gratis till och från vårdinrättningar. Vi har ungefär ett halvår kvar att åka fritt. Tack för det! Gäller dock inte färdtjänst men den kostar bara 40:- för oss båda, så det är inget att klaga på.
Klaga måste man ju ändå och i dag fick vi anledning igen. B skulle besöka vårdcentralen och ditresan gick smärtfritt. Vi hade en halvtimme tillgodo när vi kommit fram och anmält oss i receptionen. Det var skönt med lite marginal eftersom lasarettet är under ombyggnad och vi fick gå långa omvägar innan vi var framme hos vårdcentralens jourmottagning. OBS inte att förväxla med lasarettets jourmottagning! Det är inte så lite lurigt just nu, men det klarnar väl när bygget är klart.
Jag hade ingen aning om hur lång tid besöket som var inplanerat till kl.13.30 skulle ta, så jag drog till med hemresa en timme senare. Då fick vi en resa 14.55 och det var väl inte så farligt eller det hade inte varit så farligt om det hade kommit en buss då! Det gjorde det inte ... Eller rättare sagt, det kom en och lämnade av en dam i rullstol men den bilen fick vi inte åka med. "Jag har annat för mig" sa den chauffören och drog i väg. Det blåste iskallt och duggregnade så vi gick in igen. Tur var väl det, femton minuter senare hade det fortfarande inte kommit någon. Jag ringde beställningscentralen. "Oj då! Det måste jag kolla" säger kvinnan som svarade och återkommer med beskedet att chauffören i "vår" buss påstod att det inte hade funnits någon där 14.55. Undrar vid vilket lasarett han hade varit? Vi hade full uppsikt hela tiden. Dessutom ska han gå in och kolla. Vi fick en ny resa inbokad till 15.55. Som tur var hade jag packat med mig B´s medicin, vatten, äpple och en chokladkaka. Lasarettets cafeteria stängde 14.00 ...
Tjugo minuter före utsatt tid dyker det upp en sjuktransport. "Kan han ha varit så snabb?" tänker jag och går ut och kollar. Nej, han ska hämta en dam som bor bara 700 meter från oss visar det sig. Chauffören är mycket vänlig, men han får inte ta oss med utan vidare. Jag ringer beställningcentralen och frågar men det är helt omöjligt. De har lagt in en annan beställning åt oss och den går inte att avboka. Vi får snällt invänta vår buss som kommer tio minuter senare. Innan vi till slut åker hör jag hur damen som kom 15.55 och nu har klarat av sitt läkarbesök, beställer hemresa och får den 45 minuter senare. På hemvägen passerar vi Ludvika taxistation och där står fem lediga färdtjänst/sjuktransportfordon.
Klaga måste man ju ändå och i dag fick vi anledning igen. B skulle besöka vårdcentralen och ditresan gick smärtfritt. Vi hade en halvtimme tillgodo när vi kommit fram och anmält oss i receptionen. Det var skönt med lite marginal eftersom lasarettet är under ombyggnad och vi fick gå långa omvägar innan vi var framme hos vårdcentralens jourmottagning. OBS inte att förväxla med lasarettets jourmottagning! Det är inte så lite lurigt just nu, men det klarnar väl när bygget är klart.
Jag hade ingen aning om hur lång tid besöket som var inplanerat till kl.13.30 skulle ta, så jag drog till med hemresa en timme senare. Då fick vi en resa 14.55 och det var väl inte så farligt eller det hade inte varit så farligt om det hade kommit en buss då! Det gjorde det inte ... Eller rättare sagt, det kom en och lämnade av en dam i rullstol men den bilen fick vi inte åka med. "Jag har annat för mig" sa den chauffören och drog i väg. Det blåste iskallt och duggregnade så vi gick in igen. Tur var väl det, femton minuter senare hade det fortfarande inte kommit någon. Jag ringde beställningscentralen. "Oj då! Det måste jag kolla" säger kvinnan som svarade och återkommer med beskedet att chauffören i "vår" buss påstod att det inte hade funnits någon där 14.55. Undrar vid vilket lasarett han hade varit? Vi hade full uppsikt hela tiden. Dessutom ska han gå in och kolla. Vi fick en ny resa inbokad till 15.55. Som tur var hade jag packat med mig B´s medicin, vatten, äpple och en chokladkaka. Lasarettets cafeteria stängde 14.00 ...
Tjugo minuter före utsatt tid dyker det upp en sjuktransport. "Kan han ha varit så snabb?" tänker jag och går ut och kollar. Nej, han ska hämta en dam som bor bara 700 meter från oss visar det sig. Chauffören är mycket vänlig, men han får inte ta oss med utan vidare. Jag ringer beställningcentralen och frågar men det är helt omöjligt. De har lagt in en annan beställning åt oss och den går inte att avboka. Vi får snällt invänta vår buss som kommer tio minuter senare. Innan vi till slut åker hör jag hur damen som kom 15.55 och nu har klarat av sitt läkarbesök, beställer hemresa och får den 45 minuter senare. På hemvägen passerar vi Ludvika taxistation och där står fem lediga färdtjänst/sjuktransportfordon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)